Ett systerskap med villkor

Muslimska kvinnor och feminism

Goddagens mina vänner! Jag sitter här och funderar lite. Över senaste tidens diskussioner, den tramsiga (oändligt långa) debatten om slöjan som alla andra utom vi slöjbärare själva får delta i, och det här med att man alltid är en slöja först och främst, även när det gäller feminism och kontakten kvinnor emellan.

Jag har märkt, att när det kommer till kritan så är systerskapet i allra högsta grad villkorligt. Du får kort sagt plats när du passar in i en rätt snäv mall.

Och ja, jag är medveten om att det här inlägget kan tolkas som snäsigt, kaxigt, kanske elakt rentav. Men det är inget emot att bli dumförklarad av de som påstår sig värna om ens rättigheter.

Är du välkommen i klubben?

För att göra en lång historia kort. Många är de som kallar sig feminister, som talar om kvinnors rätt, att vi ska stärka varandra, och och och… men, när det kommer till kritan så är du endast välkommen in i värmen om du lever, tänker, tycker och ser ut som dessa feminister. Tyvärr. Jag vet att det är något man inte vill kännas vid (självrannsakan är svårt) men det är trots allt upplevelsen många har. Jag själv inkluderad.

Naturligtvis hade det inte varit så “i mitt förra liv”. Jag hade passat in som handen i handsken och varit syrra för hela slanten. Nu har jag dock valt ett liv ledsagat av en religion, och det, go’ vänner, sticker tydligen något otroligt i vissas ögon. Sen att jag valt det själv (ni vet, det där med kvinnans rätt att välja..?) verkar inte intressera särskilt mycket. Jag är förtryckt, och så är det med det. Följt av dumförklaring, kommentarer om min slöja, osv.

Basic uppfostran

Jag fick lära mig att man inte kommenterar människors utseenden, tro, val i livet, osv. Särskilt inte till främlingar. Även fast jag dock hade mundiarré som liten och kunde slänga ur mig allehanda hemska kommentarer till folk, men jag var typ 5 år, så jag hade inte riktigt samma moraliska kompass som en vuxen bör ha. 😉 Men jag har märkt att det är helt okej (för fullt vuxna människor) att ifrågasätta och försöka få en att känna sig som en idiot. Jag skulle hellre häfta fast tungan i köksbordet än att säga till exempel till en judinna att något i hennes religion är kvinnoförtryck, men tydligen har vi inte alla samma spärrar.

Hur som, det jag ville komma fram till är att det verkar som att när det gäller religion, islam specifikt, så släpper alla hämningar. Fritt fram att kommentera, ifrågasätta och ja, dumförklara. Främlingar. Kvinnor. Kvinnor som borde stötta varandra.

Men, jag vet det nu, att man inte är välkommen in i de feministiska finrummen. Som ofta är just väldigt vita och inte vill erkänna och ge plats åt andra än de själva. Eller såklart, de som de ser en möjlighet att “rädda från förtrycket”, för då kommer de garanterat springande med öppen famn. Annars får man snällt gå åt sidan.

Jag förstår nu verkligen de som vägrar att kalla sig för feminister. Människor reagerar då gärna negativt, lite som om det innebär att man är emot kvinnors rättigheter. Men jag begriper helt och fullt ifall man inte vill identifieras med en rörelse, eller rättare sagt en viss gren av en rörelse, som ser en som underlägsen och något som måste “rättas till” för att accepteras.

Sant systerskap

Det finns tack och lov andra typer av feminister och medsystrar, de som faktiskt respekterar en som man är och värnar om allas rätt att själva styra över sina liv och sin klädsel, även om man väljer något som kanske inte passar in hos majoriteten. DET är feminism för mig. Inget annat. Där är alla välkomna som identifierar sig som kvinnor och systrar, oavsett tro, hudfärg, ursprung, “klass”, utbildning, och så vidare. Läs gärna om postkolonial feminism. Där kan man förstå mina utgångspunkter bättre.

Något annat kan ingen tuta i mig är sann feminism. Man kan kalla det för det hur mycket man vill, men fryser man ut sina medsystrar eller berövar dem rätten att leva fritt så är det man pysslar med inte feminism.

Dela vidare :)

2 svar till “Ett systerskap med villkor“

  1. syster i norr skriver: Svara

    Alltså tack! Har tänkt att jag inte är den enda som känt det du skriver. Att man alltid behöver räddas, att man är välkommen så länge man är precis som alla andra, annars är man “förtryckt” osv osv… Himla tröttsamt är det. Tycker tyvärr det gäller mycket här i samhället, inte bara feminismen, att “du får vara precis som du vill så länge du är som oss”. Har upplevt den attityden gällande det mesta faktiskt. Vare sig det är klädsel, åsikter, ekonomi… Den här “vi är bättre än alla andra och de som inte gör som oss är dumma/outbildade/förtryckta” har jag stött på allt för ofta tyvärr. Får en alltid att känna sig så himla dum och som att man inte vet sitt eget bästa. Haha jaja blev en lång rant men kände att det var tillfälle att jag fick ut det.

    Tänkte passa på att fråga nu när jag ändå är i farten, hur upplever du det här i Tunisien? Är folk lika självgoda eller hur tänker du?

    1. Frugan E skriver: Svara

      Självgodhet är ju ordet, tack för att du satte fingret på det 😀
      Ja det spiller ju över i allt annat också faktiskt.
      Just med feminismen var det faktiskt värre här då den så kallade feministiska organisationen pushade på för ännu mer förtryck av beslöjade. Till följd då att beslöjade blev diskriminerade och till och med sexuellt trakasserade av polis. Finns fall här som är riktigt grova. 🙁 Och ja, det där har definitivt den tunisiska feminismen, som i allra högsta grad använder västeuropa (Frankrike) som måttstock, en stor skuld i.

      Fortfarande finns viss skepsis mot religiösa uttryck, minns en gång när jag hade svart kåpa/khimar på mig och jag blev kallad salafist. Maken har fått tillsägelse om att raka sig flertalet gånger, av poliser. Så helt fantastiskt är det ju inte heller. :/ Bättre än förr på just det planet, men det kan fortfarande bli snack om extremism om någon typ ber 5 ggr om dagen..

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.