Jag vill bli fri från bantningsmentaliteten



Hej på er! Fick ett mail från den här braiga hemsidan och ville dela med mig av denna artikel därifrån, samt lite egna tankar och funderingar kring det som jag nu inser är min ätstörning. Läste även det här inlägget av Frida och oj, som jag kände igen mig där. Mycket tankar och känslor som bubblade upp. Jag har ju skrivit innan lite om detta, här och här, men det är ju ett ämne som inte direkt släpper en i första taget.

Min resa åt pipsvängen när det gäller kost och hälsa började när jag bestämde mig för att banta första gången. Under första året efter graviditeten hade jag gått upp ett par kilon och kände mig supertjock. Jag hade alltid varit litegranna hälsosamt vadderad innan, normalvikt men lite mjuk, men jag hade hållit vikten genom åren så jag var smått chockad när jag såg 9 kg+.

Detta och total okunskap vad gäller kost, gjorde att jag satte mig själv på en svältdiet. Jag åt mellan 500-800 kalorier om dagen i 6 månader. Upp till 1000 kalorier om jag verkligen hade en "svulldag". Fruktansvärt, I know. Jag tappade vikt, men också hår, humör och livskraft. Efter 6 månader gav jag upp, började äta som en toka och gick snabbt upp de 16 kg jag tappat, plus 20 till. Plus att min relation till mat var totalt kvaddad. Mat var helt plötsligt min fiende, det som knäckte mig gång på gång. Jag kunde inte stå emot, och dränkte känslorna med coca cola och allt onyttigt jag kunde komma över.

Efter det har jag bantat i 3 olika omgångar och gått upp till startvikt igen varenda gång. Jag kan nu säga att dieter och bantning funkar inte ett skit. Även att räkna kalorier, vilket många inte anser vara bantning, men det är det ju. Man drar ner på maten för att gå ner i vikt = bantning. Sen att man kanske inte utesluter vissa livsmedel eller så, men det spelar ingen roll. Det är ändå medveten restriktion.

Jag försöker, verkligen försöker nu att tänka på hälsan för att min kropp inte mår bra. Men jag vill inte lura mig själv igen med att jag "bara tänker på hälsan" och är "viktneutral" när jag uppenbarligen innerst inne siktar på viktnedgång. Då startar ju den här onda cirkeln igen för mig, bantningsmonstret kryper fram och tar över. Sedan sitter jag där efter en period av "får inte äta", och trycker i mig allt jag kommer över. För att inte tala om känslorna av misslyckande, som är värst. Det tär på självkänslan att aldrig lyckas. Men hur ska man lyckas med något som rent statistiskt är näst intill omöjligt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Sätta mig och skriva ner ett ärligt brev till mig själv kanske? Hur jag mår, vilka nackdelar det finns med att fortsätta som jag gör nu, vad jag skulle kunna förbättra och (icke viktrelaterade) fördelar det skulle kunna ge? Samt såklart att tydligt göra det klart för mig själv att "jag får inte äta det eller det..." inte ska finnas på kartan. Men det är klurigt, som sagt. Man kan lätt hamna i det där igen, att man lurar sig.

Ska det här alltid vara en kamp? Finns det hopp, tro? Såhär kan jag ju inte fortsätta, liksom...

Inga kommentarer

Hej och tack för att du kommenterar och ger feedback, alltid kul och välkommet att höra dina åsikter och att diskutera.

Tänk bara på att jag modererar kommentarerna innan de publiceras och att kommentarer som är irrelevanta och eller innehåller hat/negativitet skickas direkt till papperskorgen. Detta för att jag såklart vill ha en positiv stämning här i bloggen.

Jag svarar här på din kommentar men hälsar på och kommenterar på din blogg om du har en. Glöm inte att länka! :)

Happy reading & ha det gott!