En blogg som inte suger

Det vill man väl ha, eller? God kväller! Här sitter jag och funderar högt. Till datorskärmen och till dig, såklart.

Så alltså. Bloggen.

Min kära lilla blogg, som jag trivs med och vill satsa på. Jag är bloggveteran, kan man ju säga. Profilen hos Blogger säger att jag startade år 2008. Man är typ antik i gamet, så.
Jag har ju skrivit ett bra tag nu och läst på en hel del kring detta med hur 17 man kör igång en sjysst blogg. En åsikt som ofta förs fram (och jag håller med i det stora hela egentligen) är att bilderna måste vara toppkvalité. Ut och investera i en bra kamera, osv. Många tar det även steget längre och säger att alla dina bilder i dina sociala medier bör följa samma stil. Kanske är detta mest för de med stora ambitioner på influencer-arenan, men ok, det ser ju också faktiskt rätt trevligt ut även för oss vanliga bloggare.

Men vad 17 gör man då när livet kickar en i bakdelen och man helt enkelt inte har tid/råd/whatever för att kunna posta dessa perfekta, slipade inläggen på schema? Slutar man blogga då eller? Eller kanske får man acceptera att bloggen är en kompis, lite av en följeslagare i livet, och då får det ibland bara bli som det blir?

Jag älskar bloggar med snygga foton. Stylat eller icke, men en duktig fotograf kan liksom lyfta ett annars ganska platt inlägg med fina bilder. På samma vis kan ett trist vardagsinlägg verkligen förstöras ännu mer av en grynig, trist mobilbild.
Men alltså ibland är det ju allt man har, och allt man vill säga, och man vill ändå dela med sig. Ska man skita i det då eller vara ärlig, liksom sig själv helt enkelt?

Jag röstar på att man ska kunna vara sig själv i sin blogg. Som Sanna skriver (hon lägger dessutom tyvärr ner sin blogg nu efter alla år, men många bra tankar där i inlägget om sociala medier) så är det så lätt hänt att bloggen/ens instagram bara blir ett showroom där man visar de fina delarna av livet och så får folk helt enkelt en kanske inte helt fel bild av en själv, men vinklad. Och visst, kanske är man okej med det men det är inte jag.

Så, från och med nu så kommer jag att posta det jag känner för, med bilder som kanske inte passar in i den perfekta mallen eller vinner några awards (haha) men det är okej så. Det är ju JAG. Och min blogg ska vara en förlängning så att säga av mig själv. Ibland vill man helt enkelt skriva av sig om sånt som inte "ser snyggt ut" och då är det bara att göra det, och de som vill, de läser, de som inte vill kan ju låta bli. Enkelt!
Bloggande ska vara KUL, inte stress och press. Så det, så.


Se där! En liten jag i en grynig bild. :)

Veckan i revy..

Veckans bästa:

- Släktingen som blev sjuk gör framsteg! Det är hands down det bästa.

- Vi blev med katt, typ. Svärmors katt attackerade en kattunge utanför hennes affär, varpå mannen tog in bebben till henne och typ bara sa "-vassego'!"




Dagen efter sa hon till oss att hon inte kan ha kvar den, och vi kan inte ta hem en ny katt ännu så det näst bästa var att ta ut lillkillen till olivodlingen där det inte finns bilar eller annat läskigt. Finns ett par katter som bor där i krokarna och det är svårt att hitta mer välmående katter i Tunisien. Så nu har vi fixat ett hus åt honom där och han är med oss och plockar oliver på dagarna.

- Jag har gått ner ett kilo i veckan nu sedan jag startade! Känns bra och inte kämpigt alls.


Veckans sämsta:

- Måste ju vara olivbladet in i pupillen. Idag är dubbelseendet i ögat så gott som borta men jag ser lite suddigt och blir såklart trött i pallet eftersom andra ögat måste överkompensera.

- Det finns ingen nässpray i hela landet. I shit U not. De har tagit bort all förkylningsspray och säljer nu bara sånt där essentiella-oljor-hippiestrunt-som-inte-funkar. Inget ont om oljor men som nässpray vid täppa är det värdelöst för mig. Jag som är beroende av kvalitétsgrejer som Nasoferm & Co går upp i atomer. KAN.INTE.ANDAS.

- Allt som heter "svensk politik". Jag fattar. Det är valår, och att kicka på minoriteter säljer. Men vad tusan. Ska inte alla bara ta och slå sig ihop med SD och bilda ett enda jätteparti som livnär sig på utvisningar och islamofobi? Så skulle vi andra liksom kunna slippa vi förvirrade...

Olivblad in i ögat är ingen bra idé

Go' kväller! Ja, som rubriken lyder. Vad lyckades jag då med för fantastiskt konststycke idag då? Jo, jag fick ett vasst olivblad käpprätt in i pupillen när jag hängde och dinglade i trädet idag.
Jag, som alltså har stora glasögon á la flaskbottnar, lyckades alltså med detta. Antingen var det där bladet typ ingenjör eller nåt, eller så är jag ovanligt begåvad. På att lyckas med konstiga saker, alltså.

Mordvapen asså. 

Summan av kardemumman så blev allt skitsuddigt direkt, jag började se konstiga konturer och lite dubbelt på långt håll, sprang till bilen och tittade med spegel och ficklampa och upptäckte vad som ser ut som en hårfin liten repa i pupillen. Jag kunde knappt hålla mig upprätt, allt blev liksom inte 3D utan mer som 6D. Blommorna på marken såg ut att hoppa upp på mig.
Jag ser fortfarande lite suddigt och konstigt och mitt normala öga känns överbelastat, så vi får se imorrn vad som händer. I värsta fall blir det sjukan.

Men visst är det typiskt alltså vad man ska lyckas med för knas?
Vad har du pysslat med idag då? Mindre våldsamma, smärtsamma saker hoppas jag?

Tandlös snart?

Hejsan! Jag storknar alltså. Jag var hos tandis idag (med min tandläkarskräck) och trodde innan att jag skulle åtgärda ett pyttelitet hål. Nä, mannen min tutade i tandis att vi ska ta mitt JÄTTEstora hål som jag liksom förträngt eftersom jag är rädd för rotfyllningar. Så där gjorde jag slut lite med min man, men ändå.

Tandis borrade sedermera upp ett jättestort hål á la krater i storlek och ba' "-detta gick väldigt djupt! Titta, man ser nästan roten där nerven sitter!"

Han har nämligen en stor skärm vid sidan av stolen, så han fotar med nåt som ser ut som en borr allteftersom, så han kan visa vad som är fel, vad han gjort och så vidare. Jo, det är säkert positivt och så men samtidigt så finns ju den där tandläkarrädda människan i mig som helst inte vill se min uppborrade tand, eller som förra gången, ett stort jädra plaströr som stack ut ur gadden. Eww.

Jag hade sån tur i alla fall så han hittade naturligtvis karies på tanden bredvid, så då började vi borra lite i den också. Oops, också lite stort. Krater blev det här med.

Lång historia kort, nu sitter jag här med mina två kratrar, fullstoppade med någon flourpasta, och om det fortfarande gör ont efter 2 dagar så blir det rotfyllning på ena. Tjohoo! Jag kan trösta mig med att det var ömt första timmarna, nu känns det nästan inget, så det kanske finns hopp?

Andra gången jag gjorde slut med gubben idag var när han åt en bakelse medan jag satt och väntade på att mina 4 (!) timmar skulle gå så att den här medicingrejen i tänderna skulle torka ordentligt. Det kan man ju kalla taskigt.

Hur som helst så har jag fått diagnosen "klena tänder" (förutom då att mina tänder är fulla med hål som en schweizerost), men doktorn (världens snällaste, btw) sa att jag kommer att ha ett Hollywoodleende innan nästa Ramadan. Ha! Hoppas det! Kanske blir jag av med tandläkarskräcken också då under tiden..


Lyssna nu på Tant E och gå på era årliga kontroller hos tandläkaren! Mycket trevligare än att vänta i 10 år och sen få lida. Kramis!

När killar får göra vad de vill

*Varning för absolut icke rumsrent språk och ett allmänt bittert inlägg*

Så jag satt och ägnade mig åt lite creepy stalking på FB igår. Eller ja, jag såg en gammal klassbild en annan tjej lagt ut och så fick jag den briljanta idén att kolla runt lite vad folk har för sig nuförtiden. Jag hamnade hos en plågoande från högstadietiden. Jag skojar inte när jag säger att det högg till i mig när jag såg hans ansikte. Trots att det var så längesedan och människan typ verkar vara en go' familjefar idag.

Men, tillbaka till nian då. Runda slänga 20 år sedan. Lilla jag är som flickor är mest i den åldern, och vår klass var väl som klasser var mest. En salig blandning av plugghästar, bimbos, tuffingar, förälskelsen och så den där. Han som kunde använda ens axel som slagpåse helt apropå när man gick förbi honom. Man ville liksom inte möta honom i en dörröppning, för man visste att det kunde komma slag. Alla lät honom naturligtvis hållas. Han var ju bara sån. Han hade det nog svårt hemma. Varit med om jobbiga saker. Men far åt helsike vill jag säga till alla vuxna och ansvariga som inte vågade säga ifrån på skarpen, JAG ska väl inte behöva lida för att han inte har några spärrar?

Well, nian löpte på, liksom. Så en vacker dag i matsalen när jag satt och åt och garvade med kompisarna, så hörde jag något oväsen, stolar som flyttades våldsamt. Jag tittade upp, och så smällde det bara till. Kändes som om hela ansiktet exploderade och det blixtrade vitt. Min käre plågoande hade gett mig en rak jävla höger där jag satt.

Jag var så chockad att jag bara satt där och höll i mitt ansikte medan tårarna kom. Sen sprang jag därifran. Inte för att jag inte hade god lust att resa mig upp och slänga en stol på fanskapet, men det var liksom inte jag att göra så. Jag flyr hellre. Så jag for ut ur matsalen och smällde upp dörren på magistern på vägen ut. Sprang hem. Vad gör man annars liksom?

Tiden efter var bara en stor besvikelse. Ingen ursäkt fick jag. Jag måste förlåta. Borde inte polisanmäla för det är ju synd om honom. Han hade bråkat med en kompis som precis innan det där hände sagt något extremt sårande. Så det var tydligen helt jävla förståeligt att han misshandlade mig framför halva skolan.

Hur som, det här skulle ju inte bli nåt "skriva av mig"-inlägg. Jag tänkte mer rikta kritik mot skolor här. Hur kan lärare stå och se på när elever retas, blir boxade på i klassrummen, blir MISSHANDLADE och sen skylla på offret? 

Inte. Ens. En. Sketen. Ursäkt. 

Som sagt, far åt helvete. 

"Pojkar är pojkar" och "han kanske gillar dig" är sånt man som tjej ska dras med när ens kropp blir kränkt gång på gång av killar med deras stora jädra egon.

Kan säga att om pojkar fick samma uppfostran som flickor så skulle världen se väldigt annorlunda ut! Samma krav och samma regler. Samma förväntningar på respekt. Och skolor måste sluta kasta ved i den mansgrisiga elden genom att förstärka sådana här äckliga beteenden. Annars har vi (som nu) sårade flickor som växer upp utan självkänsla och med uppfattningen om att de inte är värda att man säger stopp, inte är värda att man anmäler och kräver rättvisa.

Synd och skam att man ens ska behöva säga det!



Aldrig mer någons slagpåse!

Rosa+guld+glas=fullträff!

Inlägget innehåller annonslänkar från Adviral



1. Rakel ljusstake 3-pack / 2. Axån trådkorg / 3. Skene sittpuff / 4. Hofors vas / 5. England bordslampa / 6. Sessan kuddfodral / 7. Mysa pläd / 8. Austria taklampa / 9. Johnny förvaringskorg


Sitter och drömmer mig bort tills när stugan förhoppningsvis är klar. Jag vill ha en skön blandning av klassisk arabisk stil och ljust och modernt, så det kommer bli spännande att inreda! Jag är (som alla andra nu kanske?) tokig i guld och rosa. Släng in lite skimmer i form av exempelvis glasprismor och jag är såld!

Vi bygger ju en kupol (typ nästan exakt som på huset här) så under den krävs en vacker lampa som heter duga. Jag tänkte mig någon i arabisk stil men varför, egentligen? Kupolen i sig är ju ett rätt starkt statement om vilken stil det handlar om, så lampan kan nog vara mer neutral. Däremot vill jag ha massor med ljus och skimmer!

Nåväl, än dröjer det ett tag.. Men drömma kan man ju! 

Det här med att bloggplanera


God kväller! Hoppas att fåglarna kvittrar och livet leker. Så ungefär. Hos oss är det K-A-O-S. Jag och gubben skördar oliver från morgon till kväll och vi gör det själva = snigelfart och vi ligger så bedrövligt efter så det är skämmigt. Man ska ha ett halft ton innan man kan pressa och plockar man inte snabbt nog så kan ju de stackars oliver som ligger och väntar helt enkelt börja ruttna. Så det brinner lite i baken, om man säger så.

I övrigt skäms jag över hur lite kärlek jag ger bloggen just nu, men jag har en strategi! Jag tänker som så att kan folk med heltidsjobb jonglera sina liv och bloggar så kan nog jag det med. Jag är ju trots allt hemma från sju på kvållen tills halv åtta på morgonen. Sen att jag är så trött att jag knappt ens kan ta hand om hemmet, det är en annan fråga.. Jag har kanske inte riktigt vant mig vid så mycket action än.

Jag har i alla fall införskaffat en redig kalender i Sverige så nu skall här planeras, struktureras och BLOGGAS! Jajamän! No excuses.

Ni som bloggar, hur lägger ni upp det? Bloggar ni efter planering eller när andan faller på?