Introvert-baksmällan



Jag minns när jag var yngre och kunde vara ute en hel kväll i stök och bök och vara fräsch som en nyponros dagen efter. De dagarna är ju sedan längesedan förbi. Nu är man lite av en eremitkräfta, lite lagom folkskygg och så. Jag har alltid varit introvert, men det har väl egentligen inte påverkat mitt liv som det gör nu.

Den här artikeln om introvert hangover förklarar så himla bra hur det känns. Man behöver sin personliga space och att kunna ladda batterierna ordentligt. Om så bara för ett par minuter. Vara ensam med sig själv, i tystnaden. Samla kraft för att umgås vidare.
Det brukar hjälpa för stunden men jag blir ändå helt slut i knoppen av att träffa folk. Det handlar inte om att jag är snobbig, att jag inte tycker om sällskapet eller annat. Det blir bara för mycket intryck. Lägg därtill ångesten så blir det ju lite som en katastrof-cocktail när det gäller att vara social. Jag fungerar just nu inte optimalt bland folk. Får minnesluckor, till och med. Kommer inte ihåg vem jag sagt hej till eller om jag glömt att hälsa, till och med. Detta i sin tur göder ju min ångest ännu mer, för då skäms jag över mig själv och att jag kanske sagt eller gjort något fel - sen grubblar jag över detta i all oändlighet och lösningen (som egentligen inte är en lösning alls) blir att jag håller mig undan människor istället.

Jag hoppas på att det blir lite bättre när det gäller förståelsen för sånt här. Jag är ingen bitch, inte elak, snobbig eller otacksam. Jag har ångest, och jag är introvert. Inte så konstigt egentligen. Har ingenting att göra med att jag ogillar folk. Det är lite hjärtekross faktiskt att känna sig missförstådd, men sånt är livet. Man kan väl bara skriva vidare och hoppas att man når ut till människor som kanske får lite insight av det man skriver. :)

Inga kommentarer