Allt för kärleken



Läste detta intressanta inlägg hos Ladydahmer häromdagen som fick mig att fundera litegranna. Jag har märkt precis samma sak, men främst då bland kvinnor som är gifta med män från andra länder (det är trots allt mest sådana jag umgåtts med senaste åren), att man börjar laga bara mat från hans hemland, har på sig traditionella kläder därifrån osv. Inget ont om den saken, men jag började tänka på hur pass mycket djupare detta kan gå. Som t ex att man som kvinna totalt tillintetgör sig själv och det man vill, för att behaga en man, med eller utan tvång från hans sida.

Jag har gjort det själv i mitt tidigare liv så att säga och jag vet hur lätt hänt det är. Man accepterar allt, till och med negativa saker, för han är ju The One.
Det gör ju inget, intalar man sig. Han älskar ju mig innerst inne och menar det nog egentligen inte!

Jag tror det här är typiskt för oss kvinnor på något vis. Oavsett om man gör såhär bakom en religiös fasad, dvs accepterar vad som helst av gubben för att man då är lite martyr och "man får pluspoäng av Gud om man lider lite mer här på jorden" eller för att man rentav tror att det är kvinnans roll att vara undersåte (sett det både hos kristna och muslimer), eller av andra skäl, kanske inget specifikt skäl alls annat än att man inte längre tror på sitt eget värde.. så är det så ledsamt och fel!

Detta var kanske inte poängen med inlägget hos bloggaren, precis som hon skrev så är det ju självklart positivt att intressera sig för partnerns liv, men jag kunde inte låta bli att se likhetstecken mellan det och att ge upp allt man är och tycker. Ibland för att behaga en karl som bara ger en skit, ibland är det något man själv gör, helt utan att det är något mannen vill eller ens tycker om.

För visst är det så att det ofta är just vi kvinnor som ska anpassa oss och göra allt för att behaga och försöka att inte trampa på några tår? Från att byta livsstil för att göra honom nöjd (oavsett om det kommer som en önskan från mannen eller inte) till att tolerera precis allt vad dåligt beteende heter.
Jag vet inte, jag. Vi pratar nog om olika saker, men ändå... så tror jag att de hör ihop på något sätt. Det är så jäkla lätt att tappa bort sig själv.

Oavsett så gäller det i ett förhållande att vara ärlig mot sig själv hela tiden, utan kompromiss. Det kan man bara vinna på i längden.

2 kommentarer

  1. Jag tror du har rätt. Att det framför allt är kvinnor som anpassar sig. Eller i alla fall mer regel än undantag, finns säkert fall med tvärtom - men kanske mer sällsynt. Jag tänker mig att det kanske handlar om att en från tidig ålder redan blir drillad att låtsas gilla det andra gillar för att passa in. Att en inte tillåts vara sig själv. Att tjejer som sportar är "pojkflickor" (om det nu inte är nån feminin sport som konståkning eller dans), tjejer som spelar instrument är nördiga, och hästtjejer kunde de reta till fördärvet (och jag erkänner att jag hängde på ibland, det var fotbollstjejerna mot hästtjejerna i vår klass). Det var och är så enkelt att plocka poäng hos killar genom att intressera sig för det de tycker om. Som om de inte förstår att det inte är genuint. Men så tänker jag också att ett intresse för en man är ofta annorlunda än för en kvinna. Killar går helhjärtat in i sådant på ett annat sätt än kvinnor (helt ärligt tror jag det finns forskningsresultat som visar på det) och kanske beror det på våra könsroller som präntats in i generation efter generation. Jag vet inte. Alltså, gud vad jag har använt andras kommentarsfält som reflektionsplats nu på senaste, känner dock aldrig att jag kommer någonstans �� Men jag vet med mig själv till exempel att jag kände att fotboll (som jag själv spelat, tittat på lite landskamper och intresserat mig för, men alltid föredragit att se på hockey & gå på hockey tex) som är så ofantligt viktigt för min man, det måste jag intressera mig för. Jag tänkte att mitt eget liv skulle bli lättare då - vi spenderar mer tid tillsammans (om än framför en match) vi har ännu ett ämne att prata om i vår relation osv. Det har funkat bra, men nu när jag tänker efter så har nog inte han intresserat sig för någon av mina intressen. Men å andra sidan har jag inga sådär maniska intressen som fotboll är för honom. Visst, jag grejar en del med foton, bloggen, Photoshop och koder. Och foto och Photoshop säger han att han skulle vilja bli bra på, men han får inte tummen ur tror jag. Men ja... jag svamlar!

    Bra inlägg i alla fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med och känner igen mig. Det är nog det att man lär sig att forma om sig för att bli accepterad. Det sitter ju i sen genom livet..

      Radera