Ligger ens värde i ens jobb eller utbildning?

Hej vännen! Är lite smått körd just nu (gröthjärna) för allt med bygget. Seriöst, jag är inte van vid att behöva grubbla såhär mycket.. Eller grubbla är jag ju van vid, men att liksom.. tänka på viktiga saker?!
Bygget går framåt och jag sitter där (eller går runt) och har ångest för att inte allt är spikrakt. Sen finns det inget i olivodlingen som är rakt heller, varken staket (ojämn bit land) eller rader av träd. Så hur man än vrider och vänder på det så står huset snett mot något. Total mindf*ck, ursäkta ordet. Jag blir knäpp med mina tvångstankar. Egentligen borde jag inte vara på det där bygget med alla mina nojjor men jag kan ju inte låta bli... Jag måste ju kontrollera! :O

I alla fall så har jag läst lite inlägg på sista tiden om det här med status. Och kanske främst hur ens värde som människa på något vis avgörs av hur pass hög utbildning man har, hur mycket stålar man tjänar och hur fet karriär man har. Människor (generellt sett) beundrar pengar, helt enkelt. Jag märker det inte minst här där rika, "välklädda" människor med doktorstitlar och liknande höjs till skyarna som om de vore bättre, snällare, snyggare och på alla sätt och vis finare än andra. Är man rik så jäklar anamma, då får man respekt.



Så till mig själv då... Jag är en sån där hemmafru med noll inkomst och enbart gymnasieutbildning. Jag är enkel, liksom. Ogillar snobberi. Samtidigt får jag nåt jobbigt mindervärdeskomplex när jag är i närheten av/läser om/hör talas om dessa enligt samhället "lyckade" människorna med välbetalda jobb, snygga kläder och ja, koll på allt, liksom. Är det inte konstigt? Jag tror att det här har nått även mig, att har man mer pengar så är man bättre än andra och har man mindre så är man sämre på nåt vis. Jag vill inte tänka så och jag gör det verkligen inte om andra, men jag dömer inte mig själv utefter samma mall. Mindervärdeskomplexet är for real.

Jag kanske har samma fördomar som andra har. Egentligen. Men det var kanske inte riktigt det här detta skulle handla om, utan hur speciellt hemmafrulivet på något vis ses som sämre, bakåtsträvande och negativt.

Själv har jag varit hemmafru större delen av mina barns liv, så det är 10+ år nu. Det var nåt jag och gubben bestämde tillsammans, för jag flyttade till Tunisien då och att hitta ett jobb som utlänning var stört omöjligt utan språket. Så jag körde på med att vara hemma och så har det fortsatt.
Trist nog så ses vi ofta inte som så mycket annat än latfisar/styrda av män/korkade/arbetsskygga. Listan är nog längre än så. Det verkar vara rätt provocerande också för en del att det finns kvinnor år 2017 som vill vara hemma och ta hand om hushållet typ á la 50-tal. Som om man spottar feminismen i ansiktet.
Så, vi är inte bara mindre lyckade bland alla coola karriärsmänniskor, vi går också emot strömmen vad det gäller kvinnans frigörelse. Men jag håller inte med om att man behöver frigöra sig från det man vill göra bara för att någon annan säger det. Så jag fortsätter simma mot strömmen än så länge för det är vad som passar mig och oss just nu.

Mitt knasiga mindervärdeskomplex får jag försöka göra mig av med dock, det är ju vansinnigt att man ska känna sig mindre värd för att man inte jobbar eller badar i pengar.
Jag är ändå en sån som kan nöja mig med 2 ombyten kläder typ, så varför ska jag ens bry mig om vad andra kan tycka om mig...? Man ska vara den man är..! Jag är en rätt enkel person och det får liksom duga så.

"Blogga som om det vore ditt jobb.."


Så är det man ska göra, har jag hört. Men fasiken, så svårt det är att behålla fokus när allt bara snurrar runt i skallen hela tiden och man har miljarder med saker att göra!
Just nu är det verkligen halv kris här alltså, vi jonglerar byggjobbare, arkitekt, allt sådant som byggnissarna skulle sköta men som vi får fixa, sen deras tabbar också... för tydligen är det svårt att ta en titt på ritningen ibland.

Hur som, jag skall icke gnälla. Kanske flyter det på jämförelsevis bra ändå..? Hur många stora projekt som involverar flera olika människor som aldrig ens kommunicerar varandra, klaffar problemfritt? Det är som ett stort pussel som ska ihop och den som fixat bitarna har skurit ut dem på måfå, typ. Men det blir nog bra, tillslut. Hoppas jag.

Jag är i alla fall fortfarande med i svängen här och har absolut inte glömt bort bloggen, no no no. Jag är 100% bestämd på att köra hårt. Jag har bara inte lärt mig att balansera allt ännu nu när man helt plötsligt fick MASSOR att göra, haha.

Hoppas att du har en fin fredag och att du får en kanonhelg!

Kan man känna av energier sådär?


Jag har alltid gillat historier om det övernaturliga. Berättelser om synska släktingar som sett allehanda konstigheter och att läsa om spökhus och liknande. Även om min gräns går vid tarotkort och folk som "snackar med änglar" och liknande. Hehe. Men ja, jag har väl aldrig haft någon speciell upplevelse själv.

Sen häromdagen så var vi hemma hos någon och trots att platsen såg ut som ett paradis alltså, SÅ otroligt drömmigt vackert, så kändes allt så himla FEL. Det låg på något sätt sorg och tragedi som ett blött täcke över hela stället, fast jag inte har någon aning om husets historia och då såklart inte vet vad som hänt där.
Det var ett jättemysigt hus i sig, och som sagt en mycket vacker plats, men det kändes som en gravplats, alltså. Jag kände mig lättad när vi åkte därifrån. Bara fel, fel fel. Något som inte stämde. Ja, jag kan bara inte förklara det. Har aldrig varit med om liknande.

Tror du att man kan känna av energier sådär? Har du varit med om något sånt? 

Det underbara tunisiska köket










Halloj! Jag har allt annat än stabilt internet just nu så jag skriver och postar i all hast när det blinkar grönt på modemet, innan det försvinner igen.. Någon har nämligen experimenterat med telefonkabeln till byggnaden så vår telefon är stendöd och internet blinkar av och på som en överexalterad julgran.

Hur som, jag ville ju skriva några ord om Nordafrikas bästa kök, nämligen det tunisiska! Det står sig även mot annat jag testat av mellanösternmat (Nordafrika brukar ju av någon anledning räknas till mellanöstern), men det är såklart en smaksak så jag ska inte dissa andras mat här. :)

När jag, den lilla svennebananen med noll erfarenhet av mat utöver den svenska, kom hit så var det lite av en chock. Maten är stark, röd av tomat och främst paprika, och det är en hel del olivolja och vitlök. Man äter inte grytor och såser med kokt potatis eller ris som vi ofta gör, utan med bröd bara som man slevar i sig såsen med. Med andra ord så är det inte bara gott utan även kladdigt. Jag hade svårt för det i början med all stark, röd mat, och jag tvingade min stackars man att köpa mat som lasagne, hamburgare och liknande från restauranger varje dag. Jag visste inte ens hur man kokade ägg på den tiden, så det var alternativen då vi bodde hos svärmor.

Numera är jag bättre på tunisisk mat än svensk, och det trots att mannen min efter alla år i Sverige verkar föredra den svenska. Jag klarar mig bra nu här i matväg, i början saknade jag massor med saker men nu bryr jag mig inte. Jag och tunisisk mat har vuxit ihop. Tack och lov.

I kryddväg så är det bland annat salt, peppar, vitlök, harissa (stark chilipasta) kummin, spiskummin, gurkmeja och koriander som gäller. Man är även specialister på supermumsiga kryddblandningar men det ovan är det jag använder och som jag lärt mig av svärmor.
Något man också är fantastisk på här är att  ta det lilla man har och förvandla det till supergod mat. Tomatsås med paprika och pocherat ägg blir en hel måltid med ett gott bröd. Man får en hel megatallrik med couscous till och med om man inte har kött, det funkar alldeles utmärkt med bara grönsaker.
Tunisierna förvandlar de grönisar de har över i kylen till smarriga, mättande maträtter som den ovan, en röra gjord på lök, 1 paprika, 4 små potatisar, tomatpuré, harissa och 1 dl olivolja. Smäll i massa vitlök och det blir helt delikat. Det behöver inte vara varken dyrt eller kompicerat.



Det är väldigt, väldigt synd att vi som kommer hit som turister missar den riktiga tunisiska maten. Det vi kan köpa är typ pommes, kött, chawarma, kebab, urtråkig urvattnad turistanpassad (och svindyr) couscous på restaurangerna. The real stuff hittar man på de mindre restaurangerna (tänk liten bakgata) och hemma hos husmödrarna. Den maten är guld!
Men tyvärr så missar turister oftast det, precis som vi missar det riktiga tunisien när vi ligger och häckar på hotellen i stökiga, smutsiga storstäder.
Underbart folk, storslagen natur, härlig mat och massor med historia. Mer om det en annan gång. :)

Om jag fortsätter som nu

Hejsan! Idag blir det lite filosoferande här på bloggen. Vad tycks om det? Jag håller nämligen på att göra övningar med One By One Nutrition, och de har alltså en gratis "viktminskningskurs". Jag skulle dock mer kalla det för "lär dig att äta normalt"-kurs, men nåväl.

De skickar ut mail typ varje dag med strategier och övningar och igår satt jag och skrev ner något som i alla fall jag tyckte var skitjobbigt. Frågan jag skulle ställa mig själv var: vad händer om jag inte börjar jobba mot mitt mål?
Man ska alltså verkligen föreställa sig sitt framtida jag, som en film, hur man lever om man fortsätter i samma spår som nu. Det var verkligen asjobbigt, för det såg inte bra ut alls. För någon som gått upp 7 kg på bara några månader, som missbrukar läsk och redan har det jobbigt att gå som det är nu, ser det inte särskilt bra ut. Med tanke på att vi har trevligheter som blodproppar, åderbråck, cancer, struma och annat kul på mammas sida av familjen så ser det faktiskt rätt mörkt ut.

Jag gjorde en lista helt enkelt på saker jag tror kommer hända mig, om jag inte tar tag i mitt matmissbruk och fortsätter att äta som jag gör nu. 

- Jag blir fetare och fetare (obviously).
- Jag får mer problem med magen, till och med magsår, kanske så pass att jag måste opereras.
- Jag kommer få outhärdliga problem med magsyra. Redan nu har jag besvär med halsen av det.
- Tillslut bli svårt att röra sig. Ligger inte långt i framtiden, kan jag säga.
- Ödem i benen. Har jag redan, men det kan alltid bli värre. Men som sagt, redan nu har jag det och vissa dagar är det så det riktigt spänner i skinnet.
- Möjligtvis högt blodtryck och mycket sannolikt blodproppar.
- Ökad risk för cancer. Gäller övervikt överlag men har man haft det i släkten bör man såklart vara ännu mer uppmärksam.

Här kommer den riktigt sorgliga delen av listan:

- Dö i förtid.
- Lämna barnen utan mamma för tidigt.
- Mycket större risk att mina barn följer samma väg som jag.

Så, där är det, svart på vitt. Nog fasiken har jag anledningar nog att ändra på mig? Jag har ju inte bara trivselkilon som måste bort utan jag närmar mig fetma med stadiga steg och jag vet att jag kommer att komma dit och ännu värre så småningom eftersom jag har detta förbannade störda förhållande till mat och ätande.

Jäklar, vad det sved att skriva den där listan. Men det behövdes verkligen.




För några kilon sedan...

Ljust och fräscht med en nypa (tunisisk) minimalism

Inlägget innehåller annonslänkar från Adviral



1 HÄR / 2 HÄR / 3 HÄR / 4 HÄR / 5 HÄR / 6 HÄR / 7 HÄR / 8 HÄR / 9 HÄR


Vad jag längtar efter att få ljust och fräscht hemma! De flesta av er (i alla fall många) har säkert laddat med varma, mysiga färger inför hösten, själv har jag bott litet med mörka möbler så länge att jag drömmer om vitt, silver, guld, puderrosa.. Ljust! Praktisk minimalism, men mysigt och vackert. Gärna en salig blandning av arabiskt och västerländskt, då vi bygger i traditionell tunisisk stil, mot alla odds. 
Mannen min var 100% inne på modernt trots att jag ville ha traditionellt. Traditionellt betyder i regel billigare plus att det är mysigare och faktiskt passar bättre därute på landet. Sedan såg han detta hus i Kelibia:


...och han blev störtkär. Nu kommer då vårt inte att vara lika brett, tänk mittenpartiet med kupolen i den storleken med  4 meter ut sen på vardera sida som är sovrum och kök. Med andra ord så är kupolen och det "större" när man tänker på perspektiv, på vårt hus. Men det blir nog bra.
Vi skojar om att det kommer se ut som en moské, alternativt en marabout (mausoleum här i Nordafrika). Påpekade att vi kunde ha tre kronor däruppe på spiran också, á la stadshuset i Stockholm. Det bjöd på ett gott skratt men nope, riktigt så kitschigt ska det inte bli.
Så, det är i alla fall den här stilen vi kör med och då passar såklart traditionellt bäst vad gäller kakel och färger. :) Inser att just denna stil inte direkt är minimalism i sig, men säg det till min man som blev tokig i den, haha. Vi får köra enkelt på insidan istället.

På tal om minimalism, vi har bott litet i stort sett hela tiden, både i Sverige och Tunisien, med få undantag. Även då utnyttjade vi inte alla ytor. Så smått är inga problem. Stugan vi bygger är samma kvadratmeter ungefär som vår lilla lägenhet vi bor i nu. Barnen delar rum och det fungerar bra. Alla måste hålla koll på sina saker däremot och ja, det finns en väldigt tydlig gräns när det gäller "för mycket prylar". Man måste begränsa sig och egentligen så är det inte mig emot. Saker gör en inte lycklig. 

Det ska bli skönt att få rensa och bara ta med det som är nödvändigt dit ut till vischan. Även fast vi faktiskt kommer att ha mer plats i t ex köket för farvaring för både mat och städgrejer (smartare planering!) så vill jag hålla det enkelt och lättstädat. Ha saker jag verkligen behöver, och i övriga huset, det som är av värde för mig (funktion och utseende), allt annat kan vi lämna bakom oss. 

Hur tänker du kring detta? Mer åt det minimalistiska hållet eller ju mer prylar, desto bättre? :)

Oktoberlistan

Så, nu är oktober slut! Tycker nog att vi tar och sammanfattar det hela med en liten, liten lista. Totalt inspirerat av Therese Wiksten, förresten. :)

Månadens YES!

Bygget påbörjades. En dröm som vi gått och grubblat på i en sisådär 15 år. En liten stuga på ett lantbruk, målet är att så småningom bli självförsörjande. Fast det ligger långt i framtiden när man förhoppningsvis bor här mer permanent. Men det är i alla fall ett stort steg på vägen.



Månadens gulle:

Nasnous, vår fina lilla kattpojke som förlorade sin bästa (och enda) kattvän i september, har nog anpassat sig långt utöver våra förhoppningar.
Han äter och dricker som han ska, han håller inte på och protestkissar här och var eller andra konstigheter. Han har bara blivit gosigare och roligare. Pratigare. Det är som om han kommit fram liksom och nu tyr sig till oss på en helt annan nivå.
Han som inte ens var hälften så gosig och kelig som Noussa (inget fel med det, alla är vi olika och han var lika älskad ändå) låg nu igår tätt intill mitt ansikte och buffade mig på hakan med huvudet. Hur söt?
Så, nu försöker vi att ge honom den uppmärksamhet han tydligen behöver.









Månadens blä:

Ja, det får väl bli lössen då! Man känner sig ju inte fräsch som en nyponros, precis. Vi fick det ju av svägerskans barn, hon tog så illa vid sig när hon upptäckte att hennes pojkar hade löss, att hon grät. Total panik. Well, de är korthåriga och eländet försvann på en behandling, konstaterar jag avundsjukt. Hon skulle se hur det är för oss som dragits med det i snart 2 månader med ett X antal behandlingar bakom oss, till synes helt förgäves för tydligen har vi fått typ immuna mutantlöss eller nåt.
Kan ju säga att jag har aldrig varit så sugen på att snagga mig!

Månadens bloggstatus och mest poppis inlägg:

Lite har nog bloggen hamnat på efterkälken nu, inte så mycket vad det gäller att posta inlägg, men att ta mig tid att läsa andras! Jag tar det hela som ett paket, liksom. Man bloggar MED andra bloggare. Man sitter ju inte ensam på sitt hörn på internätet och skriver ut i tystnaden. Eller ja, kanske många gör men det är väl inget kul..?

Mest läst den här månaden blev inlägget Troende och deprimerad? Hur går det ihop? vilket är roligt eftersom det inte är ett speciellt nytt inlägg. Visar väl på att det är lätt att hitta runt på bloggen och det är ju trevligt att få kvitto på.

Nu kör vi hårt i november här, mer bloggande, mer läsande och mer foto, framförallt! Är riktigt glad över att bloggandet väckt liv i min passion för foto och bildredigering, det låg på hyllan alldeles för länge.