Vi har förlorat vår fina lilla Noussa



Läste nu det där klämkäcka inlägget jag skrev samma dag vi skulle åka. Det var alltså några timmar innan vår älskade lilla katt ramlade ner från balkongen och dog.
Man vet verkligen aldrig vilken vändning livet kan ta, och jag har lärt mig nu den hårda vägen, hur lätt det är att ta saker för givet. Men allt kan ta slut på bråkdelen av en sekund.

Jag hade ett litet sammanbrott här på natten innan vi skulle åka (min förbannade ångest, nu vet jag i efterhand hur jäkla glad jag borde ha varit i livet) och efter en stund kommer mannen min inspringandes från balkongen och skriker att Noussa har ramlat ner. Vi bor på sjätte våningen och under oss finns bara trottoar. Jag tittade ner över kanten och såg vår lilla luddbulle ligga där. Rörde sig lite. Mitt hjärta stannade, kändes det som. Samtidigt var man så chockad så jag fattade inte vidden av vad som hänt. Jag blev sur för att vi äntligen skulle få åka iväg på vår lilla semester efter ett X antal år utan, och så skulle det bli inställt såklart eftersom vi skulle ha veterinär och allt, och givetvis inte skulle lämna henne själv där. Jag skäms för att jag inte bara var orolig för vår bebis utan också arg på själva grejen, att vi inte kunde få vara glada någonsin, bara problem efter problem. Som sagt, jag var chockad och fattade inte hur illa det skulle kunna sluta. Självklart skulle hon bli okej!? Något annat fanns liksom inte på kartan.

Nu hade jag gett alla semestrar någonsin, mina armar och mina ben för att få den där lilla bebisen tillbaka.

Mannen åkte runt med henne i bilen till alla veterinärer han visste. Inte en enda jävla idiotveterinär svarade på akuttelefonen. På ena mottagningen fanns en, men han sa åt min man som satt där med sin älskade, döende lilla bebis att fara åt helvete, för han ville sova.
Så är tunisiska läkare. De vill ha en fin titel, pengar, sitta bakom ett stort, dyrt skrivbord med sitt namn på en guldfärgad skylt och bli tilltalade "Herr Doktor". Hjälpa finns då inte på kartan. Det är bara en titel att skryta med så man får känna sig viktig. Fatta varför jag vägrar att gå till läkare här...

Jag vet att ingen hade kunnat göra något, hon for liksom ner med en rejäl smäll i gatan och var medvetslös direkt. Mannen sa att han fortfarande hör den där smällen hela tiden, och nu måste han stå och arbeta precis på den platsen där hon ramlade ner.

Så mannen min fick sitta och klappa och prata med henne medan hon dog. Hon fick i alla fall lämna den här världen med sin kära husse bredvid sig, hennes favorit i hela världen. Det var därför hon kom farandes och skulle hoppa upp på balkongräcket, för att husse stod där. Han som har sådana supermanreflexer i vanliga fall frös till is när hon halkade över kanten, så rädd blev han. Undrar verkligen hur han mår innerst inne. Efter att vi åkt samma natt för att begrava henne (vi begravde henne under ett olivträd i vår olivodling) så grät han i bilen och det lät verkligen som om han klandrade sig själv. Jag förstår honom, jag klandrar mig själv fast jag inte ens var på balkongen när det hände. Man tänker hela tiden "tänk om"... Tänk om jag gjort något annorlunda...

Mattes lilla gullebulle. Jag har aldrig sett en sådan personlighet hos en katt alltså. Pratade jämt, och man kunde helt allvarligt snacka med henne. Hon svarade med bubblande ljud, kuttranden, jamanden. Med uttryck i ögonen som om hon njöt som tusan när man snackade med henne. Hon brukade sitta mot väggen i hallen med magen rakt upp i vädret och jamade så högt att hela hennes lilla runda kropp hoppade till när hon pratade med en. Så sjukt söt.
Man hade alltid sällskap på toa, hon satt i handfatet och gosade och pratade. Slutade man klappa kunde man få en "smäll" på handen av en luddig liten tass. Hon ville helt enkelt alltid ha så mycket kontakt med oss som möjligt. Raka motsatsen mot den där fördomen många har om katter, att de är så tråkiga och osociala. Noussa var liksom katten som brukade hoppa upp på husses axel och stå där medan han höll på med något, bara för att vara nära.

Jag kan skriva så himla mycket om alla hennes roliga konstigheter hon hade för sig, hur snäll och charmig hon var, hur söt och fin. Kommer säkert att skriva mer om det också, för jag måste verkligen bearbeta det här nu. Att trycka ner sin sorg och låtsas som ingenting är det som liksom har gett mig sån jäkla ångest, så det här måste få komma ut.



Vår lilla tjej blev ganska precis 5 år. Det var 5 år som blev bättre tack vare att hon var med oss.

4 kommentarer

  1. Skickar en stor kram till er! Hoppas lilla gullebullen har det bra i katthimlen❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  2. Nej fy vad tråkigt och jag blev tårögd av att läsa det här. Många styrkekramar från mig! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina ♥ Alla styrkekramar behövs.. :'(

      Radera

Hej och tack för att du kommenterar och ger feedback, alltid kul och välkommet att höra dina åsikter och att diskutera.

Tänk bara på att jag modererar kommentarerna innan de publiceras och att kommentarer som är irrelevanta och eller innehåller hat/negativitet skickas direkt till papperskorgen. Detta för att jag såklart vill ha en positiv stämning här i bloggen.

Jag svarar här på din kommentar men hälsar på och kommenterar på din blogg om du har en. Glöm inte att länka! :)

Happy reading & ha det gott!