Hej på er.. Jag tänker skriva rakt ut direkt och på momangen att här kommer ett brutalt ärligt och ytterst personligt inlägg. Men jag tänker inte mygla, min blogg är min röst och ibland måste jag prata ut om det här ångestmonstret. Erkänna att skiten finns där, för att det ska kännas bättre. Det kanske inte ger bloggen några pluspoäng hos de som gillar perfekta fasader, men det bryr jag mig inte om. 

Fy fasiken så nere i ångestträsket jag är. Fortfarande. Känns som om jag har en fotboll i halsen, glassplitter (aldrig haft så konstigt halsont innan som kommer och går), känns konstigt att svälja. Hälsoångest är ett jäkla elände. Jag hade ju inte det förut men visst, varför ska jag vara skonad? Hade ju redan vanlig ångest så kunde lika gärna få lite tårta på tårta. Ska det vara, så ska det väl vara ordentligt, eller?

Jag vill bara lägga mig ner i en hög och försvinna härifrån. Hem till stället där jag kan få vård och känna mig som folk.
Jag håller allt inom mig som vanligt. Vill inte vara ytterligare en börda för folk som redan mår dåligt och som behöver mitt stöd och min kärlek.
Suck it up, buttercup. Fortsätt att låtsas som ingenting när trycket över bröstet känns som om någon står och hoppar jämnfota på bröstkorgen. Vifta bort smärtorna, kramperna, spasmerna, pirret, brännandet, allt.
När ska jag få prata ut om det här och få bekräftelse? Bara svart på vitt att “-ja, jag ser att du mår dåligt och nu ska vi göra något åt det, nu kommer allt bli bra igen.”

Önskedrömmar.

Tills det händer så självmedicinerar jag med mat. Mat och närhet till barnen och gubben. Vad tusan skulle jag ha gjort utan dem?

Dela vidare :)

2 Svar

  • Otroligt vacker bild! Hoppas verkligen att du mår bättre snart!

    Svara
  • Tack! <3

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.