Den sista bilden


Jag höll på att packa, och Noussa trampade som vanligt runt och "hjälpte till". Jag bytte objektiv och skulle kolla inställningarna så det blev den här bilden i förbifarten. Inte visste jag att det var sista bilden jag någonsin skulle ta av henne. Ungefär två timmar senare åkte vi ut för att begrava henne, alla i chock.
Jag satt i bilen ut och grät så jag skrek. Det ska mycket till, då jag är en person som hellre dör än gråter framför andra, till och med min familj. Men där kunde jag inte sätta locket på, jag grät, skrek, hyperventilerade om vartannat där i bilen. Kände att nu går hjärtat sönder på riktigt och jag dör.

Kan bara ge stor eloge till mina barn som tröstade mig mitt i deras egen sorg. Jag skäms faktiskt för att det var så, men jag klarade det inte. Noussa var min och gubbens bebis och Nasnous har alltid tytt sig till barnen, så det blev bara en så hjärtskärande, förlamande sorg. Den är fortfarande lika tung. Jag mår bra sekunden mellan sömn och vakenhet på morgonen, då, innan jag kommer ihåg att ingen Noussa kommer att säga god morgon på sitt vanliga, högljudda vis när jag kommer ut från sovrummet. Ingen Noussa som kommer att trippa bredvid mig till toan medan hon bubblar och kuttrar av glädje. Som min man sa; lilla bebisen är borta.

Folk tycker tydligen att en katt "är väl inget att sörja", "hellre katten än ni" och så vidare. Nej, jag vill inte förlora min familj. Men katterna tillhör vår familj, så jo, jag sörjer. Vi sörjer. Detta kom så plötsligt, som en blixt från klar himmel och vi har fortfarande inte fattat.

2 kommentarer

  1. Jag beklagar sorgen :( och jag vet precis hur du känner dig.. Eller, det gör jag ju så klart inte men jag förstår att det känns för jävligt. Jag har också katt och har haft det större delen av mitt liv. För några år sedan gick vår gamle tant bort och även om det var väntat på grund av hennes ålder så var det så himla hemskt. Skulle våran lilla pälsboll gå bort nu så vet jag inte hur jag hade reagerat.. Dom ÄR familj.

    SvaraRadera
  2. Tack snälla <3
    Ja hon var utan tvekan en stor del av vår familj. Syndes och hördes JÄMT, i princip. Så snäll och go. Det är väldigt tyst här hemma nu, kan jag säga..

    SvaraRadera

Hej och tack för att du kommenterar och ger feedback, alltid kul och välkommet att höra dina åsikter och att diskutera.

Tänk bara på att jag modererar kommentarerna innan de publiceras och att kommentarer som är irrelevanta och eller innehåller hat/negativitet skickas direkt till papperskorgen. Detta för att jag såklart vill ha en positiv stämning här i bloggen.

Jag svarar här på din kommentar men hälsar på och kommenterar på din blogg om du har en. Glöm inte att länka! :)

Happy reading & ha det gott!