Ligger ens värde i ens jobb eller utbildning?

Hej vännen! Är lite smått körd just nu (gröthjärna) för allt med bygget. Seriöst, jag är inte van vid att behöva grubbla såhär mycket.. Eller grubbla är jag ju van vid, men att liksom.. tänka på viktiga saker?!
Bygget går framåt och jag sitter där (eller går runt) och har ångest för att inte allt är spikrakt. Sen finns det inget i olivodlingen som är rakt heller, varken staket (ojämn bit land) eller rader av träd. Så hur man än vrider och vänder på det så står huset snett mot något. Total mindf*ck, ursäkta ordet. Jag blir knäpp med mina tvångstankar. Egentligen borde jag inte vara på det där bygget med alla mina nojjor men jag kan ju inte låta bli... Jag måste ju kontrollera! :O

I alla fall så har jag läst lite inlägg på sista tiden om det här med status. Och kanske främst hur ens värde som människa på något vis avgörs av hur pass hög utbildning man har, hur mycket stålar man tjänar och hur fet karriär man har. Människor (generellt sett) beundrar pengar, helt enkelt. Jag märker det inte minst här där rika, "välklädda" människor med doktorstitlar och liknande höjs till skyarna som om de vore bättre, snällare, snyggare och på alla sätt och vis finare än andra. Är man rik så jäklar anamma, då får man respekt.



Så till mig själv då... Jag är en sån där hemmafru med noll inkomst och enbart gymnasieutbildning. Jag är enkel, liksom. Ogillar snobberi. Samtidigt får jag nåt jobbigt mindervärdeskomplex när jag är i närheten av/läser om/hör talas om dessa enligt samhället "lyckade" människorna med välbetalda jobb, snygga kläder och ja, koll på allt, liksom. Är det inte konstigt? Jag tror att det här har nått även mig, att har man mer pengar så är man bättre än andra och har man mindre så är man sämre på nåt vis. Jag vill inte tänka så och jag gör det verkligen inte om andra, men jag dömer inte mig själv utefter samma mall. Mindervärdeskomplexet är for real.

Jag kanske har samma fördomar som andra har. Egentligen. Men det var kanske inte riktigt det här detta skulle handla om, utan hur speciellt hemmafrulivet på något vis ses som sämre, bakåtsträvande och negativt.

Själv har jag varit hemmafru större delen av mina barns liv, så det är 10+ år nu. Det var nåt jag och gubben bestämde tillsammans, för jag flyttade till Tunisien då och att hitta ett jobb som utlänning var stört omöjligt utan språket. Så jag körde på med att vara hemma och så har det fortsatt.
Trist nog så ses vi ofta inte som så mycket annat än latfisar/styrda av män/korkade/arbetsskygga. Listan är nog längre än så. Det verkar vara rätt provocerande också för en del att det finns kvinnor år 2017 som vill vara hemma och ta hand om hushållet typ á la 50-tal. Som om man spottar feminismen i ansiktet.
Så, vi är inte bara mindre lyckade bland alla coola karriärsmänniskor, vi går också emot strömmen vad det gäller kvinnans frigörelse. Men jag håller inte med om att man behöver frigöra sig från det man vill göra bara för att någon annan säger det. Så jag fortsätter simma mot strömmen än så länge för det är vad som passar mig och oss just nu.

Mitt knasiga mindervärdeskomplex får jag försöka göra mig av med dock, det är ju vansinnigt att man ska känna sig mindre värd för att man inte jobbar eller badar i pengar.
Jag är ändå en sån som kan nöja mig med 2 ombyten kläder typ, så varför ska jag ens bry mig om vad andra kan tycka om mig...? Man ska vara den man är..! Jag är en rätt enkel person och det får liksom duga så.

4 kommentarer

  1. Jag tycker att man ska leva som man vill och jag har aldrig sett upp till personer som är högre utbildad än mig. Inte heller sett ner för jag tycker att sånt är så fel. Alla människor har lika värde enligt mig och bra skrivet! <3 Kramis

    SvaraRadera
  2. Eller hur.. Känns så fel att man ska beundra eller se ner på människor enbart på grund av sånt. :/

    SvaraRadera
  3. Så länge som man själv är lycklig så är det de enda som betyder! Om man ser ner på människor så säger det mer om en själv än om dom oavsett hur mycket pengar man har eller utbildning :)

    SvaraRadera
  4. Det är så svårt det där, kan känna igen mig i dina känslor... Jag skulle gärna vara hemma med mina barn i framtiden men samtidigt så får det mig att känna mig dålig på något sätt. Jag vet inte alls vad jag vill göra, förutom skrivandet då... Allt blir så rörigt när man övertänker :(

    SvaraRadera

Hej och tack för att du kommenterar och ger feedback, alltid kul och välkommet att höra dina åsikter och att diskutera.

Tänk bara på att jag modererar kommentarerna innan de publiceras och att kommentarer som är irrelevanta och eller innehåller hat/negativitet skickas direkt till papperskorgen. Detta för att jag såklart vill ha en positiv stämning här i bloggen.

Jag svarar här på din kommentar men hälsar på och kommenterar på din blogg om du har en. Glöm inte att länka! :)

Happy reading & ha det gott!