Nya kompisar i hönsfamiljen och tokiga namn

Men hallå där! Sitter du också och filosoferar över höns som heter Samantha Fox och tuppar vid namn Janne?

Nähä, ok… 😉

Men ja. Här har mannen (min shoppingtokige man) utökat vår Fjädriga Familj med en tupp och 5 hönor. Namnlistan på alla söta fjäderfän är as follows:

Tuppar: Janne (vår förste tupp) och nykomlingen Rocky. En stor, guldgrå snygging som blir bortjagad av lille Janne nästan jämt. Janne springer efter honom där som en tok, hälften så stor och med sina tre (!) stjärtfjädrar fladdrandes i vinden. Liten men tuff!

Höns (de första vi köpte): Britten, Kerstin (hon som hade kycklingar), Lili & Sussi (2 väldigt lika hönor).

Nya hönorna: Sophia Lor-Hen (den svartvita, efter denna historia, gubben tyckte den var söt om än sorglig, så hans favorit fick samma namn), Goldie, Fru Gullefjun (hon med fjädrar ner över benen, syns på bilden högst upp), Karin (väldigt lik Kerstin) och så en sammetsgrå snygging som heter Samantha Fox, eftersom båda tupparna började tråna efter henne direkt, haha.

Nykomlingarna 🙂

Sen har vi då 3 av Kerstins kycklingar (de enda som är kvar av 8) som inte har namn, samt de tre musketörerna som vi köpte som små som är i samma ålder som Kerstins kids. Dessa småttingar har inte fått namn än men det kommer väl. 🙂 De är söta de små liven, vi köpte dem som sagt som små och de har hållit ihop sedan dess, utanför Kerstins flock. De har bildat sitt egna lilla gäng, liksom. En vit med svarta fläckar, en svart med vita prickar och en mörkbrun.

Nu känns det lite som om vi har ett zoo här, man sitter där på verandan och ser bara höns överallt. Men det är charmigt såklart och det känns himla skönt att se dem gå fria och sprätta, eller ligga och rulla sig och njuta i nån grop under ett olivträd.

Ett himla sjå med att plocka ägg dock.. 😉

På tal om olivträd så har de blommat utan att vi märkt nåt! De blommar bara lite längst upp i trädkronorna så vi har flyt om vi får tillräckligt med olja till oss själva nästa gång. Men så är det tydligen ofta, att får man full pott med skörd ett år så blir det sparsamt nästa. Räknar man med att det varit rätt torrt dessutom så är det inget att bli förvånad över. That´s life. 🙂

Det här med att avliva djur..

Varning! Går in på känsligt ämne som säkert provocerar.. Don’t say I didn’t warn you.. och fotot ovan har såklart inget med ämnet att göra (förutom att de är husdjur då), Gizmo och Nasnous mår fortfarande kanoners.. 🙂 


 

Jag tycker (här kör vi pang på rödbetan rätt in i väggen) att det verkar tas för lätt på det. Djuret beter sig lite konstigt? Ta bort. Man hittar inte ett nytt hem till det direkt? Ta bort. Kanske blir det möjligtvis sjukt om ett par år på grund av något genetiskt? Ta bort. Kan aldrig ridas som under toppformen igen? Ta bort.

Det verkar bero lite på vad det är för djur det handlar om dock. Men här snackar jag husdjur, oavsett om det är höns eller hund eller häst.

Många verkar tycka att det är bättre att avliva ”för djurets skull” även om djuret i fråga skulle kunna behandlas. Helt ärligt blir jag lite less på att se avlivningar på djur som uppenbarligen INTE lider, utan snarare behöver ett nytt hem eller kanske en lång vila.

Värst är det när man ser att fullt friska individer ska dödas för att de inte passar in längre, inte är önskade eller vad det nu må vara. Som ägare har man ansvaret att hitta en lösning som är det bästa för djuret och att dö känns knappast som det bästa. Snarare bekvämt för ägaren som vill bli av med sin trogna kompis. Nej, fy.

Japp, jag är en sån där som tror på att man ska försöka in i det längsta att rädda. Jag hade själv inte velat bli avlivad om jag fick en rejäl släng av magsjuka eller artros, eller cancer. För att jag skulle slippa lida. Här förstår jag såklart det svåra för den djurägare som har det knapert med pengar. Men ändå skaver det. Nånstans måste man ändå förstå att man har ansvaret när man köper ett djur. Inte bara för mat och utrustning utan att man också ska kunna ta hand om det under sjukdom och liknande. Sen såklart så vet jag att livet kan slå en på käften och oförutsedda saker kan hända. Ingen är immun mot pengabekymmer och det man kunde ha råd med förra året kanske man inte kan ha råd med nu. Det är som sagt inte detta jag menar.

Som sagt så är inte det här en känga till folk som kämpar med sina pälsklingar tills hoppet är ute. Att avliva för rätt anledningar har såklart som syfte att hjälpa djuret som inte förstår annat än att det gör ont. Men jag tycker mig se att många faktiskt använder det som en helt vanlig och enkel utväg för att ”bli av med problemet”, typ som om det är en tagg i ögat bara, det där sjuka djuret, eller djuret som måste byta hem. Känns inte bra alls. 🙁

Vet inte om jag är ensam om att tycka såhär men ja. Ville bara gagga av mig lite om något som stört ett tag sedan jag började följa diverse kattjourer på Facebook. Hur många det är som är i risk för avlivning bara sådär fastän de är friska, krya och glada. Gör ont att se och man önskar att man kunde rädda alla. 🙁

Jag understryker här att jag menar verkligen inte de som försöker. Och det tror jag att de allra flesta gör!

Jag drar såklart också en söndagslista

Inte för att jag har mycket till tidsbegrepp, alla dagar liksom smälter ihop till en enda röra när man bara sitter hemma och gör ingenting. Men whatevva. En söndagslista får det ändå bli!

Bäst i veckan? Att jag köpt biljett till sverigeresan! Så. Jekla. Välbehövligt. Det var som om en stor propp bara gick efteråt och en hel del ångestspänning släppte. Nu har den visserligen ersatts av resfeber (som vanligt) men skit samma. Resan är i alla fall köpt!

Sämst i veckan? Att min finaste unghöna blev sjuk och dog. Jag är ledsen för dem allihop men nu var det ju denna vecka vi skulle prata om och den här fina lilla kycklingen/hönan var den sista (förhoppningsvis) som dog av det där, vad det nu var. Det var när vi trodde det var över alltihop som denna blev sjuk. Stackaren.

Veckans citat? Får lov att vara mitt eget, när jag flippade ur totalt på Facebook efter att ha ögnat igenom kommentarsfältet på en viss nyhetssidas artiklar.

Det är till att vara snål så man skriker när man skiter om man på fullaste allvar sitter och blir avundsjuk på invandrare som knappt har mat för dagen, för att dessa får vara med i någon satsning, projekt eller liknande som KANSKE kan öka deras chanser att få jobb.

Tangentbordkrigande rassesvennar är ett alldeles särskilt släkte.

Som sagt, artiklar som handlar om när kommuner gör ens det minsta lilla positivt för invandrare, för att minska segregationen, så blir det ett jävla liv. Samtidigt sitter man och gnäller på segregationen. Så man vill ha segregation men ändå inte. The mind of a rascist.

Veckans godaste måltid? Delad förstaplats mellan det här och felfel mahchi hos svärmor. (Köttfärsfylld paprika. Recept kommer en vacker dag, denna rätt får man inte missa!)

Nästa vecka ser jag fram emot? Kanske en gladare fossing? Åka ut och se de nya hönsen gubben har köpt? Han är en fara för sig själv nu alltså, han har blivit en chicken hoarder. Bondeaffären inne i byn är som hans Toys’R’Us. Ny tupp fick vi sista dan jag var med nu i torsdags. Grå och guld, så han fick heta Rocky, såklart. 😉 Ungtuppen Janne blev föga imponerad av att en sådan stor och ståtlig tupp kommit för att stjäla hans fruar, så Rocky blev bortjagad av lille Janne som är typ halva hans storlek, haha. Men nu har som sagt gubben min köpt ett par söta damer till Rocky så han slipper vara själv. 🙂

Nästa vecka ser jag inte fram emot? Att träffa människor. Haha. Nä, men skämt åsido. Min sociala ångest har varit skitjobbig sista tiden. Skönt att gömma sig hemma men samtidigt gör det saken värre. Sen blir det jobbigare när man väl går ut.

Måndagens planer? Åka ut på vischan och kolla till de nya tillskotten i hönsfamiljen, såklart. Sitta där med vattenpipan och göra så lite som möjligt. Har ju fortfarande min icke lyckliga fot att skylla på, faktiskt. 🙂

Saker jag önskar att jag vetat innan jag började banta

Hej på dig! Hoppas du har en trevlig helg. Själv sitter jag hemma och blänger, fortfarande öm i foten. Men, men. Jag tänkte att jag skulle få ut lite små tankar här. Tankar kring hela den här bedrövliga bantningsmentaliteten som suger ut varenda uns av ”normalt” kring mat, ätande och ens kropp för en. För jag är så jäkla trött på det här.

Hur jag hamnade i den här soppan

15 år sedan cirka, barnen var runt året och jag var JÄTTEFET tyckte jag. Efter graviditeten var jag hela 4 kg över min tidigare vikt, men sen upptäckte jag tröstätandet som kunde ”lindra” ensamheten och depressionen. En helt ny värld av chokladmissbruk öppnade sig. Sen hade jag gått upp 5 kg så jag var på 84 och tyckte att jag var tjockast och fulast i hela världen.

Det här kommer såklart inte som en blixt från klar himmel med tanke på hur jag mådde, men ändå så var jag rätt bekväm i min kropp innan, då jag var i sena tonåren. Jag hade väl som alla andra i bakhuvudet ibland att ”jag skulle bli snyggare om jag gick ner lite” men jag hade rätt luddiga uppfattningar kring vikt och sånt som tonåring. Det var helt enkelt inte en grej för mig. Jag blev rejält förolämpad när någon snubbe sa till mig att jag kunde bli modell om jag gick ner 5 kg. Då tänkte jag att modellandet kunde väl dra åt helsike, och han också.

Jag åt normalt och som jag ville och rörde mig mycket varje dag, helt omedvetet då jag promenerade mycket till och från skolan osv. Med andra ord, bantning var ett koncept som låg väldigt lång borta. Calzone for life.

Tidningen Amelia göder bantningsmentalitet

Ok, man ska inte lägga skuld på en tidning när det var min totala okunskap kring näringslära som var problemet. Men jag hade en Amelia där det fanns en matdagbok med som man skulle fylla i för att gå ner i vikt. Jag hade då cirka 9 kg övervikt, men jag fick snabbt idén då jag såg att det funkade, att ”jag ska gå ner till min lägsta vikt nånsin!”. Jag tyckte 55 kg lät rimligt till mina 180 cm för ”det väger ju modellerna”.

Jag vet, jag tror jag hade potatismos i hjärnan.

Eller, så var det då mitt sjuka förhållande till mat och kropp hade börjat. Jag såg ju att svälten fungerade, så då kunde jag ju sätta ribban ännu högre?! Jag svalt mig ner (med mellan 500-800 kcal per dag) i 6 månader, till 68 kg och sen klarade jag inte en enda sekund mer. Jag minns att jag stod på vågen, jag vet inte om jag hade gått upp eller om det var det att viktnedgången bara stannat av, men jag kände där och då att jag orkar inte mer.

Man kan övertala sig själv om hur bra man mår och att det är lätt, men när man är konstant hungrig, tappar hår och inte orkar leva ens, då räcker ens så kallade motivation bara så långt.

Snabbreview här då: Efter detta har jag gått upp, ner, upp, ner och upp igen i omgångar. Nu har mitt högsta varit 106 kg. Så precis som det sägs så är bantning det bästa sättet att gå upp i vikt. Plus att jag pajat kroppens signaler, min kroppsbild, inte kan lita på mig själv runt mat, och annat kul.

Så till lilla listan då.

Saker jag önskar att jag visste innan jag började banta

1) Första och viktigaste punkten av alla: Man blir inte lycklig av att bli smal. Man slipper inte sina problem bara för att man byter klädstorlek. Livet blir inte glitter och glamour och gulligull för att man väger 20 kg mindre. Problemen finns kvar och viktnedgång fixar dem inte.

2) Man behöver inte räkna kalorier eller points eller annat skit. Kroppen sköter sig själv alldeles utmärkt. Käkade för mycket vid lunch? Var beredd på mindre hunger senare under dagen eller kanske ingen hunger alls. Kroppen reglerar det där och säger till när det är dags för nästa påfyllning. Kallas intuitivt ätande och är raka motsatsen till bantande.

3) Ju mer man jojobantar, desto svårare blir det sen att gå ner i vikt. Känns ju som ett sjukt skämt, men ja. Kroppen är som sagt fantastisk och eftersom den vet att det kommer perioder av svält (bantning) så är den anpassad till att hålla kvar fettet in i det sista.

4) Träning är inte ett straff för att man är ”ful” och man behöver ”fixas till”. Man kan träna för att det är roligt och man mår bra av det, man behöver inte göra det för att forma om sin kropp till något den inte är. Men Nia Shanks säger det bättre än jag.

5) Man kan äta av allt utan att det förändrar vikten. Kakor, tårtor, socker, läsk, chips. Man blir inte tjock av att äta en tårtbit eller av att dricka ett glas läsk.

6) Man behöver inte ta bort kolhydrater (eller någon annan livsmedelsgrupp) ur sin kost. Allra särskilt inte om man blir sjuk av att göra det.

7) Man är inte en sämre person för att man äter ”onyttiga” livsmedel. Jag är inte trash för att jag äter socker varje dag. DET ÄR BARA MAT, inte nån moralkompass, för 17. Ett bättre ord för sådan mat vore kanske näringsfattig, för onyttig har verkligen fått en negativ klang. ”-Inte ska du väl äta det DÄR, det är ju så onyttigt?!”

8) Skit i vågen och satsa på vanor. Våg kan man ställa sig på hos doktorn för att få rätt doseringar av mediciner, men annars, vad har skräpet för funktion? Alltså på riktigt?!

9) Kroppen är inte ens fiende och den jobbar inte emot dig för att göra livet surt. Snarare är det väl en själv som misshandlar kroppen genom att ständigt föra krig mot den med svältkurer och plågsamma, totalt onödiga träningsprogram?

10) Bantning förstör och bryter ner. Det finns de som går ner långsamt med små förändringar och jag är säker på att det är de som klarar det i långa loppet, men de flesta av oss jagar snabba resultat genom extrema medel. Att hårdbanta förstör lätt ens förhållande till mat och hur man äter, och sen sitter man där och tänker på inget annat än käk och tror att man är beroende av socker eller ätberoende. När det faktiskt kanske handlar om en ätstörning.

Efterklok är man alltid

Om jag vetat hur jag skulle sabba mig själv där med min första bantningskur så hade jag inte ens kommit i närheten av eländet. Men jag visste inte bättre. Och nu sitter jag med den här konstanta nojjan och pendlar mellan kaloriräknande (vilket aldrig håller mer än någon dag och jag nu insett aldrig kommer fungera för mig), till att tänka att jag måste strunta helt i alla tankar på viktnedgång för att bli normal igen. Samtidigt då som jag mår skrutt i kroppen och faktiskt borde gå ner i vikt. Det är lite som att hur man än vänder sig så har man röven bak. Typ.

Men ja, där var min lilla lista. Och kanske också en förklaring till varför jag får hybris när jag ser någon bekant som säger att ”nu ska jag gå ner i vikt” och pratar om diverse extremkurer. Håller man på med sådant är det bara en tidsfråga innan man fastnar i bantnings- och matmissbruksträsket.

Bantning och bantningsmentalitet
Jag i en av mina svältkurer. Smalare och konstant hungrig.

För oss som redan hamnat där så är väl det första och viktigaste steget att inse att man har ett problem. Vad man sen ska ta sig till, well, de svaren har inte jag. Jag kämpar och lär mig fortfarande, och övar på att äta intuitivt enligt hunger och mättnad. Det känns bra, om än ovant. 🙂 Det är ju rätt nytt område jag utforskar här, att kunna minska i vikt med hjälp av kroppen och inte genom att kriga mot den. Konstigt!

Hoppas att du fick ut nåt av denna min lilla bekännelse. Nu kurrar min mage så jag ska ta och gå och fixa frukost. Jordgubbar med mjölk och socker, tror jag att det blir. Känner mig sugen på det. 🙂

Dags att testa Mailchimp

Halloj på dig och happy friday får man väl säga. Fredagar borde räknas som högtider. Japp. Därför firar vi med att snacka bloggande! Kuliga ting.

Jag kom på värsta grejen häromdagen. Snilleblixt så det skvätter om det.

”Om jag nu skulle behöva byta tillbaka till Blogger efter ett år med webbhotell, vad gör man då med de som prenumererar på bloggen via den där mailgrejen som WordPress har?”

Jag vet. Stora funderingar. Sånt man tänker på kanske när man sitter hemma med stukad fot? Hursom, det är ju faktiskt en grej. Man vill väl ändå att de som följer en ska göra det oberoende av den plattform man bloggar på? Trist ifall en bloggare med en massa följare förlorar det om man av någon anledning måste byta.

Okej, vi har ju följartjänster då så som Bloglovin’ men det fungerar ju inte alltid så bra (eller inte alls) och det finns de läsare som vill följa via mail. Uppenbarligen! Så då kanske man inte vill låsa dessa följare vid en enda bloggplattform.

Oooh la la.. nyhetsbrev?

In kommer då tjänster som Mailchimp eller MailerLite där man kan ha sin följarskara på en mailinglista oberoende av vart man bloggar. Jag har alltid förknippat dessa med old style nyhetsbrev (sånt som typ företag eller megabloggare skickar ut) men det visar sig att man kan använda det som en automatisk  ”få ett mail när bloggen uppdateras”-tjänst också. Det är ju kanoners! Dessutom kan man ställa in hur ofta breven ska skickas ut, jag har ställt in på två gånger i veckan då jag nog tycker det räcker. Då finns länkar till mina senaste inlägg där så man kan klicka på det som låter intressant. Är inte det trevligare för en läsare än att få ett mail per inlägg? Kan ju bli jobbigt om man följer bloggare som skriver varje dag eller kanske flera gånger per dag.

Så nu testar jag Mailchimp. De är gratis upp till 2000 prenumeranter, sen blir det rätt dyrt tyvärr. MailerLite är gratis upp till 1000 prenumeranter, efter det kostar det men det är ingen stor slant. Får se vilka jag gillar bäst. Man kan då flytta sina prenumeranter mellan dessa tjänster så det är bara att prova sig fram.

Denna typ av tjänst kan man som sagt använda oavsett vart man bloggar. Det är alltså inte endast för WordPress, så vill du att dina läsare ska kunna få updates på ett snyggt sätt så varför inte testa en av dessa? 🙂

..och så tar vi och visar min lilla widget här då. 😉 Häng med, vettja!

Vi har förlorat 4 kycklingar

Aaah. Ja, hur ska man börja berätta. En stackars kyckling/unghöna skadades ju när en örn attackerade, och den dog. Sedan har 3 andra blivit sjuka (möjligtvis coccidios) och dött. Nu i skrivande stund är en fjärde sjuk. Det är ju mycket möjligt att kraken som blev attackerad av örnen också var sjuk, rovdjur har ju en tendens att välja de svaga och utsatta i en flock..

De första två sjuklingarna visade sina (för oss) första symtom och dog inom loppet av samma dag. När den tredje blev sjuk så hade vi köpt mediciner men den dog också, fast efter två dygn ungefär. När vi så trodde att eländet var över, så insjuknade en till, trots att alla fått behandling. Man får helt enkelt försöka vänja sig vid tanken att det är fullt möjligt att vi förlorar alla unghönorna. De som var så pyttesmå när de kom till oss, som små pingisbollar på ben. Det känns så himla sorgligt.

Särskilt mannen min är ju ledsen, han har lagt ner typ hela sin själ i Kerstin och hennes små fluffisar. Nu när man började se vilka fina hönor de skulle bli så känns det extra pruttigt.

Vi får se nu hur det går. Förhoppningsvis får vi stopp på det hela.

Recept på enkel klyftpotatis

God mat kan vara hur enkel som helst, eller hur? 🙂 Jag tänkte bara dela med mig av mitt bästa alternativ till pommes frites.

Det är ju inget fel på pommes ibland, såklart. Även den flottiga varianten kan man absolut njuta av då och då. Men om man är ett potatismonster som jag som kunde äta pommes till allt så kanske det kan vara värt att kolla upp ett nyttigare alternativ?

Man kan såklart köpa färdiga och helt enkelt köra i ugn med minimalt med olja och kanske också kryddor. Vi körde alltid så hemma när jag var liten plutt så det är vad jag är van vid. Men vill man ha det lite mer fancy så är ju klyftpotatis rätt najs.

Enkel klyftpotatis i ugn

Maträtt Main Course
Förberedelser 10 minuter
Tillagningstid 40 minuter
Total tid 50 minuter
Portioner 4 pers

Ingredienser

  • 8 st medelstora potatisar
  • 2 msk olivolja
  • Salt + valfria kryddor, t ex peppar, vitlök, bbq

Instruktioner

  1. Klyfta potatisarna och lägg i en stor skål.

  2. Häll i olivoljan och kryddorna och rör om ordentligt.

  3. Bred ut på ett bakplåtspapper på en plåt, och se till att de inte ligger ihopklumpade för mycket. 

  4. Kör i mitten av ugnen på 225 grader i cirka 20-25 minuter, rör sedan om med stekspade och kör i 20 min till eller tills de fått önskad färg. 

Se, jag sa ju att det var enkelt! 🙂 I kategorin enkelt hamnar också salladen på bilden som är en klassisk tunisisk sallad, men mer om den i ett annat inlägg. (Måste ju bygga upp mitt receptarkiv lite..)

Har du några favoriter som alternativ till friterade pommes? Vad kan man till exempel välja när man käkar ute, som exempelvis på McDonalds? 

Liten update om odlingen

Hejsan! Nu är det väl ändå dags för en update om fruktträd och allt? Det har jag ju snackat om hur länge som helst. I och för sig är det väl snart dags att ta nya bilder, allt går så fort nu! Det växer så det knakar. Nu ringde dessutom mannen och sa att det helt plötsligt blev världens översvämningsregn därborta. Och här sitter jag i solen bara en halvtimme bort, haha.

Härliga fruktträd

Man kan väl gissa på att de tagit sig? Tycker att de verkar rätt lyckliga som det är nu. 🙂

Till vänster är det då aprikos, och det till höger var en pinne med ett par rosa blommor av okänd sort, sen blev den nakna pinnen full med blad och nu har det ploppat upp vad som ser ut att vara såna där platta persikor som jag inte vet vad de heter.. Men de är delikata. 🙂

Mullbär

Lyxigt med mullbär! Det här lilla trädet är kanske i min höjd, typ 170-180 cm. Så rätt stort ändå från början. Vissa träd har vi köpt som små pinnar, andra större. De är så billiga här ändå så det gör inget. Det roliga är att alla mullbärsträd vi planterat har fått bär nu, även de som är mindre.

Fikonträd

Som denna lilla plutt – ett fikonträd! Cirka 15 cm pinne som precis har tagit sig men denna bestämde sig för att göra ett fikon innan den öppnade bladen, hehe. Har hänt med en annan också, de andra kör med bladen först. Vilket känns som det mest normala. 😉

Rosor

Vi har inte mycket än som blommat, men visar dem här som har kommit igång.

Vår fina lilla ros som visade sig se ut som en polkagris. 🙂 Jag har noll koll på namn på växter, så skratta inte.. 😉

Denna snyggingen! Försäljaren försäkrade mannen om att det var röda rosor vi köpte. Det visade sig vara en mörkrosa och så denna vackra, väldoftande fining. Bättre än två röda, måste jag säga!

Den mörkrosa. Har nog slagit ut helt vid det här laget.

Gul ros

Sen hade vi denna då som vissnat vid det här laget. Gul med orange/rosa i kanterna. Jättefin!

Så, det var dagens titt i trädgården. 🙂 Nu väntar vi på att damascenerrosen ska blomma, och så har vi ett par andra rosor vi tagit från en släkting.. och så vindruvor och ett stackars apelsinträd som verkar lite olyckligt. Å andra sidan har ett annat av apelsinträden börjat spira som 17 nu, efter att inget hänt alls sedan vi planterade det.

Dessutom såg jag blomknoppar på olivträden sist vi var där! Vilket vi väntat på ett bra tag. Förra året blommade allt i början på april så vi var lite spända och smått rädda faktiskt att se att inget hände.. Men, nu kan man hoppas! 😀

 

Dags att dumpa Bloglovin’?

Hej på dig! Jag vet att det varit lite.. opersonliga inlägg på sistone som kanske inte direkt intresserar de som kommer hit för att läsa om mina små äventyr på vischan. Förlåt, det vart lite obalans. Men med stukad fot och allt känner jag mig inte så värst inspirerad, faktiskt. Så vi tar en liten paus, okej? Inte en där jag försvinner från bloggen, men där ribban sänks litegrann. 🙂

Idag vill jag gärna snacka om ytterligare ett kanske rätt opersonligt ämne, men sen lovar jag att försöka styra in bloggen på banan igen!

Detta med att följa bloggar

Klart man vill följa bloggar! Jag har mina favoriter men letar alltid efter fler så har du tips..? MEN, det var inte det inlägget skulle handla om ju.

Det finns flera sätt att följa bloggar, bland annat på den gamla goda tiden då jag följde via Bloggers kontrollpanel. Detsamma går att göra här med egen WordPress, om man har Jetpack installerat så man kopplat ihop det med WordPress.com, vill säga. Där har man ju WP’s egen Läsare, där man kan följa bloggar.

Men det finns ju en tjänst speciellt som blivit så väldans känd och faktiskt standard när det gäller att hålla koll på favoritbloggarna och det är ju Bloglovin’. Tyvärr har de dock verkligen tappat sin glans, vissnat, krackelerat, dammat ihop.. Ja, du fattar.

Bloglovin’ och bristen på uppdateringar

Min blogg uppdaterades sist på Bloglovin’ den 12:e mars. Det är liksom mer än en månad sedan, och TROTS att jag kontaktade dem angående problem med min feed när jag flyttade till webbhotell. De fixade bekymret och hade trevlig support, men sen hände det inget mer. Nada. Nothing. Feed is dead. Och helt ärligt så orkar jag inte jaga deras support för varje inlägg jag skriver. Inte värt det.

Jag vet att flera upplever samma problem som jag, så det är inte bara något som min blogg drabbas av, alltså kan man ju fråga sig vad 17 Bloglovin’ pysslar med. Permanent fikapaus?

Alternativ; finns det några?

Så många använder tydligen Blogkeen och jag tänkte göra som Therese och flertalet andra som blivit frustrerade vad gäller Bloglovin’, och testa jag med. De har en väldans omodern layout (jag stör mig på sådant, haha) och jag kan inte påstå att jag tycker att min blogg uppdateras oftare där! Himla trist. Finns det liksom inget pålitligt sätt att följa bloggar förutom inom WordPress? Jag kanske inbillar mig men de här problemen verkade inte finnas förr när bloggeriet var på sin höjdpunkt.

Kanske är det så att efterfrågan på sånt här minskat i takt med att fler och fler bloggare startar nyhetsbrev? Bara en tanke som slog mig. Få är väl de (i alla fall amerikanska) bloggare som inte använder sig av det för att hålla igång sitt community.

Jag vet inte, jag. Jag vill heller inte ha min inkorg packad med varenda inlägg från varenda blogg jag följer, därav är ju sidor som Bloglovin’ himla praktiska. När de fungerar.

Vad använder du dig av? Hur håller du koll på dina favoritbloggar?