Meningen med livet; ett liv utan mening?



Håll i hatten för nu blir det djupt! Alltså, avgrundsdjupt! Jag har funderat på meningen med livet sedan min lilla pälskling lämnade oss. Jag har liksom tänkt att varför bryr man sig om ytligheter som framgång, kläder, smink, hobbysar, hälsa och så vidare när man ändå kan dö precis när som helst och utan minsta lilla förvarning? *Insert ångestpanikfeelings*

Sen hamnade jag hos bästa Linda (JAAA! Hon är tillbaka!) igår och läste det här inlägget som handlar just om det här. Precis som mina senaste grubblerier. Som jag inte tänkte skriva om för jag vill inte sprida ännu mer depp här, men ja. Nu postar jag ju tydligen om det ändå, så.

Jag tänkte efter Noussas död (fy för den lede vad det tar emot att skriva de där orden, alltså…) att verkligen inget spelar ju någon roll. Nix, nada, nichts. Allt är bara meningslöst och värdelöst för man ska ändå dö. Jag tänkte lägga ner bloggen, jag slutade bry mig om mig själv totalt, allt var ändå bara en illusion.

Ur mitt religiösa perspektiv (islam) så är faktiskt den här världen en illusion, och det är bara tillfälligt, men det hindrar en absolut inte från att njuta av livets goda som faktiskt är skapat för oss.
Meningen med livet är dock inte just detta livets goda, utan att dyrka Gud. Men som sagt, det fina i den här världen finns där för oss, man behöver inte försaka det bara för att det inte finns för evigt eller för att man inte är odödlig.. Dessutom tror vi på ödet, så när det är dags så är det, oavsett.

Så, det där var dagens lilla islamlektion. 🙂

Tillbaka då till det där med att varför ska man anstränga sig när man ändå ska dö. Jag satt och bläddrade igenom släktforskning ända tillbaka till 1700-talet, och det gav perspektiv. Många fattiga förfäder som slitit sig genom sina kämpiga liv. Människor som “ingen skulle komma ihåg” eftersom de inte var från adeln. Men där satt jag, 200 år senare, och läste deras namn, beskrivningar om utseenden, citat, livsgärningar, deras sjukdomar, deras barn och öden. Det var inte för intet. De alla hade sina platser här i världen, hur oansenliga de än såg sig själva, eller hur oviktiga de än var enligt samhället. De blev ihågkomna ändå, de var oumbärliga länkar, människor vars liv kanske blev korta, men de var viktiga. Även om de själva inte trodde det.

Ja, allt man gjort, ens ägodelar osv försvinner ju så att säga när man dör. Eller i alla fall från en själv. Men det finns ändå kvar, i andra former. Man finns kvar i minnen, i andras glädje. Man finns kvar i sina barn och barnbarn. Man har påverkat andra och hjälpt andra på deras livsväg. Och det fortsätter. Så ändå, så tror jag att det finns en poäng i allt sånt man gör, hur ytligt det än är, för det är ändå en del av en själv. Och man själv är en del av något mycket större, även om det är svårt eller rentav omöjligt att se ännu.

Vad har du för tankar kring det här? 

You may also like

7 kommentarer

  1. Jag vill tro på något i alla fall. Att det finns en mening. Men det slog mig när jag satt på personalmöte med hela kontoret för några veckor sedan och det pratades om vinster, vi ska sälja mer, vi ska göra si och vi ska göra så och då blir vi bäst – att what's the point? Varför är vi alla som sitter i det här rummet måna om att det går bra för ett företag? Varför vill människor utmana sig själva, varför väljer de olika jobb – varför, varför, varför. Det finns så klart logiska förklaringar till allt det där – och lika snabbt som tanken kom var den borta igen. Ibland ser jag mig utifrån och tänker bara att… vad är egentligen meningen med livet? Andra gånger känner jag att "wow, gud vad lycklig jag är, detta måste vara meningen med livet". Det är en never ending story för mig. Eller ja, inte bokstavligen never ending egentligen – för någon gång ska ju även jag dö. Men tills dess vill jag.. ja, vad vill jag egentligen? Det känns i alla fall som att i och med att jag bara har det här livet (tror jag i alla fall, då jag ju inte känner av ngt kring att ha levt ett tidigare liv, men reinkarnation känns också tilltalande på något sätt) så vill jag göra det bästa av det. Optimera allt jag kan. Äta god mat, se vackra platser, känna mig lycklig, bli bättre på allt jag vill vara bra på och vara en bra vän, fru, dotter och i framtiden – mamma. Jag nöjer mig så just nu, för annars kommer jag få en existentiell ångestperiod igen. H

  2. Känner också att det liksom gäller att passa på att njuta. Även om jag tror på ett liv efter detta så är det här ju det vi har just nu, liksom. Varför ska man kasta bort det bara för att det inte varar för evigt..?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.