Ursäkta avbrottet

Halloj där! Alltså förlåt för att jag försvann där men jag missade att man kan blogga på mobilen utan app. Ibland har man ju lite otur när man tänker.

Jag är i alla fall i underbara Sverige och njuter. Har hänt en extremt sorglig sak men det får jag ta sen när jag kan skriva ordentligt. Tänkte bara ploppa in här och säga hej. 🙂

Ramadan-update & jag börjar med bloggdesign igen!

Hej! Det var ett litet tag sedan. Jag lever ännu i alla fall, men ramadandagboken har blivit lite lidande såklart eftersom jag inte fastar just nu. Jag har helt enkelt inget speciellt att skriva om. Ett boktips kommer dock snart (imorgon om jag sköter mig, haha) och sen blir det till för mig att förbereda mig för sverigeresan.

En bild av taskig kvalitét för att höja inlägget, typ.. 😉

Med andra ord räcker inte tiden till riktigt. Plus då att jag har ångest deluxe med miljoner konstiga tankar som far runt. Jag spenderar dagarna med att oroa mig, kan man säga. (Och spela GTA..haha.) Då blir inte bloggandet direkt någon prio, tyvärr. Men, jag har såklart planer!

Bloggandet hoppas jag att få igång någorlunda när jag är i Sverige. Ingen press, bara vardagsblogga där. Sen så, go’ vän, så tänkte jag börja designa igen! Yes! Alltså headers och annan grafik till mina bloggkollegor. Jag har saknat det otroligt mycket och känner att det är dags att skaffa mig något att göra som dessutom ger en liten extrainkomst. Jag tänkte dessutom börja sälja färdiga designkit till sjyssta priser och ordna tävlingar och liknande.

Prenumerera på mitt nyhetsbrev här nedan så får du reda på när det är dags. 🙂

 

Dag 1 gick bra, dag 2 blev lite av en faceplant

Hej på dig! Det vart visst inget inlägg i Ramadandagboken igår, sorry about that. Jag var så seg bara att jag inte iddes sätta mig och knåpa ihop ett inlägg.

Igår, dag 1 av fastan, gick det kanoners. Alltså själva fastan. Tyvärr så hade jag rätt rejäl ångest och var sur som en citron. Jag vet inte vad som hände men jag tänkte en massa skräp och var arg. Trist, men man vet ju att man liksom vet aldrig vart man har det här ångestmonstret. Det blev i alla fall bättre sen mot kvällen. Jag käkade normal mängd mat (ja, nu är vi inne på One By One Nutrition-territorium, hehe) och kände mig jättebra efteråt. Slapp den där jästa känslan.

Så idag då.. Jag åt mannagrynsgröt till frukost vilket kanske inte var en hit. Inför första dagen åt jag shakshouka med ägg, vilket i princip är en gryta på lök, tomat, olivolja, och så pocherar man ägg i när den är klar. Jag hade även i bondbönor i för extra protein och fibrer. Kanske borde laga det ikväll igen och se om jag mår bättre imorgon med det som frukost innan fastan börjar?

Hur som, tillbaka till idag. Skakig, kokande huvud (hade samma igår så jag antar att det är stress), huvudvärk. Konstig i kroppen och yr. Så jag bröt fastan 4 timmar för tidigt med vatten + paracetamol och så en kaffe med en liten överbliven klutt gröt bara för att inte ta tablett på tom mage. Så, nu väntar jag tills den officiella middagen så att säga, innan jag äter eller dricker igen.

Hur känns det då när man måste avbryta fastan? Well, det känns ju lite buttert men samtidigt så ska man inte bli sjuk av den, då är det liksom inte inne på fasta utan man skadar ju sig själv istället. Jag har en släkting som äter mediciner mot diabetes och blodtryck, vederbörande har fått stränga order från ALLA sina hundraelva läkare om att inte fasta men hen gör det ändå. Det många muslimer missar är att fastan faktiskt kan vara förbjuden för en om man är sjuk. Man får alltså kanske inte någon tapperhetsmedalj om man fastar fast man kan dö av det.

Hur som, mig är den vad jag vet inte förbjuden för, enda medicinerna jag äter är tegretol och allergimediciner + inhalator och jag får det att fungera med de tider vi har nu på frulle och middag. Det jag däremot inte räknat med är hur pass taskigt det blivit med min ångest. Har aldrig reagerat såhär förut. Får se hur det fortsätter.

Hoppas att det går bra för er andra som fastar!

Snart dags för Ramadandagbok!

Hej hopp! Om ett par dar är det så dags igen för årets fastemånad! Tiden har gått så fort tycker jag, känns ju inte alls som om det var särskilt längesedan vi hade Ramadan här sist.

Jag tänkte skriva en liten dagbok här, dag för dag. Ibland slänga in lite coola citat eller så. Inte svida om detta till en islamblogg såklart, utan fortfarande köra vardag men med lite mer fokus kring fastan och hur det går. Jag har det lite kämpigt med det nämligen så det ska bli spännande att se hur kroppen hanterar det hela.

Hoppas du hänger med! 😀

När man bloggade bara för att det var kul

Hittade ett inlägg inne hos Christer med rubriken “Låt inget hindra dig från dina drömmar” där han ifrågasätter hela influencerbranschen. Vet inte om hans mening med inlägget är relaterat till det jag kommer snacka om men det fick mig i alla fall att tänka till lite.

Bloggandet är väldans annorlunda nu jämfört med cirka 2010. Då hade man en blogg för att skriva dagbok, så att vänner och familj kunde läsa, och kom andra in och började följa så var det ju såklart en stor bonus.

Det fanns ju storbloggar redan då såklart, men det var inte en hel industri som det är nu. Med Instagram tog det sen verkligen fart och blev väl något av ett monster. Nu kryllar internätet av bloggare som rätt uppenbarligen är in it for the money.. eller gratissminket, eller vad det nu än är. Det är tyvärr rätt svårt idag att hitta bloggar med någorlunda substans, om man säger så.

Självklart får man blogga järnet av vilken anledning man vill. Jag fattar att det är roligare numera när man kan tjäna pengar, springa på events och sånt, men jag bara konstaterar liksom. Sen kan vi ju ta och gnälla lite på alla företag som utnyttjar dessa bloggare till höger och vänster med rent pinsamma förslag. Undrar om de själva skulle jobba gratis med bara en rabattkod i lön eller nåt läppstift? Seriöst.

Bloggvärlden har blivit en djungel, tycker jag nog. Förr var det en trevlig liten plats där man skrev och delade med sig just för att skriva och dela med sig, nu har det blivit en grej man kan jobba med och företagen är såklart inte sena med att hoppa på tåget.

Som sagt, att blogga för att tjäna pengar är inget fel i sig, och att företag jobbar med bloggare är ju kanoners. Tummen upp för det! Jag tror att det öppnar upp en helt ny värld av företagande för fler människor och det kan inte vara dåligt. Men det finns en hel del ogräs i rabatterna, så att säga.

Ja, det var mina tankar om bloggvärlden. Som gammeltant i spelet så har jag sett det ur båda perspektiven och det är intressant hur det utvecklats, faktiskt. Jag förstår att många ser det som ett sätt att tjäna pengar som dessutom är roligt, men förstår samtidigt att många tappar motivationen.

Det bästa är väl om man kan kombinera sin passion (dvs bloggandet) och det här med att ha det som jobb, och hitta den där balansen där man fortfarande känner att bloggandet är KUL. För är det inte kul och givande längre, så lär det inte hålla heller.

Tankar?

 

En hönsig update

Goddagens! Hjälp så tiden ränner iväg. Motivationen till att blogga var också lite off de senaste dagarna så därför var senaste inlägget för hela 4 dagar sedan. 🙁 Helt ärligt så har jag resnojja (och annan nojja jag inte kan skriva om just nu) och jag sitter ju och funderar på om jag ska dra tillbaka till Blogspot medan jag kan, typ. Knäppt, jag vet. Men oron för att inte ha råd med webbhotellet sen känns inte heller så kul för bloggmotivationen och så ska det ju inte vara. Att flytta en hel blogg från WP till Blogger är också ett halvt helvete i sig så det är därför jag funderar på att flytta nu, innan det blir sjuhundraelva inlägg och mängder med bilder jag måste flytta manuellt i vartendaste inlägg..

Hur som helst. Jag tänkte att det väl var väldans på tiden att visa kort på våra fjunbollar!

Vi har ju en del fjädriga vänner numera, inklusive ankor, en gås och två pärlhöns, som jag fått lära mig att de heter på svenska.

Pärlhöns

Pärlhöns

De var ena riktiga nervknippen i början och vi var så illa tvungna att hålla dem inlåsta och separerade från de andra hönsen. De skrek och attackerade. Vi släppte ut dem en dag då de varit inne i kanske tre veckor, men det fungerade ICKE. De var supernerviga och sprang och jagade hönsen. Så det var bara att försöka få in dem i hönshuset igen, och det gick efter många timmar av lockande och lurande.

Häromdagen tänkte vi att vi nu MÅSTE ha ut dem oavsett vad, för det kändes inte bra att ha dem instängda helt enkelt. Stackarna. Och titt på tusan, det fungerade hur bra som helst! Både med oss och hönsen. Helt plötsigt var de lika lugna som de andra. Skönt!

Nu har vi som sagt också en Herr Gås som väntar på sin Fru Gås, vilken vi letar efter helt febrilt. Herr Gås är snäll (om än lite busig) men nu har han blivit lite för kärvänlig mot hönsen vilket varken de eller tupparna uppskattar speciellt mycket. I bakgrunden ligger förresten ankorna och degar i skuggan. Också väldigt snälla djur. 🙂

Bland hönsen så är det såklart Janne här ovan som bestämmer vart skåpet ska stå. Janne har fortfarande inte fått några stjärtfjädrar och är fortfarande rätt liten men det struntar han fullständigt i. Han är herre på täppan och jagar bort de andra två tupparna när de kommer för nära hans fruntimmer.

Brahman här (den stora beiga) heter Gullefjun (även kallad Hubba Bubba av nån anledning) och är en rätt nyfiken och modig dam. Hon är oftast först ut med att komma fram och säga hej på morgonen när man kommer dit. Sägs att Brahma är en rätt trevlig ras och ja, hon sticker ut, inte bara utseendemässigt. 🙂

Slutligen har vi våra ungdomar då. Dessa två gulletottar är de två som är kvar av de tre musketörerna. Visst är de fina? De är helt oskiljaktiga och håller sig på sin kant. Hoppas att någon av tupparna som Janne jagar bort jämt lägger beslag på dessa två när de blivit stora nog. Sen har vi ju tre kvar av Kerstins bebbar, här är en av dem på språngmarsch påväg till maten:

Med andra ord har vi fem “tonåringar” i flocken som tupparna kan dela på. 😛 Hemskt det låter, jag vet, men en ensam tupp är också sorgligt. 🙁

Sen har vi ju Britten också som ligger och ruvar så henne ser man inte röken av så ofta. Hon ruvar däremot på pärlhönsägg, så det blir kul att se om det blir något av det. Gubben min är lite mer pepp på att få en massa bebisar här för man kan ju sälja och ja, vi har ju inga jobb så det kanske vore nåt. Personligen känner jag mer för att ha färre höns (mindre ansvar) men jag förstår hans tanke såklart.

Så, det var dagens lilla hönsrapport! Som rätt så nybliven hönsmatte så kan jag säga att det ÄR ju urkul. De är supersöta och att få ägg är såklart en fantastisk bonus. Sen att veta att ens ägg kommer från fria, lyckliga höns, det är riktigt trevligt!

Att inte passa in

Vill förvarna bara om att det typ suger att behöva skriva det här inlägget så det kommer nog inte bli så muntert. Bara så ni vet.
Men, jag känner väl att det behöver komma ut. Jag tror att det finns andra som känner som jag, oavsett om man är svensk som är invandrare i ett annat land, invandrare i Sverige, muslimsk konvertit..

Att inte passa in någonstans

Här i Tunisien är jag en outsider. Bara att bita i det där sura jäkla äpplet och erkänna. Olyckliga familjära omständigheter här har i mångt och mycket lett till detta, och det är också det som utlöst min ångest. There, I said it. Sanningen gör fasiken ont.

I Sverige är jag en “sån där muslim”. Jag har vid flera tillfällen fått kommentarer av folk som utbrister “-MEN HJÄLP!” när de ser mig. För tydligen ser jag himla läskig ut:

Ja ni ser ju. Som en demon eller nåt.

Människor som inte kan bete sig

En midsommarafton för inte så längesedan satte jag på mig min favoritslöja och en blomsterkrans minsann, innan vi spatserade iväg till den lokala hembygdsgården.
Där gick jag och kände mig alldeles fin och traditionell, och njöt av det fina vädret och att mina kids äntligen fick uppleva en midsommar. De hade fixat en stång för första gången och jag var riktigt glad. Men.
Mitt humör blev lite.. kompromissat, om man säger så, när en mupp till man, familjefar dessutom, vände sig om (han gick framför mig) och gapade “-MEN HERREGUD!” när han såg mig. Grattis Random Nisse, gissar att du blir en grymt bra förebild för dina småkottar.
Shit pommfritt, områdets skräck.

Min mamma är supersmart. Hon säger att det väl bara är att skita i vad andra tycker. Ja egentligen så är det ju så. Men då jag inte fått en chans att odla skinn på näsan här innan alla problem drog igång för en sisådär 15 år sedan så går precis allt vad andra säger och gör, rakt in i hjärtat där det fräter sönder mig. Precis så känslig är jag. Och det är bara att inse att här är jag en “europé”, dvs lite sådär moraliskt underlägsen, och i Sverige är jag en muslim, dvs en sån man får kasta sina fördomar på precis som man vill.
Let’s face it, jag skrämde inte vettet ur folk innan jag lindade in skallen i en sjal. Men så fort jag gjorde det, så blev jag tydligen något att vara rädd för och någon man kan stirra på, peka på och säga vad sjutton som helst till.

Nu vart jag kanske lite väl personlig..

Jag önskar VERKLIGEN att jag kunde snacka mer om allt som hänt här under åren (har inte med min man att göra säger jag direkt så ingen behöver känna några fördomar eller missuppfattningar ploppa upp här) men det går ju inte. Kan bara säga att med facit i hand så hade jag ALDRIG I HELA HELSKOTTA gått med på att föda barn här och bo här när kidsen var små, om vi hade haft ett val. Men det hade vi inte, för livet i Sverige då var skräp, jag var hemlös och bla bla. Ja, lång historia. Kan vi spara till en annan dag.

Men så är det. Det är tungt att känna sig utanför tamejtusan överallt. Fast i Sverige känner jag mig faktiskt inte utanför, utan bara annorlunda. Och det bryr jag mig inte så mycket om. Bara önskar att folk kunde.. tja, bete sig som folk! Man är inte döv för att man har slöja och man är inte mindre människa heller för den delen.

Vilket bitterkärringflum det här blev, förlåt! Men jag varnade ju i början, så.. Ibland bara måste man kräkas ur sig lite gnäll.

Satsar på ett gladare inlägg imorrn. Tackar för mig.

Dags att bygga fågelskrämma & hänga upp CD-skivor i träden

God morgon! Happy Monday, hehe. 😉 Hoppas du får en fin start på veckan! Själv börjar jag med att sitta hemma, det verkar som om jag tog över makens magsjuka så jag kan lika gärna ta det lugnt.

Hur som så var jag ute på odlingen igår och då jag skulle gå runt och titta på träden och hur de växer så såg jag en misstänkt hög med grå fjädrar under ett träd.. Jag gick närmare och kollade och efter en rätt noga koll i högen så hittade jag ett huvud. Inget annat. Inget blod eller några kroppsdelar, bara rena fjädrar och så det lilla huvudet.

Efter lite efterforskning så upptäckte vi att det var vår lille kille, en av de tre musketörerna som vi kallar dem. Vi köpte dem i ungefär samma ålder som Kerstins bebisar, när de var små. De var så små att man kunde hålla dem i handen. De nya tre fick vi hålla åt sidan för Kerstin såg dem som ett hot även fast de också var bebisar, så det blev så att de här tre höll ihop tajt. Lillkillen som blev dödad, en jättesöt liten vit tupp med svarta och grå fjädrar här och där, sen en mörkbrun liten höna med rolig frisyr och så en svart med vitt i. Men då såg vi efter upptäckten av fjäderhögen att lillkillen saknades, det var bara de andra två som gick runt där tillsammans.

Så, eftersom den skyldige förmodligen är en örn (vi har ju haft problem med det förut och dessutom sett den när den landat här för bara ett par dagar sen) så tar vi till de enda medel vi har och sätter upp fågelskrämma och hänger upp cd-skivor i snören på olivträden där hönsen brukar vara. Man kan ju inte garantera något men NÅNTING vill man ju försöka med, annars kommer den där fågeln att komma tillbaka hela tiden nu när den lärt sig att det finns buffé hos oss.. och vår tomt är närmast till ödemarkerna så därför har grannarna aldrig problem med örn. Så bara att försöka skydda de små liven.

Så är det i alla fall. Naturen är hård, på alla sätt och vis. Hoppas nu att våra andra småttingar får vara ifred.

Förresten ligger en av hönorna och ruvar på ägg. Det hon inte vet är att det är fasanägg, haha. Får se hur det går, om det funkar. Vår fasan lägger ägg men hon bryr sig inte om dem så gubben min stuvade in dem under Britten istället. Vem vet, kanske det funkar? 🙂

Hej, jag har blogg-ångest

Please help! Nån? Vad ska jag göra med allt. Nu sitter jag här med mitt lilla (kära) WordPress och vet inte ens om jag kommer ha råd att förnya webbhotellet när det är dags. Är det då någon idé? Kanske man bara borde flytta tillbaka till Blogger direkt för att slippa besvikelsen…

Jag älskar Blogger, det var liksom där jag hade min första blogg och “växte upp” som Bloggare. Men, det är inte lika vasst som egen WordPress, så är det bara. Ingen bloggportal kan väl jämföras med det egentligen. Så flyttar man tillbaka så får man såklart leva med en “downgrade”. Man får ge upp en del bra saker.

Trist att man ska behöva tänka på någon sån här icke-grej egentligen. Men vi har räkningar och skatt som betalas i Sverige och pengarna behövs till det. Om man ska vara sådär riktigt förnuftig och vuxen.

Någon med feedback att ge? Lugnande ord om att “WP är värt det” eller så? Ska jag skita i ‘et och dra tillbaka till Blogger eller helt enkelt köra här sålänge jag kan och sen se vad som händer?

Oavsett så behåller jag såklart mitt domännamn så eventuell flytt är inget som drabbar er som läser. Bara jag som får huvudvärk av detta. 😉