Katternas intyg klara



Alltså detta är sjukt jobbigt. Jordbruksverkets hemsida är väldigt otydlig med vad man ska göra exakt med alla papper och intyg. Man fattar liksom inte vilka papper som menas när. Så man får i princip göra en egen tolkning. Sen visar det sig att myndigheten i Tunisien har en annan tolkning av hur dessa papper ska hanteras, och då stör det liksom mitt lilla kontrollbehov för nu är jag ju säker på att intygen måste vara fel.. trots att jag ju egentligen inte är säker på hur det ska vara.

Gubben har varit iväg och fixat med katternas intyg idag hos myndighet och veterinär och min ångest är total alltså. Mår illa och kan inte äta. Torr i munnen och krampig i kroppen. Jag har inte den blekaste aning nu ifall det här är rätt. Jag känner mig 100% otrygg och jag hatar det. Hon på myndigheten sa att det är såhär man gör när man ska ta ett djur in i EU, så ja, hon har ju gjort det förr. Men så har vi ju det här med att om det finns en byråkratisk vägg runt EU, så finns det sen en extra vägg runt Sverige. Så ja. Men nu är det ju klart och stämplat så det får bära eller brista. Hoppas bara att det bär istället för brister, så att säga.

Jag kan i alla fall säga att det här är sista gången jag reser med djur mellan länder frivilligt. Och förutom krånglet med papper så har vi ju den lilla grejen då att katterna knappast tycker att timmar i en liten transportbur är roligt. Jag har försökt att vänja dem och med Gizmo går det rätt bra men Nasnous har det rätt jobbigt. Han vill inte vara ensam i en liten bur och protesterar högt och länge. Så jag skulle nog säga att resa med djur bör man nog bara göra i nödfall, eller om man har nerver av stål och en van pälskling.

Så ja. Packande, nojjande och virr fortsätter.. Jag vill bara vara framme, HEMMA, nu..

Och TACK förresten för att du fortfarande kikar in här trots att jag bloggar virrigt och stirrigt och är supersopa på att hälsa på hos andra bloggar just nu. Min hjärna kokar över (som du säkert förstått vid det här laget) och jag kan knappt äta av all stress vilket är rätt talande med tanke på att jag är matmissbrukare. Jag kan inte hålla reda på mina tankar ens, än mindre faktiskt göra saker.. som att skriva sammanhängande inlägg. ;)

Men nu måste jag gå och renskriva vår "att göra och packa"-lista. Måste ha något att sysselsätta mig med som känns lite mer konstruktivt än att bara sitta och gnälla..

Ready for takeoff! Typ.

Hej go' vän! Hjälp vilka panikfyllda dagar jag haft. Det är INTE att rekommendera att sitta hemma ensam när man har ångest alltså. Fy farao och hans moster.
Jag kom på när jag läste runt att det kan ju vara bra om katternas transportburar är godkända för flyg. Liksom vilket ljushuvud tänker inte på sådant?! Jag! De burar vi har skulle vara okej på vägen till Sverige, för vi reser med ett tunisiskt bolag i ett inte ens halvfullt flygplan så det var ingen fara, sade de.

Men.

Skulle vi nu få nobben med katterna i tullen på Arlanda (snälla Gud låt det inte hända) så skulle ju maken behöva åka tillbaka med katterna. Och då kan man ju inte räkna med att få åka med ett tunisiskt bolag, liksom. Då skulle han stå där med missarna i burar som inte är godkända för vare sig kabinen eller lastutrymmet. Vilket skulle betyda att först skulle vi få sitta på Arlanda hela natten (vi landar på kvällen när allt är stängt typiskt nog) och sen skulle jag få åka in typ till Bromma kommunalt för att hitta godkända burar. Ni som känner till Stockholm vet ju liksom att Bromma ligger inte runt hörnet från Arlanda precis.

Så jag tog ett redigt snack med min man som är lite sådär att "det löser sig!" men jag övertalade honom att personal på flygplatsen kommer inte bryta mot sina regler bara för att han är söt. Han brukar kunna snacka sig igenom saker och ting och vifta med sina långa, svarta ögonfransar, men man kan ju liksom inte räkna med att det går.
Idag snodde vi då svågerns bil och lyckades hitta de två sista (!) flygplansgodkända transportburarna i stan. Det hade varit bättre att hitta mjuka transportväskor för kabinen men det fanns helt enkelt inte. Men nu har de i alla fall burar som är godkända att checka in som bagage och det är bra mycket bättre än burar som varken är godkända för kabinen eller cargo.

Nyinköpta flygburar, istället för våra gamla vanliga..

Skolsnack


Konversationen med studievägledaren fortsätter och fasen var skönt det är att det är JAG som drar i trådarna och att jag är involverad i deras skolgång äntligen. Har jag sagt det förut? Förmodligen. Men det ÄR värsta grejen för mig.
Det har inte ens dragit igång ännu men det känns sådär riktigt genombra! Hon skrev nu att de ska göra allt de kan för att hjälpa dem så att de får plugga på sin nivå, plus då att hon lugnade ner mig med att vi ska njuta av det som kommer och att allt går att lösa med god vilja. Så man kan väl säga att det är rätt person i rätt yrkesroll där! Låter väldigt bra och positivt allting. Det är verkligen en stor sten som lyftes från mina axlar då jag var rätt orolig för det här med plugget för tjejerna.

Hemlängtan

Övrig resfeber och yra


2 av 4 väskor är packade nu och vi har börjat med katternas papper. De har lämnats in här på Jordbruksverket där de ska fyllas i på fredag, sen samma dag ska alla papper till veterinären där hon ska kontrollera att allting stämmer och stämpla allt, sen tillbaka till Jordbruksverket där hon ska kontrollera och godkänna intyget och veterinärens stämplar. Japp, på fredag kommer min man ha att göra. Men allt är bestämt i alla fall med JV och veterinären så förhoppningsvis löper det på smärtfritt.

Sen ska man ju gå igenom alla listor och packa det allra sista. Modemet ska vi ta ut på odlingen och koppla in till övervakningskamerorna så de blir inget bloggande för mig de sista dagarna. Vi kommer bara ha internet på telefonen. Sen blir det till att se till att allt är tömt (en gång när vi flyttade till Sverige så glömde vi ett ägg i kylen, det gör vi icke om) och så ska TV, dator och så vidare täckas över med lakan. Kontakter ska dras ur, papper, intyg, pass och allt kontrolleras, sen drar vi förhoppningsvis..

Jag behöver väl inte tillägga hur otroligt nervös och hönsig jag är? Både för missar och detta enorma projekt som den här omställningen är. Men nu ska jag sätta mig och skriva lite. Känslor och planer. Vart jag vill nå och vad jag vill åstadkomma, samt hur jag tänker mig att det ska gå till. Kanske distraherar det mig en aning.. :P

Jag är tjock, och det är helt okej så


Igår var det någon (vuxen!) som helt random, alltså utan minsta sammanhang, sa till mig att "-när du har mörka kläder som nu så ser du smal ut, men när du har ljusa kläder så ser du tjock ut". Jag svarade att det beror ju på att jag faktiskt är tjock, varpå någon annan, såklart med välmening, utbrister att -"neeej, det är du inte alls!"

Girl, jag väger 102 kilo. Jag är klotrund om magen. Bred om röven. Jag. Är. Tjock. Och det är väl inget fult eller konstigt med det? Varför måste man "trösta" med att säga att nej, du är ju inte tjock? Även fast det är lika uppenbart som att himlen är blå?

Svaret vet vi ju redan. Det är fult att vara tjock. Så man måste liksom försöka vara snäll och förvissa personen med att hen ju inte är det, utan faktiskt är smal/ser smal ut och därmed DUGER.

För det första vill jag med det här inlägget säga att det är en bra egenskap att inte ha mundiarré och kommentera andras kroppar, oavsett hur de ser ut. För det andra, det är inte någon skam i att vara tjock. Det betyder inte att man är skämmig, mindre värd, ful eller vad nu normerna har ljugit ihop. Jag mår kanske inte fysiskt bra i den här storleken, men det har ingenting med utseende eller människovärde att göra, utan problemmage, knasiga leder och taskig kondis. Annan femma, liksom. Och även detta är bara mitt problem, och ingen annans, så jag behöver inga "snälla" hälsoråd eller råd om hur man går ner i vikt heller, thankyouverymuch.

Så, vi kan väl låta folk ha sina kroppar (och utseenden överlag) ifred? Vore mycket trevligare då.