Det här med att ta hand om sig själv

Fasiken så svårt det är! Särskilt när man liksom är van vid att göra precis det motsatta. Hej förresten! Hoppas att du har en mysig helg med sånt som gör dig glad.
Här har det fungerat rätt bra med kosten (nu svänger vi in på det dårå) och träningen men så spårade jag ur lite.. sen igår när dottern fick halsfluss igen (sista gången var typ en månad sedan, men föga förvånande att hon blev sjuk igen med tanke på att de precis börjat skolan) så blev jag lite sådär på tröstätar-humör. Tyvärr!

Det positiva med den här episoden är att jag inte njöt av det alls egentligen. Visst smakar cola gott, men det lindrar inga taskiga feelings. Det gör det ju aldrig, inte något man proppar i sig. Enda man kan göra är att tillåta sig att känna.
Det är dagens lilla lektion; känslor ska kännas och att försöka förtränga dem gör ingen något gott överhuvudtaget. Tvärtom!

Så, idag står träning, sjysst mat, ögonbrynsfix och allmänt fix av nyllet på schemat. Förutom såklart att ta hand om min lilla sjukling då som är satt på dunderantibiotika. Stackarn. Ont i magen och dan. Tydligen ska dessa biverkningar ge med sig när kroppen vänjer sig men av det jag läst på nätet så är det inte lovande. Typ bara att lida och stå ut.
Är inte avis, sist jag tog antibiotika så fick jag myrkrypningar och domningar i armar och huvud, för att inte tala om att hela min kropp blir till en vandrande svampinfektion varenda gång. Men ändå, tack och lov för modern medicin när man behöver det..

Katt-update: Vår lille korv härhemma verkar må helt okej trots den väldigt nya, ovana situationen i livet. 5 år gammal och ensam för första gången. Han som var så tystlåten har blivit pratigare och gosigare och man märker att han saknar sin och Noussas väldigt aktiva lekstund efter frukost, eftersom han leker med oss med en ovanligt stor energi.
De båda brukade ränna runt som raketer här, jaga varandra tills de däckade tillsammans på nån säng eller i soffan. Det finns ju inte längre, så vi försöker leka med honom så gott det går så han får springa av sig lite. Mitt måttband är favorit nummer 1 bland leksakerna, helt klart!



Nu blir det lite GTA här och sen ska man väl försöka starta dagen. Ha en fortsatt fin helg

Meningen med livet; ett liv utan mening?



Håll i hatten för nu blir det djupt! Alltså, avgrundsdjupt! Jag har funderat på meningen med livet sedan min lilla pälskling lämnade oss. Jag har liksom tänkt att varför bryr man sig om ytligheter som framgång, kläder, smink, hobbysar, hälsa och så vidare när man ändå kan dö precis när som helst och utan minsta lilla förvarning? *Insert ångestpanikfeelings*

Sen hamnade jag hos bästa Linda (JAAA! Hon är tillbaka!) igår och läste det här inlägget som handlar just om det här. Precis som mina senaste grubblerier. Som jag inte tänkte skriva om för jag vill inte sprida ännu mer depp här, men ja. Nu postar jag ju tydligen om det ändå, så.

Jag tänkte efter Noussas död (fy för den lede vad det tar emot att skriva de där orden, alltså...) att verkligen inget spelar ju någon roll. Nix, nada, nichts. Allt är bara meningslöst och värdelöst för man ska ändå dö. Jag tänkte lägga ner bloggen, jag slutade bry mig om mig själv totalt, allt var ändå bara en illusion.

Ur mitt religiösa perspektiv (islam) så är faktiskt den här världen en illusion, och det är bara tillfälligt, men det hindrar en absolut inte från att njuta av livets goda som faktiskt är skapat för oss.
Meningen med livet är dock inte just detta livets goda, utan att dyrka Gud. Men som sagt, det fina i den här världen finns där för oss, man behöver inte försaka det bara för att det inte finns för evigt eller för att man inte är odödlig.. Dessutom tror vi på ödet, så när det är dags så är det, oavsett.

Så, det där var dagens lilla islamlektion. :)

Tillbaka då till det där med att varför ska man anstränga sig när man ändå ska dö. Jag satt och bläddrade igenom släktforskning ända tillbaka till 1700-talet, och det gav perspektiv. Många fattiga förfäder som slitit sig genom sina kämpiga liv. Människor som "ingen skulle komma ihåg" eftersom de inte var från adeln. Men där satt jag, 200 år senare, och läste deras namn, beskrivningar om utseenden, citat, livsgärningar, deras sjukdomar, deras barn och öden. Det var inte för intet. De alla hade sina platser här i världen, hur oansenliga de än såg sig själva, eller hur oviktiga de än var enligt samhället. De blev ihågkomna ändå, de var oumbärliga länkar, människor vars liv kanske blev korta, men de var viktiga. Även om de själva inte trodde det.

Ja, allt man gjort, ens ägodelar osv försvinner ju så att säga när man dör. Eller i alla fall från en själv. Men det finns ändå kvar, i andra former. Man finns kvar i minnen, i andras glädje. Man finns kvar i sina barn och barnbarn. Man har påverkat andra och hjälpt andra på deras livsväg. Och det fortsätter. Så ändå, så tror jag att det finns en poäng i allt sånt man gör, hur ytligt det än är, för det är ändå en del av en själv. Och man själv är en del av något mycket större, även om det är svårt eller rentav omöjligt att se ännu.

Vad har du för tankar kring det här? 

Trädgårdsdrömmar och bloggrädslor

Hej! Nu känns det som om det varit lite lågtryck härinne, men det blir väl så ibland. Har massor att skriva men tro det eller icke - jag känner mig lite blockad för jag upptäckte med Google Analytics (om du inte har det än på din blogg - go get it!) att det här med bloggeriet går ju faktiskt riktigt bra! Och så blev jag skiträdd. Typiskt mig. Jag kom på att folk läser här, och fick panik. Jag sitter här och bara lämnar ut mig själv på internätet. Som om jag inte visste från början att det var det jag gjorde...?

Det är konstigt egentligen för jag har ju gjort det sedan typ 2008 eller nåt. Så det är inget nytt under solen, men kanske har det kommit lite feghet nu med åldern. Rädd för att lyckas, rädd för att misslyckas. Så jag har hållit mig själv tillbaka här nu, medvetet faktiskt. Knäppt? Japp! Vet inte hur jag ska göra med mig själv och min blyghet.

Oh well.

Idag promenerade vi och beundrade grannskapets grönsaker. Bougainvillea som är en favorit hos mig, älskar dem i alla deras fantastiska färger! Ingen trädgård vid Medelhavet är komplett utan åtminstone en Bougainvillea. Så det så! Vill själv gärna ha i alla färger. Samt typ vartenda träd och varenda buske och blomma man kan plantera.. Så vi får se hur det blir med den saken.



Jasmin finns ju också en hel del av och även om buskarna kanske inte ser så imponerande ut så är blommorna söta och doften ska vi ju inte ens prata om! Varma sommarkvällar när jasmindoften hänger tungt i luften, och man sitter och kollar på stjärnorna och filosoferar. Det är grejer, det!
Vi lyckades även klämma in en cappuccino på ett fik nära kidsens skola. Där satt jag och gubben och snackade fotografi, mitt pluggande av foto och mörkrum och hur ovanligt det var förr att se folk med systemkamera ute till skillnad från nu när det är tillgängligt för alla, och så foto som konst. Just det där med att man kan sätta värsta grymma systemkameran i handen på någon med noll koll och bilden blir bara.. blaha, medan en riktigt duktig fotograf kan fota konstverk till och med med en billig kompaktkamera.

Sååå djupa samtal. Haha.

(På tal om kameror så står en Sony A5000 faktiskt på min önskelista nu, jag som trodde att jag aldrig skulle dumpa Canon. Men det dröjer nog ett bra tag så min "lilla" Canon får fortsätta vara min kära bloggkompis tills vidare.)

Vi tar väl en dagens bästa och sämsta också, bara för att ha nåt att avrunda med lite käckt.

SÄMST i alla kategorier idag var att Liberalerna tydligen tycker att slöja ska förbjudas i skolor och andra kommunala verksamheter i Trollhättan. Sånt här gör mig besviken på mänskligheten, alltså. Det är 2017, för tusan. Man inkluderar inte genom att utesluta och få folk att känna sig utpekade.

BÄST är att vi fått riktigt goda nyheter som ljusade upp i mörkret här hos oss. Kan inte skriva om det i nuläget men det kommer väl. Känner mig tacksam, och första glimten av optimism har visat sig hos mig sedan det där hemska hände. Som om inte allt är nattsvart, trots allt.
Plus att det faktiskt har regnat! Tack Gode Gud. Det är det absolut viktigaste. Torkan som varit här senaste åren är inte att leka med.

Hoppas att du haft en fin dag du med!

Capsule wardrobe med 10 plagg (!)

Själva idén med capsule wardrobe låter ju faktiskt himla bra. Ett antal basplagg som passar varandra, som kan mixas och matchas till flera outfits och som kan hålla en eller till och med flera säsonger.

Först blev jag lite förvånad då många menar att man bör hålla antalet plagg till 33, eller 37, och köpa nytt efter tre månader. Vad är då poängen med en capsule wardrobe? Ska inte det vara mer minimalistiskt? Och främst av allt, vem har ens så mycket kläder?! Inte ens under mina tokigaste shoppardagar i gymnasiet hade jag så mycket.. men jag antar att perspektiven förändrats en aning.

Jag hade faktiskt en alldeles utmärkt capsule wardrobe redan då, utan att veta om det. Mina basplagg som gick att matcha. Några favoriter också för utekvällar. Enkla accessoarer. Man behöver faktiskt inte ha sjuhundraelva plagg. Egentligen.
Jag hittade i alla fall den här artikeln som passar mer vad jag hade tänkt mig, nu när jag vill försöka få ihop en fungerande garderob så jag slipper gå med samma kläder i samma kombinationer jämt. Absolut mer i min smak och budget!

Sen knåpade jag ihop detta lilla collage. Vad tror du, det kan väl funka?


Kläder från H&M Plus, skor från Deichmann

Som du ser så försvann minikjolen och den lilla svarta från min lista, av förklarliga skäl. Jag hittade inte några byxor som jag verkligen gillar men de där får illustrera ett par basic svarta, helt enkelt. Men visst ser det bra ut? Jag har redan blå jeans hemma och 2 olika grå långkoftor, så det finns ännu fler möjliga kombinationer här. Väskor har jag redan 2 stycken, båda stilrena svarta som även fungerar som kameraväskor.

Känner mig mer hoppfull nu att även jag kan se prydlig ut, haha.

Träningsmotivation - Lite är bättre än inget!

Vet du vad? Jag tränade igår! Liksom...Va? Efter flera månader utan fysisk aktivitet (annat än att springa till kylen, typ) så tog jag på mig träningskläderna, värmde upp och körde videon här nedan. Riktigt skönt. Det var helt ärligt tungt så jag trodde jag inte skulle kunna gå av träningsvärk dagen efter, men idag kände jag inget alls när jag vaknade. Tack och lov.


Jag vet, jag vet. Det var inget maraton precis, men för mig var det ett stort steg i rätt riktning! Känns så skönt. Jag blev supertaggad när jag satt där och rotade fram min träningsmusik på Youtube (var ju ett tag sedan jag lyssnade på den spellistan!) och satte timern för att starta uppvärmningen. Fick värsta ruset, haha.

Bara att köra vidare nu, kan man säga. Jag hittade den här utmaningen på 5 veckor som jag tänkte följa. Jag tror att det blir aningen lättare när man vet exakt vilken video man ska köra, och får ett schema, liksom. Sen är det ju ihopsatt av en expert så man får anta att man utvecklas och blir starkare och uthålligare allteftersom. :)


Medelhavskost - Ett experiment






Oliver som växer på ett 2700 år gammalt olivträd, otroligt nog. Har tvingat mig själv att börja gilla oliver och det var inte så svårt som jag trodde. Gott, faktiskt!

Hej! Här kommer jag och pratar mat (här svänger det i ämnena, minsann!); finns det något bättre än just mat och att äta? Särskilt när det är medelhavskost vi talar om.

Det är nog inte helt oväntat att jag är kär i det, men jag är dålig på att följa den traditionella kosten. Precis som så många andra nu kring medelhavet. Den nyttiga maten har till stor del ersatts av fast food, socker, överkomsumtion av kött och en guldbiljett till diabetes. Tyvärr. Jag har själv lyckats bli kraftigt överviktig så det säger ju en del, menar jag. Jag blev inte tjock av oliver, ricotta och sallad, precis! ;)

Medelhavskosten (eller medelhavsdieten kallas den väl oftast) studerades och definierades på 40- och 50-talen, och handlar vad jag förstått mer precist om maten man åt på Kreta, där människor var väldans friska och krya och levde till hög ålder. Givetvis säger det sig själv att det handlar om även andra områden kring medelhavskusten, maten är sig rätt lik på alla dessa platser. Man levde på grönsaker, frukt, oliver, olivolja, måttligt med mejerier, nötter, ägg, fisk och kyckling. Rött kött mer sällan. Fullkornsbröd och pasta i mindre portioner.
Det finns mer att läsa här på wikipedia om medelhavskostens historia, och får jag bara störa mig lite på att inte Tunisien är med på listan, men Marocko är det...? Nåja. I know better, haha.

Känt för denna kosthållning numera i dietvärlden är av någon anledning rött vin och flådigt kött, vilket gör den betydligt svårare att följa. Vilket är strunt, för vanligt folk drack helt enkelt inte en massa vin jämt som det påstås och vi vet idag att vin gör ingenting positivt för hälsan. Tvärtom.
Samma gäller köttet, som är en rätt liten del av den äkta medelhavskosten, och används mer i små mängder för att ge smak åt grytor. Men som vanligt så ska allt ändras för att passa nordeuropa/USA och då blev det såhär. En moderniserad, dyr variant av kosten som egentligen har flyttats en bra bit från det enkla, ekonomiska ursprunget.

I Nordafrika så ser den gamla kosten ut såhär. Varken mer eller mindre. Eller jo, fullkornspasta hade man såklart inte. Istället var det gryn som couscous, som man gjorde själv. Men överlag så är det väldigt likt den grekiska. Jag har suttit och läst inne på Olive Tomato och känner igen både sallader och grytor. Kryddningen skiljer ofta, men annars är det inte mycket skillnad.

Jag tänkte i alla fall försöka göra ett experiment, med start på måndag. Medelhavskost (riktig sådan) i en vecka, för att se hur jag mår.
Kan det vara något? Hoppas det! Jag älskar ju maten så det är inga problem. Det jobbiga är att släppa colan, kakorna och muffinsarna, haha.
Trösten i det hela är att det har en finish line, i alla fall mentalt så kan det ju underlätta. Vem vet, kanske jag mår så bra att jag helt enkelt fortsätter?

Förlåt för stöket..


Orelaterad bild som deko, för inlägg utan bild är ju lite trist. ;)

Här ändras det om konstant just nu, känns det som. Logga och teckensnitt alltså, inte själva designen. Den gillar jag i alla fall! Men jag bytte logga och då måste man ju ha teckensnitt i rubrikerna som passar..
...och jag hittar inget bland de Google Fonts som erbjuds, som jag verkligen gillar!

(Vill flytta till eget till Wordpress, ja..)

Världens töntigaste i-landsbekymmer kanske, men nu vet du kanske varför det ser olika ut här typ varje gång. Bloggen är ju relativt ny så jag håller väl på att försöka landa, liksom. Plus att jag är en font-nörd som älskar bloggdesign.. Vilket faktiskt INTE hjälper just nu, haha.

Puniska ruinerna i Kerkouane (historienördvarning)


Nu när vi var iväg på äventyr sist så besökte vi ruinerna efter den puniska staden i Kerkouane. Det absolut magiska med denna plats är att det är en hel stad! Man kan följa gatorna och gå in i hus. Se arkitekturen och planlösningarna. I många finns till och med mosaiken på golvet kvar, den röda väggfärgen och hör och häpna, till och med dekorationsstenarna i badkaren!

Den här staden övergavs när romerska riket invaderade, och de tog inte över den utan den blev lämnad att förfalla som den var. Just därför kan man se hur människorna levde och utseendet på staden lämnades i original. Ingen romersk påverkan här, med andra ord.

Det ser inte ut som om man kan se så mycket här vid första anblick, men när man börjar utforska så bjuds man på många detaljer.
Detta var bland det första man såg, ett hus vars ingång var dekorerad med en "tanit", symbolen för en av deras gudinnor. Man hade den där helt enkelt som skydd för sitt hem.







Så, här kommer det coolaste, ett par badrum! Något som slog mig här var att i hela staden så var byggnaderna väldigt lika varandra. Det var skillnader i storlekar såklart beroende på vem som bott i huset, men deko och färger var i stort sett samma överallt.

Kolla mosaiken i botten av badkaret..!


Detta flådiga badkar med plats för fler fanns i stadens badhus.

Här var entrén till badhuset. Känns som om det påminner väldigt mycket om de traditionella tunisiska badhusen.. 

Min favorit! Kolla dekorationsstenarna i botten på badkaret och det stiliga handfatet!

Det kanske verkar som om jag är helt besatt av puniska badrum men ja. De hade ju så coola, röda badrum med alla bekvämligheter så why not, här kommer ett till. 
Här står vi inne i ett hus och beskådar ingången till det ståtliga badrummet, i hallen vid innergården. Man ser en av innergårdens tre pelare där.
Åter igen röda väggar. Enligt en modell vi såg så verkar rött och blått ha varit poppis & trendigt. Eller så var det dessa färger som fanns, helt enkelt..






Här kan man se hur ett hus såg ut, baserat på planlösning och sånt man hittat i just det huset. Drömhus alltså! Älskar den här typen av hus. Det här med innergårdar kör man med här fortfarande. Hjälper mot både hettan och låter en ha privatliv, samt möjligheten att ha frisk luft och trädgård även om man bor trångt inne i en stad.


De hade även ett museum på plats med alla häftiga saker de hittat i stan. Allt från smycken, pengar och hygienartiklar till köksgrejer och statyer från templet. Allt är helt fantastiskt välbevarat.
Beklagar bildkvalitén men det var rätt mörkt därinne och det var standardobjektivet jag fotade med.


Örhängena till vänster påminner ju om de som var poppis på nittiotalet. :)


Bilden till vänster är en rakkniv och en pincett. Till höger en vas i grekisk stil.


Mynt och spjutspetsar.


Så mycket vackert! Rena rama skattkammaren.

Nu till de två sista bilderna inifrån museet. Första är en stor "mask" som täcker hela kroppen (vad heter det egentligen, kan ju inte svenska för 17..) som de hittade i en grav.
Deras gravar var rätt speciella, de högg ut små kammare där de bara lade in den avlidna med en massa saker. Med andra ord hittade man skeletten öppet sådär i graven.. Lite spooky, men ja.


Sen ifall någon tvivlade på ifall det tunisiska brödet tabouna som bakas i lerugn, verkligen är en gammal tunisisk tradition; here you go! 
Detta var det häftigaste på muséet, tycker jag. Snacka om levande historia! Man hittade alltså den där statyetten som föreställer en kvinna och hennes barn vid en ugn, identisk med den som fortfarande används idag.
Måste ha en sån!

OCH, bara för att jag vet att du inte har sett tillräckligt många badkar i det här inlägget så avrundar vi med ett där jag tar ett fantasibad.


Vi hittade det här stackars övergivna badkaret, bortom avspärrningarna, precis vid klipporna ut mot havet, halvt dolt under en buske. Någons hus stod där en gång, och de hade en killer utsikt över havet. Provsatt eftersom det inte var avspärrat och jag fattar verkligen vitsen med såna här badkar.
Inget slöseri med vatten, bekvämt och lättstädat. Varför är inte såna här sittbadkar standard egentligen? Det är förresten ytterligare en sak som fortfarande används här. Love it!

Gick dock ur detta kar rätt snabbt för det kändes som om jag inkräktat i någons hem, bokstavligt talat. Och don't worry, jag var försiktig och det var så pass täckt med löv och gräs så jag skadade inget.

Hur som, resan till Kerkouane var mer än värt sin lilla stund i bilen! Som alltid så går tunisier boendes i utlandet in gratis på alla muséer, för alla andra är avgifterna rätt pyttesmå. Mycket för pengarna och ja, Tunisien slarvar med mycket men de är måna om sina historiska platser, och dessa finns det många utav!
Det enda jag kunde gnälla lite på här var att en del skyltar fanns det bara text på arabiska, franska och italienska, av någon konstig anledning. I stort sett alla muséer brukar även ha på engelska.
Men, det gick ju att överleva det med!

Tar du en tripp hit till Tunisien så ta snälla inte en all inclusive charter på något plastigt hotell, det här landet har så mycket att erbjuda långt bortom turiststråken. Om det inte är just en sån typisk turistsemester man vill ha såklart, men det är lite synd. Man missar så mycket och får inte se ett uns av det riktiga Tunisien.

Ha det gött!

Muslimska kvinnor, slöjor och vit feminism


Hej! Hoppas att du har en skön dag. Själv satt jag här och kollade på mitt senaste utkast om ämnet vit feminism och bara.. nej, det här kan du ju inte posta! I alla fall inte om du inte har för avsikt att skrämma bort dina läsare..!
Det var lite för upprört, liksom, ungefär som det här om slöjan som jag skrev lite in the heat of the moment... Så kan det ju bli, när ett ämne ligger en varmt om hjärtat.

(Eller sticker en i ögat...?)

Så jag tänkte bara skriva ett par rader, utveckla lite mer istället för att bara låta arg, och lämna lite länkar för vidare läsning. Kanske det bidrar till att man blir förstådd bättre. Och då är det ju värt det, eller hur? Hoppas att det här inte blir för snurrigt nu med alla tankar, begrepp och känslor.. och jag menar verkligen inte att trampa på några tår. Can't we all just get along? Men en del saker måste man få fram.


Vit feminism beskrivs som:

A brand of feminism centered around the ideals and struggles of primarily white women. While not outright exclusive, its failure to consider other women and its preoccupation with Western standards and the problems faced by the "average woman" is often alienating to women of color, non-straight women, trans women, and women belonging to religious or cultural minorities.

Vidare ges det här exemplet för att illustrera:

"Muslim women shouldn't be allowed to wear hijabs or burqas because they are oppressive." "That sounds like white feminism. Many Muslim women wear them of their own free will."

Båda citaten är från Urban Dictionary och var den kortaste förklaringen jag kunde hitta. Vill ju inte saxa en hel novell hit. :)

Särskilt det undre citatet talar till mig. Det där som muslimska kvinnor fått stå ut med ända sedan kolonialtiden (och säkert innan också), att just vita feminister, eller feminister i en västerländsk, sekulär miljö ska diktera för oss hur vi bör leva, klä oss och framför allt; att det vi tror på är förtryck, bakåtsträvande och fel. Vi ska "befrias", helt enkelt.
För sig själva kämpar de för friheten att välja själva; när det gäller oss muslimska kvinnor så vill de diktera och tvinga. Tvångsanpassa.

"Du är bara fri sålänge du väljer det jag skulle ha valt. Av med slöjan!" (eller som numera; av med burkinin! Verkar svida för en del att även vi simmar och har roligt, utan att tvingas visa hud..)

Det är inte helt lätt att hitta public domain-bilder på glada muslimska kvinnor. Ledsna sådana är lätt att hitta. Passar givetvis bättre in på det här med att vi är förtryckta, hjälplösa och deprimerade. Den här bruden ser rätt cool och bekväm ut dock. Precis som vi brukar göra. ;)


Jag kan säga så himla mycket mer om det här fenomenet, om hur det luktar kolonialism och illa dold rasism, och hur man klumpar ihop och ogiltigförklarar andra. Men jag lämnar det såhär. Feminism för mig är att varje kvinna ska välja själv. Oavsett vad hon väljer. Inte att alla kvinnor ska anpassa sig efter sekulära, västerländska normer. Vem utsåg norra Europa till universums mitt?
Precis som en av skribenterna till en artikel nedan skriver så blir all den här fixeringen vid muslimska kvinnors utseenden bara ännu ett sätt att avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen som kvinnor stöter på. Alla kvinnor.

Jag är själv rent ut sagt besviken på feminismen överlag. Hur tyst det var när polis tvingade av en kvinna kläderna på en strand i Frankrike, för att hon hade burkini. Hur tyst det var under alla dessa år då beslöjade kvinnor förtrycktes i Tunisien och Turkiet. Hur exempelvis Tunisien hyllades för detta av europeiska ledare. Visste ni att det var en feministisk organisation som kontaktade presidenten när de märkte att fler och fler började bära slöja? Denna så kallade kvinnorättsorganisation bad honom alltså att öka på förtrycket mot dessa kvinnor.

Också den öronbedövande tystnaden när just muslimska kvinnor blir attackerade på gatan i moderna, jämnställda Sverige, för sin klädsel. Utsatta för att vi är kvinnor, och det syns att vi är muslimer. Men vem ryter ifrån och stöttar? Nej, istället problematiseras slöjan och man kör med victim blaming.

Vart är systerskapet? Finns inte det för oss? Hittills har det bara varit där för oss i hopp om att förändra oss, inte stötta på våra villkor. Man är helt enkelt inte intresserad av vad vi har att säga; diskussionen om våra liv sker över våra huvuden.

Lite länkar för vidare läsning:

Definition av vit feminism från Wikipedia

Artiklarna nedan är från The Brown Hijabi (en ny favoritblogg!) och hon beskriver ju allt det här så himla mycket bättre än vad jag gör, så läs gärna det hon har att säga.

Why are we so obsessed with muslim women

Decolonising feminism

Being forced to undress is not exactly the liberation I was hoping for

Is it time for the british government to stop saving muslim women yet?

Dear "liberal feminists", please allow me a little agency??? <- Kanoners om man vill se en muslimsk feminists syn på slöjan och vad den innebär för henne.

Vita feminister och muslimska kvinnor, av Lina Muktar Mohageb

Debattartikel av Bilan Osman om den västerländska feminismen:

Muslimska kvinnor attackeras - vart är feminismen?

Sen till sist den här, skriven av Hoodo Hersi:

Why as a black muslim woman I feel I can't be a feminist 

Mycket att ta in kanske, och ett tungt ämne. Men som med allt annat så är det alltid bra med andra perspektiv och att vidga sina vyer. Man lär så länge man lever, sägs det ju. :)

Drömmen om att bli självförsörjande



Gillar du också att sitta på Pinterest och dregla i dig inspo om det här med hus, att leva off grid, trädgård och egen odling? Är du också nyfiken på att ha höns (egna ägg, wihoo!), några får, kanske nån åsna och en häst?

Har ju ingen aning om vad ditt svar blir än (inväntar din kommentar!) men för min del så JA! Jag drömmer om allt detta. Jag skulle vilja bo i ett litet hus med egen el och egen brunn, där bland olivträden. Statligt inkopplat utifall att (jag är en räddhöna, haha), men att först och främst leva på eget.

 Godaste frukostäggen kokade på världens bästa spis där i soluppgången. Skulle gärna ha det så varje morgon... 



Ha djur, odla frukter och grönsaker, baka eget bröd i traditionell lerugn, leva enkelt och nyttigt på traditionell medelhavskost.. Leva på det jorden ger.
Naturligtvis lär man ha det svårt idag med att få allt man behöver, bortskämd som man är, och dessutom när man inte har värsta stora farmen. Men drömmen är att i stort sett basically kunna klara sig själv, och leva med och i naturen.

Har du också nån sån där dröm som kanske är lite ovanlig? Känner att det jag längtar efter går lite lagom mot strömmen.. :)

Lite mål för veckan



God morgon! Hoppas du fått en bra start på veckan. Själv måste jag sätta upp lite mål nu för denna vecka så inte den också bara slinker iväg utan att jag fått något gjort.
Jag känner att jag glömmer bort att ta hand om mig själv typ hela tiden, och jag är fortfarande fast i mitt överätande.

Så, mina 2 små mål denna vecka är att äta mer grönsaker och mindre coca cola, och dessutom att ta mig lite tid varje dag att läsa en bok.
Det var allt för längesedan. Jag har en thriller (tror jag) liggandes, som är på engelska, så det blir lite att bita i. Välbehövligt! Det här med att dra ner på stressen är såklart connected med överätandet så jag skulle behöva ta hand om det på olika sätt. Att ta den här stunden, om än bara tio minuter om dagen, tror jag skulle hjälpa.

I övrigt så tänkte jag försöka att inte glömma det som hänt med Noussa, men att tänka på det med mindre skuldkänslor och mer omtanke och medkänsla gentemot oss. Att försöka fatta att det inte hjälper att plåga sig själv med "tänk om".
Jag vill sörja henne för att jag saknar henne och hennes helt underbara närvaro, inte gråta för att jag hatar mig själv för att jag hade kunnat rädda henne, vilket jag inte kunnat oavsett.
Hemska olyckor händer ju tyvärr, och "tänk om" hjälper ingen.
Vi har ju dessutom en liten kattpojke här hemma som behöver oss, och han har aldrig i sitt femåriga liv varit ensamkatt.


Våra små hjärtan, tillsammans från start!

Mina 3 absoluta drömresmål

Ååååh, vad jag älskar att resa! Helst skulle jag vilja bila typ jorden runt. Ta mig över haven med fraktfartyg. Uppleva saker, inte bara se.

Jag har alltid tänkt att jag inte har några speciella drömresmål liksom, jag vill bara ut och resa. Vart är kanske mindre viktigt. Konstigt, jag vet.
Men, när jag tänker efter så har jag faktiskt ett par ställen jag mer än gärna skulle besöka.

1. Mecka.
Hit vill jag gärna åka innan saudiska staten förvandlar det till nåt nytt Las Vegas. Tyvärr håller de på att göra det till någon kommersiell huvudstad istället för den enkla och vackra, andliga plats det egentligen är. Men, Mecka är Mecka oavsett!
Det spelar ingen roll vad de gör med det, det förstörs ändå inte. Det genuina kommer ändå att finnas kvar och folk kommer fortsätta att vallfärda dit.



2. Skottland
Vet inte om det var filmerna Braveheart och Rob Roy som satte igång den här fascinationen, eller att det verkar så sagolikt och mystiskt. Trolskt.
Att de har världens vackraste dialekt på engelskan hjälper nog också. Kan lyssna hur länge som helst!:)
Jag vill utforska naturen, ruiner och var och varenda liten spökhistoria som finns. Med andra ord skulle jag behöva en rätt lång resa...




3. Italien
Kanske fantasilöst av mig, men det kan man knappast säga att Italien är! Jag har bara rest från Genua och uppåt i all hast, har alltså inte sett något direkt sådär.
Vi lyckades däremot köra vilse en gång påväg uppåt (tack, GPS!) och hamnade i en sådan där jättesöt, pittoresk liten by. Tyvärr kunde vi inte stanna för att utforska, men ja, av det jag sett av Italien så vill jag se mer.
Mannen min har varit i Rom bland annat och han är kär. Så då vet jag att det är sagolikt.
Jag skulle vilja se allt, och då menar jag allt. Alla berömda städer, små byar, den magiska naturen med alla cypresser (jag har dille på cypresser, av någon anledning) och så främst av allt, alla romerska ruiner. Främst då Herculaneum, den andra staden som blev förstörd samtidigt som Pompeii, men som inte är lika känd. Där finns det ännu bättre bevarade ruiner. Man har till och med hittat möbler i husen liksom, helt otroligt. Ryser bara av tanken. Vill dit!



Har du något drömresmål du satsar på att åka till? 


Alla bilder är från Pixabay.com

Så vi gråter och gråter...

Så vi var och vattnade igen. Köpte mat, läsk och te på vägen dit. Det känns fint att vara där, inte bara för att det är min favoritplats utan för att Noussa är där, begravd under sitt unga olivträd. Ung som hon själv var.
Huga, vad jag önskar att hon var där med oss på det sätt vi hoppats, glad och levande med sin kompis, lekandes bland träden och med alla andra djur som finns där i området. Men så blev det tyvärr inte.
Det gör så ont att det river i en.

Mannen gick iväg för att vattna ett träd och när jag tittade ditåt så hade han gått och ställt sig vid hennes grav. Totalt hjärtekross, hon var verkligen hans lilla bebis.
Jag började gå ditåt när han började gå tillbaka mot stolarna där vi satt, och efter att jag tittat till hennes grav så gick jag för att sätta mig bredvid honom. Där satt han och grät.

Vi grät en skvätt ihop samtidigt som vi konstaterade att livet är så skört och att döden dessvärre är en del av det.
Jag hade lustigt nog precis innan jag gick och satt mig, tänkt på hur bra det var att jag tillät mig att gråta ordentligt, ibland rent hysteriskt, dagarna efter hennes död. Jag tillät mig att sörja, istället för att göra som jag brukar; lägga locket på, låtsas som ingenting och sedan bryta ihop ibland flera år efteråt. Därför kunde jag stå vid hennes grav nu utan att klappa ihop. Nog för att jag sedan gjorde det i alla fall när jag gick tillbaka och satte mig vid mannen min som satt och grät. Men det är ok.
Det har inte ens gått två veckor än och vi har väl kanske inte riktigt förstått att hon verkligen är borta, vår lilla gullebulle.

Allt blir inte som man tänkt sig här i livet, inte ens selfies lyckas man ju med jämt...

Härliga fördelar med att bli äldre

Lilla jag, framför ett nästan 3000 år gammalt olivträd. Perspektiv!

Hejsan! Jag satt i bilen igår påväg ut mot olivodlingen (obs! Olivträdet ovan tillhör inte oss utan finns att beskåda i Echraf, i närheten av El Houaria) och bara kom att tänka på hur skönt det är att jag inte är 18 längre. Visst skulle det vara trevligt att vara lika stark i kroppen, men det är ju faktiskt mitt eget fel att det inte är så, inte ålderns. Jag är trots allt bara 36, inte 96, haha.

Så, let's get deep och gå igenom dessa 3 fördelar med att bli äldre:

1. Man bryr sig mindre om vad folk tycker om en. Det här trodde jag aldrig att jag skulle få äran att känna, men trots min sociala fobi (och det konstanta antagandet att folk ogillar mig) så har jag ändå blivit mer så att jag helt enkelt inte bryr mig.
Jag passar inte in i den där feminina mallen, sitter som en karl, är 180 lång, mörk röst, osv. Jag skämdes för det förut och kände mig alltid som den minst kvinnliga trots mina tajta kläder och minikjolar. Det var helt enkelt bara en känsla där liksom, att alla andra var snyggare och tjejigare (och därmed mer omtyckta) än jag.
Nu struntar jag i det, jag är ju bara den jag är och kan inte vara någon annan. Jag har min egen stil och det är okej, precis som andra får ha sin. Varför ska man behöva passa in i mallar för att duga? Det borde vara mer än tillräckligt att man är den man är.

2. Jag har blivit bättre på att uppskatta saker och ting. Jag kan sitta i timmar nu bland olivträden och njuta av vinden mot huden, prasslandet i löven och småfåglarnas kvitter där de jagar varandra mellan träden. Hur solljuset förändras allteftersom tiden går och det närmar sig kväll. Ljuden av höns och tuppar i bakgrunden. Bara liksom sitta och finnas, och känna frid och tacksamhet.

Det kanske är lite det där rastlösa som hör ungdomen till, att något alltid måste hända, som gjorde att jag inte uppskattade skönheten hos det vardagliga, det som faktiskt egentligen inte är vardagligt, utan magiskt. När man stannar upp och verkligen ser. Både med ögon och själ.

3. Det här hör väl ihop med ovan, men det känns också bra att inse sin egen skörhet. Att man faktiskt inte är okrossbar och att man inte kommer att leva för alltid. Det gör ju också att man uppskattar saker och ting mer, och lever mer i nuet. Samt att man ser sina problem ur ett annat perspektiv.
Man lär sig också att inte ta någonting för givet, och tyvärr är det väl så att man ibland behöver ett riktigt hjärtekross för att lära sig det.
Man förstår att man inte ska ta någonting för självklart, och man uppskattar det man har desto mer.

Vad tycker du, känner du dig tryggare och gladare i dig själv ju äldre du blir? 

Den sista bilden


Jag höll på att packa, och Noussa trampade som vanligt runt och "hjälpte till". Jag bytte objektiv och skulle kolla inställningarna så det blev den här bilden i förbifarten. Inte visste jag att det var sista bilden jag någonsin skulle ta av henne. Ungefär två timmar senare åkte vi ut för att begrava henne, alla i chock.
Jag satt i bilen ut och grät så jag skrek. Det ska mycket till, då jag är en person som hellre dör än gråter framför andra, till och med min familj. Men där kunde jag inte sätta locket på, jag grät, skrek, hyperventilerade om vartannat där i bilen. Kände att nu går hjärtat sönder på riktigt och jag dör.

Kan bara ge stor eloge till mina barn som tröstade mig mitt i deras egen sorg. Jag skäms faktiskt för att det var så, men jag klarade det inte. Noussa var min och gubbens bebis och Nasnous har alltid tytt sig till barnen, så det blev bara en så hjärtskärande, förlamande sorg. Den är fortfarande lika tung. Jag mår bra sekunden mellan sömn och vakenhet på morgonen, då, innan jag kommer ihåg att ingen Noussa kommer att säga god morgon på sitt vanliga, högljudda vis när jag kommer ut från sovrummet. Ingen Noussa som kommer att trippa bredvid mig till toan medan hon bubblar och kuttrar av glädje. Som min man sa; lilla bebisen är borta.

Folk tycker tydligen att en katt "är väl inget att sörja", "hellre katten än ni" och så vidare. Nej, jag vill inte förlora min familj. Men katterna tillhör vår familj, så jo, jag sörjer. Vi sörjer. Detta kom så plötsligt, som en blixt från klar himmel och vi har fortfarande inte fattat.

Mål och drömmar, för planer går i stöpet..



Planer är väl bra att ha, fast jag tror att jag mer vill kalla det för önskedrömmar..? Planer kan så lätt gå i stöpet (vi hade som sagt planer på att få ha många fler lyckliga år med vår lilla katt och ta henne till Sverige men det blev ju inte så), men drömma kan man alltid göra, och naturligtvis göra sitt bästa för att förverkliga dessa.

Resten av detta år skulle jag vilja..

1. Fortsätta satsa på bloggandet. Jag kommer kanske inte bli "egen" än på ett tag utan hänger kvar på Blogger en stund till, men oavsett så tycker jag att det här är roligt och givande. En liten avstickare på det är att jag vill vara sann i mitt skrivande till hundra procent. Ärlig och personlig. Jag vet att vissa bloggnischer är större och mer poppis än andra, men det spelar ingen roll. Jag är jag och min blogg ska spegla detta, på gott och ont. Jag är inte intresserad av att skapa ett perfekt, instagramvänligt låtsasliv på sociala medier.
Det är förresten inte heller sådana bloggar jag fastnar för, så jag vet att det finns läsare därute som gärna följer helt vanliga människor genom både glädje och sorg.

2. Ta tag i och dyka ner mer i min tro. Har tyvärr lagts på hyllan ett tag för att jag prioriterat helt knas. Jag inser nu att det är en del av mig som saknas.

3. Jag tycker att det är dags att börja jobba med min ätstörning och ta hand om mig själv. Särskilt nu när jag mår dåligt så blir jag självdestruktiv och bestämmer mig undermedvetet för att äta ihjäl mig. Tragiskt, men sant. Inte självmordstankar alltså, utan jag bara slutar att bry mig för det känns ändå som om det inte är någon idé. Så ska det ju inte vara.
Jag tror inte att varken min älskade familj eller min lilla katt som älskade en så villkorslöst, skulle vilja att jag plågade mig själv till döds.
Någonstans måste jag hitta kraften att ta hand om mig och min kropp, i alla fall att ta första steget för att börja. Det är en lång väg att gå som inte bara handlar om viktnedgång (bara det är svårt nog i sig) men jag ska kunna fixa det. På något sätt måste det ju gå. Finns inga andra alternativ.

***

Så, där har vi det. Inga planer utan drömmar, för jag fick lära mig förra veckan att sådant bara är illusioner. Det enda man verkligen har att leva i är nuet!

Hijabistas, tro & skönhetsnormer


Som det står i originalinlägget på Facebook så vill jag inte heller klanka ner på muslimska tjejer på sociala medier. Det är tillräckligt många redan som hatar oss.

Jag ville dock dela detta då jag tycker att det här budskapet är viktigt ändå, för det är så väldigt lätt att ramla ner i ormgropen. Jag var också påväg dit, tills i måndags när Noussas död fick mig att vakna upp igen, och tänka på vad som är viktigt i livet. Att ställa upp på sjuka skönhetsideal och mallar för hur en kvinna ska se ut, är inte bland det som är viktigt. Särskilt inte när anpassandet av muslimska kvinnors utseenden för att passa västerländska normer faktiskt har varit en del av strategin under kolonialtiden. Kolonialismen finns fortfarande i allra högsta grad, men för oss i exempelvis Europa sker det inte längre med vapen eller att vi blir tvingade att klä av oss våra slöjor på en scen framför ickemuslimska män, nu är det betydligt mer subtilt. Eller ja, senaste åren har det ju faktiskt hänt att kvinnor i slöja blivit tvingade att klä av sig offentligt. Är det så man ska "befria" oss?

Det är ofta såna här bilder man förknippar med oss. Inte är det då så konstigt att vi blir lockade att gå med på samhällets krav för att bli accepterade. Det ÄR tröttsamt att bli sedd som ett förtryckt mähä som "ska befrias". Naturligtvis genom att man ska anpassa sig, aldrig på ens egna villkor. Nu ska vi även styras av samma modeindustri som förtrycker ickemuslimska kvinnor med sjuka ideal och krav, den som vi egentligen skulle vara helt oberörda av. Egentligen.

***

Jag säger inte att man inte kan klä sig i västerländska kläder som muslim, men det är skillnad på det och att tumma på sig själv för att passa in i påhittade skönhetsideal och utseendekrav bara för att få bli accepterad av ett samhälle som egentligen inte nöjer sig förrän du avsäger dig din tro och kastar bort slöjan.

Företagen bryr sig inte om muslimer, eller andra heller för den delen. Ett känt företag gör sportslöjor, ett annat har en muslimsk tjej i sin reklamkampanj. Varför? För att vi är en del av samhället och de inkluderar oss av välvilja och tron på allas lika värde? Nej, för att vi är betalande kunder och nu också tagit plats bland skönhetsbloggare och youtubers. Simple as that. Företagen har upptäckt att man kan tjäna pengar även på oss.

Fortsätt shoppa kläder eller vad som, men vet varför du gör det. Håll koll på att det du köper följer basic krav på blygsamhet. Överkonsumera inte.
Bara mina tankar såklart, var och en gör som de vill, men som sagt, vi kan tumma på våra regler så mycket att de tillslut inte finns, de som ogillar oss kommer ändå inte vara nöjda förrän vi lämnar det vi är bakom oss. Spelar ingen roll hur liten slöja vi har, hur mycket smink eller hur tajta kläder.

Det är det att vi är muslimer som sticker i ögonen. Tyvärr.

Destination: Kelibia

Vår lilla minisemester blev ju tyvärr överskuggad av sorg, men vi lyckades ändå på något sätt njuta av att komma bort härifrån åtminstone, trots att jag fick hysteriska gråtattacker flera gånger varje dag.

Tack och lov blev det äntligen tillfälle för mig att bli kär i Tunisien på nytt, för här där vi är är det totalt förstört av turism, partajande, otrevliga människor och smuts. Vår stad hyllas av folk som bäst i Tunisien, jag tycker nog att det är den sämsta. Ja, här finns det stränder, men liksom hallå, det finns det på väldigt många andra ställen också. Den här skräphålan är bara sorglig. Men, är man turist från exempelvis Algeriet som vill åka hit för att supa skallen av sig och gå på bordeller, så är vår "fina" stad kanoners.

Nu satte vi kurs mot Kelibia, som faktiskt inte ligger längre än cirka 2 timmars bilväg härifrån, men är som natt och dag jämfört med här. Till och med stränderna är 1000% bättre. Inga maneter, inga vågor, glasklart vatten och vit sand. Underbart.




Vår hotellstrand med fortet i bakgrunden. Jag tog inte några bilder från inne i stan, då den ser ut som vilken annan stad här som helst. Det som skiljer sig är folket och mentaliteten.
Trevliga, glada människor, tjejer är ute mitt i nätterna precis som männen och INGEN stör dem. Jag slapp själv äckelblickar och det är helt chockerande. Jag har aldrig kunnat gå ut utan att bli utstirrad. Här såg man unga tjejer sitta på caféerna ifred. Själv satt jag och puffade vattenpipa utan att folk tappade hakan, I kid you not. Där har vi riktiga Tunisien!

Angående trevliga människor så har vi blivit kringguidade av killar på mopeder som erbjudit oss hjälp då vi kört vilse. Guidade hit och dit och ingen vill ha något som tack för hjälpen. Fatta det, liksom? Jag är så trött på folk här i vår stad att jag inte ens visste längre att det var möjligt att bli hjälpt här i Tunisien bara för att.

Vårt hotell heter "Beit El Houta" och översätts till "Fiskens hus". Hör till sak att hela stan typ lever på fiske. Det här hotellet är alltså byggt av en tunisier som bott i Belgien länge och han har byggt det här sten för sten under typ 40 år. Lite i taget har hans vision tagit form. Han bor där också, lever sitt liv i badbyxor, har 8 hundar, mängder med katter, getter och 2 hästar. Han åt frukost med oss varje dag och ringde nu imorse för att höra så vi kommit hem ordentligt. Sån stämning var det liksom på hotellet. Det var som ens hem.

Vårt rum, "Antar" heter sviten. Alla rum är sviter med lite olika teman.


Här är poolen..


..och så lite av konceptet hotellet har.


Djungel! Han hade byggt kojor och gångar uppe bland träden, så man kunde gå upp och sitta och fika om kvällarna vid stranden i månskenet. Mysigt var det!

Såhär såg det ut på natten. Inte bästa bilden kanske men jag hade varken stativ eller bästa objektivet. Precis en sådan natt gick vi ner för ett dopp i månskenet. Alldeles varmt, spegelblankt vatten som glittrade i månens ljus. Det var lite balsam för själen, faktiskt. Behövdes verkligen.

Vi hittade även ett hus bredvid hotellet som verkligen är #goals


Arkitekturen i detta land är verkligen fin. Den traditionella, alltså. 

Så, avslutar med strandbilder och så jag, i gången mot stranden, dagen då vi åkte. Ledsamt som tusan. Både att lämna detta och åka tillbaka till vår håla med ensamheten efter vår lilla katt som väntade. Plus då samvetskvalen mot vår andra katt, och rädslan för att bryta ihop totalt när jag ser den stackaren..



Men, än är inte bildkavalkaden slut, detta var ju bara Kelibia. Vi åkte även ut för att kolla på andra saker, som till exempel fortet, Haouariya med sina vackra berg, ruiner efter en punisk stad och nästan 3000 år gamla olivträd.
Med andra ord så blir det fler inlägg om du är sugen på lite Tunisien utanför turistfällorna. :)