Sista vändan till presseriet, sen är vi klara med olivträden för i år..

Det känns lite vemodigt, faktiskt! Det har varit kämpigt men samtidigt så himla kul att få ta del av detta. Jag har verkligen fått en inblick i ett helt annat Tunisien. En helt annan värld, egentligen. Nu känns det lite som att "-jaha, vad gör jag nu då?"

Kommer sakna våra pass där uppe i trädkronorna, det var tungt men roligt. Matsäck med på morgonen och sen käkade vi och fikade där också. Sockersött, starkt te stod på menyn dagligen.


Men, life goes on! Nu får vi fortsätta med att planera och plantera, så nog har vi att göra. Vi får hoppas att torkan här tar slut dock, annars finns det risk att det inte blir oliver nästa år, precis som det var förra året. Ingen som inte vattnade själv hade oliver, typ. Oljan blev således en lyxvara. Den exporterades billigt till Europa men vi här i landet fick köpa den svindyrt. Är det inte sjukt?

Hur som helst, så tänkte jag skriva mer om det här, både upplevelsen och såklart oljan i sig. Jag är, hör och häpna, inte ett fan av att äta oliver, men oljan är ju helt underbar, både i mat och till hud/hår. Exempelvis blev jag av med mitt eksem på handen med hjälp av en blandning av olivolja och nigellafröolja. Men mer om det vid ett annat tillfälle!

Nu tar vi det lugnt ikväll härhemma medan mannen är på presseriet hela natten för sista gången i år.
Imorrn är det nya tag!

Förresten så ska jag såklart svara på era kommentarer, men vårt surf har tagit slut för januari så jag kan bara komma in på vissa sidor. Som t ex Blogger för att skriva inlägg, men inte på min blogg för att svara på kommentarer och hos Blogger kan man inte göra detta från kontrollpanelen.
Bara så att ni vet!

Saknar den gamla goda tiden


Ja, alltså inte för så längesedan, men när vi var taggade och glada, påväg till Sverige. Nu är jag bara helt körd, ont överallt och trött som ett ruttet ägg.

Disken är ett berg, massor med tvätt som ska fixas, kattlådan ska städas, och och och. MEN jag ska inte gnälla. Det är förresten inte gnäll, det är snarare att jag erkänner att jag fått känna på att rent fysiskt så klarar jag både mer och mindre än jag trodde, på något konstigt vis.

Jag her bevisat för mig själv att jag trots mitt syndrom lyckas vara fysiskt aktiv så pass att jag kan skörda oliver, samtidigt så känns det som om jag aldrig kommer att kunna göra en sån här sak utan smärta och kramper. Ändå har det gått bättre än väntat! Är så tacksam för att jag kunnat delta och inte bara fått sitta bredvid och låta min stackars man kämpa själv. Nu har vi kunnat göra det här som ett team.

Burkini är ett hot mot.. allt?

Ja, hjälp. Nu är det tydligen dags igen. Nån skola som köpte in burkinis för att låna ut till nyanlända elever så de kunde lära sig simma, och Sverige körde igång en hatstorm, i vanlig ordning. Istället för att stå upp för att man helt enkelt faktiskt kan vara snäll och hjälpa folk ibland, så vek man sig tydligen för trycket.

Är det inte viktigare att tjejerna snabbt får lära sig simma, än att man dribblar om eventuella normer och värderingar? Jag förstår att det är frustrerande för inbitna, vita feminister att andra kanske lever annorlunda än de själva, och att det kanske känns jobbigt eftersom just nordeuropa fått sätta ribban för vad som är rätt och riktigt, fint och bra under så många århundraden. Men allt sånt åt sidan och tänk på tjejerna. De kanske vill lära sig simma? De kanske inte vill hamna i statistiken på drunkningsoffer för att svensk feminism dikterar att de minsann ska bada i bikini?

Sen kan vi diskutera sånt som ifall skolor verkligen ska bidra med sånt här alls, men just nu var det just för att hjälpa ensamkommande, vilket jag tycker låter som ett undantagsfall. Man har som flykting kanske inte råd att köpa badkläder till sina ungar, burkinisar kostar ju en slant tyvärr.

Idealfallet vore ju om man kunde sluta vara beroende av samhället och ifall man kunde vända sig typ till moskéer eller någon organisation som kan hjälpa. Tycker att muslimer gott och väl kunde stå mer på egna ben både vad gäller just moskéer och annat.

Summan av kardemumman; take a chill pill. Snälla.


Alltid retar man väl nån. ;)

En blogg som inte suger

Det vill man väl ha, eller? God kväller! Här sitter jag och funderar högt. Till datorskärmen och till dig, såklart.

Så alltså. Bloggen.

Min kära lilla blogg, som jag trivs med och vill satsa på. Jag är bloggveteran, kan man ju säga. Profilen hos Blogger säger att jag startade år 2008. Man är typ antik i gamet, så.
Jag har ju skrivit ett bra tag nu och läst på en hel del kring detta med hur 17 man kör igång en sjysst blogg. En åsikt som ofta förs fram (och jag håller med i det stora hela egentligen) är att bilderna måste vara toppkvalité. Ut och investera i en bra kamera, osv. Många tar det även steget längre och säger att alla dina bilder i dina sociala medier bör följa samma stil. Kanske är detta mest för de med stora ambitioner på influencer-arenan, men ok, det ser ju också faktiskt rätt trevligt ut även för oss vanliga bloggare.

Men vad 17 gör man då när livet kickar en i bakdelen och man helt enkelt inte har tid/råd/whatever för att kunna posta dessa perfekta, slipade inläggen på schema? Slutar man blogga då eller? Eller kanske får man acceptera att bloggen är en kompis, lite av en följeslagare i livet, och då får det ibland bara bli som det blir?

Jag älskar bloggar med snygga foton. Stylat eller icke, men en duktig fotograf kan liksom lyfta ett annars ganska platt inlägg med fina bilder. På samma vis kan ett trist vardagsinlägg verkligen förstöras ännu mer av en grynig, trist mobilbild.
Men alltså ibland är det ju allt man har, och allt man vill säga, och man vill ändå dela med sig. Ska man skita i det då eller vara ärlig, liksom sig själv helt enkelt?

Jag röstar på att man ska kunna vara sig själv i sin blogg. Som Sanna skriver (hon lägger dessutom tyvärr ner sin blogg nu efter alla år, men många bra tankar där i inlägget om sociala medier) så är det så lätt hänt att bloggen/ens instagram bara blir ett showroom där man visar de fina delarna av livet och så får folk helt enkelt en kanske inte helt fel bild av en själv, men vinklad. Och visst, kanske är man okej med det men det är inte jag.

Så, från och med nu så kommer jag att posta det jag känner för, med bilder som kanske inte passar in i den perfekta mallen eller vinner några awards (haha) men det är okej så. Det är ju JAG. Och min blogg ska vara en förlängning så att säga av mig själv. Ibland vill man helt enkelt skriva av sig om sånt som inte "ser snyggt ut" och då är det bara att göra det, och de som vill, de läser, de som inte vill kan ju låta bli. Enkelt!
Bloggande ska vara KUL, inte stress och press. Så det, så.


Se där! En liten jag i en grynig bild. :)

Veckan i revy..

Veckans bästa:

- Släktingen som blev sjuk gör framsteg! Det är hands down det bästa.

- Vi blev med katt, typ. Svärmors katt attackerade en kattunge utanför hennes affär, varpå mannen tog in bebben till henne och typ bara sa "-vassego'!"




Dagen efter sa hon till oss att hon inte kan ha kvar den, och vi kan inte ta hem en ny katt ännu så det näst bästa var att ta ut lillkillen till olivodlingen där det inte finns bilar eller annat läskigt. Finns ett par katter som bor där i krokarna och det är svårt att hitta mer välmående katter i Tunisien. Så nu har vi fixat ett hus åt honom där och han är med oss och plockar oliver på dagarna.

- Jag har gått ner ett kilo i veckan nu sedan jag startade! Känns bra och inte kämpigt alls.


Veckans sämsta:

- Måste ju vara olivbladet in i pupillen. Idag är dubbelseendet i ögat så gott som borta men jag ser lite suddigt och blir såklart trött i pallet eftersom andra ögat måste överkompensera.

- Det finns ingen nässpray i hela landet. I shit U not. De har tagit bort all förkylningsspray och säljer nu bara sånt där essentiella-oljor-hippiestrunt-som-inte-funkar. Inget ont om oljor men som nässpray vid täppa är det värdelöst för mig. Jag som är beroende av kvalitétsgrejer som Nasoferm & Co går upp i atomer. KAN.INTE.ANDAS.

- Allt som heter "svensk politik". Jag fattar. Det är valår, och att kicka på minoriteter säljer. Men vad tusan. Ska inte alla bara ta och slå sig ihop med SD och bilda ett enda jätteparti som livnär sig på utvisningar och islamofobi? Så skulle vi andra liksom kunna slippa vi förvirrade...

Olivblad in i ögat är ingen bra idé

Go' kväller! Ja, som rubriken lyder. Vad lyckades jag då med för fantastiskt konststycke idag då? Jo, jag fick ett vasst olivblad käpprätt in i pupillen när jag hängde och dinglade i trädet idag.
Jag, som alltså har stora glasögon á la flaskbottnar, lyckades alltså med detta. Antingen var det där bladet typ ingenjör eller nåt, eller så är jag ovanligt begåvad. På att lyckas med konstiga saker, alltså.

Mordvapen asså. 

Summan av kardemumman så blev allt skitsuddigt direkt, jag började se konstiga konturer och lite dubbelt på långt håll, sprang till bilen och tittade med spegel och ficklampa och upptäckte vad som ser ut som en hårfin liten repa i pupillen. Jag kunde knappt hålla mig upprätt, allt blev liksom inte 3D utan mer som 6D. Blommorna på marken såg ut att hoppa upp på mig.
Jag ser fortfarande lite suddigt och konstigt och mitt normala öga känns överbelastat, så vi får se imorrn vad som händer. I värsta fall blir det sjukan.

Men visst är det typiskt alltså vad man ska lyckas med för knas?
Vad har du pysslat med idag då? Mindre våldsamma, smärtsamma saker hoppas jag?

Tandlös snart?

Hejsan! Jag storknar alltså. Jag var hos tandis idag (med min tandläkarskräck) och trodde innan att jag skulle åtgärda ett pyttelitet hål. Nä, mannen min tutade i tandis att vi ska ta mitt JÄTTEstora hål som jag liksom förträngt eftersom jag är rädd för rotfyllningar. Så där gjorde jag slut lite med min man, men ändå.

Tandis borrade sedermera upp ett jättestort hål á la krater i storlek och ba' "-detta gick väldigt djupt! Titta, man ser nästan roten där nerven sitter!"

Han har nämligen en stor skärm vid sidan av stolen, så han fotar med nåt som ser ut som en borr allteftersom, så han kan visa vad som är fel, vad han gjort och så vidare. Jo, det är säkert positivt och så men samtidigt så finns ju den där tandläkarrädda människan i mig som helst inte vill se min uppborrade tand, eller som förra gången, ett stort jädra plaströr som stack ut ur gadden. Eww.

Jag hade sån tur i alla fall så han hittade naturligtvis karies på tanden bredvid, så då började vi borra lite i den också. Oops, också lite stort. Krater blev det här med.

Lång historia kort, nu sitter jag här med mina två kratrar, fullstoppade med någon flourpasta, och om det fortfarande gör ont efter 2 dagar så blir det rotfyllning på ena. Tjohoo! Jag kan trösta mig med att det var ömt första timmarna, nu känns det nästan inget, så det kanske finns hopp?

Andra gången jag gjorde slut med gubben idag var när han åt en bakelse medan jag satt och väntade på att mina 4 (!) timmar skulle gå så att den här medicingrejen i tänderna skulle torka ordentligt. Det kan man ju kalla taskigt.

Hur som helst så har jag fått diagnosen "klena tänder" (förutom då att mina tänder är fulla med hål som en schweizerost), men doktorn (världens snällaste, btw) sa att jag kommer att ha ett Hollywoodleende innan nästa Ramadan. Ha! Hoppas det! Kanske blir jag av med tandläkarskräcken också då under tiden..


Lyssna nu på Tant E och gå på era årliga kontroller hos tandläkaren! Mycket trevligare än att vänta i 10 år och sen få lida. Kramis!

När killar får göra vad de vill

*Varning för absolut icke rumsrent språk och ett allmänt bittert inlägg*

Så jag satt och ägnade mig åt lite creepy stalking på FB igår. Eller ja, jag såg en gammal klassbild en annan tjej lagt ut och så fick jag den briljanta idén att kolla runt lite vad folk har för sig nuförtiden. Jag hamnade hos en plågoande från högstadietiden. Jag skojar inte när jag säger att det högg till i mig när jag såg hans ansikte. Trots att det var så längesedan och människan typ verkar vara en go' familjefar idag.

Men, tillbaka till nian då. Runda slänga 20 år sedan. Lilla jag är som flickor är mest i den åldern, och vår klass var väl som klasser var mest. En salig blandning av plugghästar, bimbos, tuffingar, förälskelsen och så den där. Han som kunde använda ens axel som slagpåse helt apropå när man gick förbi honom. Man ville liksom inte möta honom i en dörröppning, för man visste att det kunde komma slag. Alla lät honom naturligtvis hållas. Han var ju bara sån. Han hade det nog svårt hemma. Varit med om jobbiga saker. Men far åt helsike vill jag säga till alla vuxna och ansvariga som inte vågade säga ifrån på skarpen, JAG ska väl inte behöva lida för att han inte har några spärrar?

Well, nian löpte på, liksom. Så en vacker dag i matsalen när jag satt och åt och garvade med kompisarna, så hörde jag något oväsen, stolar som flyttades våldsamt. Jag tittade upp, och så smällde det bara till. Kändes som om hela ansiktet exploderade och det blixtrade vitt. Min käre plågoande hade gett mig en rak jävla höger där jag satt.

Jag var så chockad att jag bara satt där och höll i mitt ansikte medan tårarna kom. Sen sprang jag därifran. Inte för att jag inte hade god lust att resa mig upp och slänga en stol på fanskapet, men det var liksom inte jag att göra så. Jag flyr hellre. Så jag for ut ur matsalen och smällde upp dörren på magistern på vägen ut. Sprang hem. Vad gör man annars liksom?

Tiden efter var bara en stor besvikelse. Ingen ursäkt fick jag. Jag måste förlåta. Borde inte polisanmäla för det är ju synd om honom. Han hade bråkat med en kompis som precis innan det där hände sagt något extremt sårande. Så det var tydligen helt jävla förståeligt att han misshandlade mig framför halva skolan.

Hur som, det här skulle ju inte bli nåt "skriva av mig"-inlägg. Jag tänkte mer rikta kritik mot skolor här. Hur kan lärare stå och se på när elever retas, blir boxade på i klassrummen, blir MISSHANDLADE och sen skylla på offret? 

Inte. Ens. En. Sketen. Ursäkt. 

Som sagt, far åt helvete. 

"Pojkar är pojkar" och "han kanske gillar dig" är sånt man som tjej ska dras med när ens kropp blir kränkt gång på gång av killar med deras stora jädra egon.

Kan säga att om pojkar fick samma uppfostran som flickor så skulle världen se väldigt annorlunda ut! Samma krav och samma regler. Samma förväntningar på respekt. Och skolor måste sluta kasta ved i den mansgrisiga elden genom att förstärka sådana här äckliga beteenden. Annars har vi (som nu) sårade flickor som växer upp utan självkänsla och med uppfattningen om att de inte är värda att man säger stopp, inte är värda att man anmäler och kräver rättvisa.

Synd och skam att man ens ska behöva säga det!



Aldrig mer någons slagpåse!

Rosa+guld+glas=fullträff!

Inlägget innehåller annonslänkar från Adviral



1. Rakel ljusstake 3-pack / 2. Axån trådkorg / 3. Skene sittpuff / 4. Hofors vas / 5. England bordslampa / 6. Sessan kuddfodral / 7. Mysa pläd / 8. Austria taklampa / 9. Johnny förvaringskorg


Sitter och drömmer mig bort tills när stugan förhoppningsvis är klar. Jag vill ha en skön blandning av klassisk arabisk stil och ljust och modernt, så det kommer bli spännande att inreda! Jag är (som alla andra nu kanske?) tokig i guld och rosa. Släng in lite skimmer i form av exempelvis glasprismor och jag är såld!

Vi bygger ju en kupol (typ nästan exakt som på huset här) så under den krävs en vacker lampa som heter duga. Jag tänkte mig någon i arabisk stil men varför, egentligen? Kupolen i sig är ju ett rätt starkt statement om vilken stil det handlar om, så lampan kan nog vara mer neutral. Däremot vill jag ha massor med ljus och skimmer!

Nåväl, än dröjer det ett tag.. Men drömma kan man ju! 

Det här med att bloggplanera


God kväller! Hoppas att fåglarna kvittrar och livet leker. Så ungefär. Hos oss är det K-A-O-S. Jag och gubben skördar oliver från morgon till kväll och vi gör det själva = snigelfart och vi ligger så bedrövligt efter så det är skämmigt. Man ska ha ett halft ton innan man kan pressa och plockar man inte snabbt nog så kan ju de stackars oliver som ligger och väntar helt enkelt börja ruttna. Så det brinner lite i baken, om man säger så.

I övrigt skäms jag över hur lite kärlek jag ger bloggen just nu, men jag har en strategi! Jag tänker som så att kan folk med heltidsjobb jonglera sina liv och bloggar så kan nog jag det med. Jag är ju trots allt hemma från sju på kvållen tills halv åtta på morgonen. Sen att jag är så trött att jag knappt ens kan ta hand om hemmet, det är en annan fråga.. Jag har kanske inte riktigt vant mig vid så mycket action än.

Jag har i alla fall införskaffat en redig kalender i Sverige så nu skall här planeras, struktureras och BLOGGAS! Jajamän! No excuses.

Ni som bloggar, hur lägger ni upp det? Bloggar ni efter planering eller när andan faller på?

Den icke-husliga husmodern & lite andra spridda tankar


God eftermiddag! Hoppas att du har en trevlig söndag. Här var det tänkt att det skulle vara lite av en städdag, men OOPS, så blev det ögonbrynsfix och lite träning på att ta självporträtt istället nu när mitt kära stativ äntligen fick följa med hem.

Lägenheten här har ju stått tom ett tag nu när vi varit borta, men någon särskild inspo till att fixa har jag inte. Man tänker ju en hel del med tanke på vad som hände i förrgår och då jag äter i lite kaloriunderskott så känner jag mig rätt energilös. Så jag är med andra ord så ickehuslig som man kan bli just nu. Angående min familjemedlem så var det en hjärnblödning och det är tydligen stabilt, så bara att vänta och se. Vi håller alla tummar och tår och jag är som vanligt frustrerad för att jag SOM VANLIGT känner att jag inte kan vara där och stötta om det behövs. Blä.

Men då till mitt lilla kaloriunderskott. Ja, jag har börjat räkna kalorier. Nej, ingen behöver oroa sig. Jag är snäll mot mig själv nu och räknar helt enkelt för att jag vet att det är det enda sättet för mig att få hälsan under kontroll. Denna gången är jag dessutom beväpnad med vetskapen om varför man blir så jädra hungrig ju mer man går ner i vikt, att det helt enkelt är kroppens sätt att försöka bevara sin nya "set point", dvs den vikten man har haft en längre tid. I mitt fall då en redig övervikt. Med andra ord måste man hålla ut och drilla kroppen så pass länge att den nya vikten blir ens nya set point.
Låter svårt och det är det nog också. Men jag måste prova. Andra alternativet är att fortsätta att missbruka mat och gå upp i vikt. När ska det ta stopp då?

Jag har i alla fall inte tröstätit de här dagarna, vilket är snudd på onormalt. Kanske för att jag vet att det ändå inte hjälper? Eller så är det för att jag är så taggad. Hur som, jag får ta en timme i taget och försöka äta så näringsrik mat som jag bara kan.

Sammanfattningsvis så kan man säga att jag förstår nu att jag är värd detta. Värd smarta och sunda val och att jag tar hand om mig själv. Jag kommer alltid få påminna mig om det, och att det inte är en katastrof om jag inte får äta/dricka något jag är sugen på NU, utan man kan faktiskt "vänta tills imorgon" utan att dö på fläcken av sug.

För övrigt vill jag rapportera att min rotfyllda tand gått sönder, hur kul är det då på en skala? Jag som är rädd för att gå till tandläkaren känner sån panik alltså. Föreställer mig skruvar och blod som forsar. Fy fasen. Men jag kan inte bara dra ut den för det är tanden precis bakom hörntanden.. Så den gluggen skulle synas väldigt tydligt.

Man har det ju inte roligare än man gör det, eller hur?

Blank page


Idag blev en sån där dag där man sitter och tittar på skärmen och inget kommer fram. Jag känner mig mest stressad och nervig, en nära anhörig har hamnat på sjukhuset och det är allvarligt. Så min inspo är väldigt minimal just nu.

Som alltid sitter man och känner sig så hjälplös. Man kan inte göra eller ändra ett skvatt. Inte hjälpa. Särskilt som man befinner sig på en annan kontinent. Man kan ju bara vänta och se och det passar inte riktigt ihop med min ångest, känner jag. Sitter här och försöker att inte tröstäta. Jag vet ju att mat och tuggande endast och enbart hjälper mot hunger och ingenting annat.

Livet är så himla skört alltså. Man kan inte ta någonting för givet, oavsett ålder eller hälsotillstånd. Man får se till att ta vara på den tid man har, och på de relationer man har.
Det är väl dagens lärdom, antar jag.

2018 goals



Är det inte otroligt vad mycket allt handlar om bantning nu såhär efter nyår? Jag tycker att var och varannan på fejjan ska gå ner i vikt, sluta med socker och annat sånt. Så jag tycker att det är dags för lite av en "viktfri" bucket list för 2018, för att bryta lite trender, liksom. Sen om jag lyckas bocka av allt eller inte, är inte så viktigt, men det är trevligt att ha saker att sikta på!

- Spendera större del av året i Sverige än vanligt. I need it.

- Börja plugga. Oavsett vad, även om det så är en liten grundkurs i franska via Komvux. Men bara nåt så jag känner att jag faktiskt har hjärnceller kvar. Mitt självförtroende behöver masseras lite, liksom.

- Få tummen ur och flytta bloggen till Wordpress! (Alltså hur chicken får man vara..?)

- På tal om det, så är det ett mål att röja loss här med bloggen, och få mitt första regelrätta, seriösa samarbete. Känner mig lite bebis på det här området än så länge trots att jag bloggat i 10 år till och från. Men aldrig på allvar liksom. (Och skönhetsprodukt som "lön" är inte seriöst, thank you very much... been there, done that och snacka om att utnyttja bloggare!)

- ATT GÅ TILL FRISÖREN. Seriöst. Jag har aldrig haft tristare hår! Senaste månaderna har det ju varit uteslutet med frisörbesök på grund av vissa ofräscha anledningar, men nu börjar det ta mig tusan bli dags. Jag känner mig som en gammal tant.

- Ta mig till doktorn för att se över mina leverfläckar jag har i ansiktet. Viktigt, viktigt!

- Ha så pass mycket självrespekt att jag vägrar ta skit från andra, oavsett hur "närstående" de är. Med andra ord, år 2018 vill jag ska vara året då jag äntligen sätter ner foten. Så det, så!

Nyårslistan, hejdå 2017!

Jag är inte den som är den, så jag hakar också på raden av bloggare som delar med sig av det gångna året..

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Japp, jag skördade oliver och vi tog allt till presseriet så vi fick vår egen olja! Det var verkligen en inblick i en ny, och mycket annorlunda värld.



Något du önskade dig och fick?

Att komma tillbaka till Sverige. Välbehövligt!

Något du önskade dig och inte fick?

Mer kläder, men det är okej. Jag har så jag klarar mig. :)

Bästa köpet?

Jag hittade hela 3 par skor vilket är ett mirakel för mig med 42-43 i storlek. Jag har aldrig hittat skor på Skopunkten förr men nu hände det! Så himla skönt att slippa betala en tusenlapp för ett par, bara för att man har en eller två storlekar över det vanliga. Hur kommer det sig att karlar med typ 46 hittar dojjor i standardsortiment men vi kvinnor med 42 och över (vi är fler än man tror!) hittar det cirka aldrig utan måste köpa special eller nöja oss med herrskor? Himla taskigt, faktiskt!

Mest stolt över?

Att jag insett att jag behöver ta hand om mig själv, inte späka mig för att duga, Känns rätt gött att jag startade den här bloggen också, även fast internet rök och det känns som om jag nu i princip får börja om på ruta ett, så lade jag i alla fall grunden till något jag vill satsa på.

Vilka länder besökte du?

Sverige, Tunisien..

Vad önskar du att du gjort mer?

Att jag fått mer tid med barnen. Visat mer uppskattning till folk runtomkring överlag. Sånt är ju hur viktigt som helst. Tiden rusar ju förbi.
Önskar också att jag lagt mindre energi på narcissistiska energitjuvar. Det måste jag bli bättre på nu, att inte ta åt mig.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag hade gärna gråtit mindre.

Vad var sämst?

Årets jävligaste jävla skitdag var den 4:e september när vår katt ramlade ner från balkongen och dog. Jag hatar vår lägenhet och speciellt balkongen sedan dess. Kan knappt gå ut och hänga tvätt utan att må illa och värst är det när det är mörkt ute. Olyckan hände på natten..
Så basically vill jag härifrån för allt påminner om henne och skuldkänslorna är jobbiga. Det känns som om jag bor i en grav, typ. Sorgligt.






Min lilla prinsessa där längst fram. Så otroligt saknad. Har aldrig träffat en gladare, roligare och gosigare katt.

Bästa boken du läste i år?

Mattillåtet är det definitivt. Handlar om ätstörningar och även 20 steg för att få ordning på det själv, som jag nu försöker följa. Många nya insikter, minst sagt!

Vilken var din största karriärsmässiga framgång?

Vilken karriär? :P

Bästa minnet från 2017?

Sverigeresan, helt klart. Vi var helt förstörda efter allt jobb bland oliverna här så en semester var minst sagt nödvändig!



Vad spenderade du mest pengar på?

Husbygge får jag nog svara på det. Det kostar att bygga, trots att det bara är en liten liten stuga.

Vilken maträtt åt du oftast?

Förmodligen pasta med tomatsås.

Vem saknade du?

Som alltid; mamma, Noussa (katten min) och mormor. Jag har varit ovanligt nostalgisk i år, på både gott och ont.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Både och, tror jag. Men känns som om jag var mer ledsen faktiskt.

Favoritprogram på TV?

Har ju knappt ens kollat på TV i år... är mer av en skräckfilmsfantast.

Vad ser du mest fram emot med år 2018?

Förhoppningsvis en låååång sverigevistelse med plugg och jobb. Skulle behövas!! Och såklart att få fortsätta ta tag i det här med mitt störda förhållande till mat.
Är också peppad på att satsa på bloggen, det ska bli kul att se vart det leder någonstans. :)

HURRA för att 2017 är slut! Det kunde inte ske snabbt nog, haha.

..och så var man tillbaka!


Hej på er och gott nytt år! Det var minsann inte igår. Jag hade dunderpoblem med telefonen här (den avled) och telefonbolaget ville inte hjälpa (tunisisk service) så vi var utan internet all denna tid. Alltså sedan typ mitten på november. I dagens samhälle så känns det närmast omänskligt, haha. Men vi överlevde även detta, tro't eller ej. Tyvärr hamnade dock bloggen på rejäl efterkälke eftersom Blogger inte längre har någon app att blogga från i mobilen. Ytterligare en anledning att fly till Wordpress, I suppose.

Under den här tiden har vi skördat oliver från familjens odling, och rest till Sverige. Det sistnämnda var minst sagt välbehövligt. Vi åkte dit som vrak och kom hem som (nästan) nya människor. Jag med feber visserligen, men ändå. Utvilad i skallen åtminstone. Men visst satte ångesten igång även där dagarna innan vi skulle åka. Man kan visst inte slippa undan bara sådär, inte.
Jag ser väldans fram emot att stanna i Sverige i sommar och börja plugga, om man säger så.. Så kan man ju sammanfatta det hela.

Planer framöver

Nu är det då dags att sätta fart härinne, tycker jag! Jag har saknat att blogga, och er, något enormt. "Man saknar inte kossan förrän båset är tomt" heter det ju, och jag menar inte att ni sötisar är kossor, men bloggen som projekt, med allt vad det innebär, har varit viktigare för mig än vad jag trott. Här har jag skrivit av mig, "träffat" nya trevliga människor och lärt mig massor. Främst av att den lett till att jag hittat andra bloggare som inspirerar och ger råd och tips. Så det är inget jag har lust att ge upp i första taget!

Jag ska sätta mig ner och fundera ut lite grejer här för bloggen, vad jag vill skriva om, eventuella inlägsserier som jag vill ha som återkommande här, och så vidare. Givetvis fortsätter jag att vardagsblogga, att skriva om ångest och min resa mot att få tillbaka ett sunt förhållande till mat, så det förändras ju inte. Något som också definitivt måste ske snart är en Wordpress-flytt, men det ligger ännu i planeringsstadiet. Fast okej, lite kan jag ju erkänna att jag är feg. Ha. Det ligger ju en viss trygghet i det man känner till och är bekväm med, liksom.

Hur som, jag hoppas att ni haft en bra start på 2018 och att vi ses här framöver!