Jag vet inte varför jag skriver detta egentligen. Jag kommer ju inte ge ut några namn, eller länkar till tidningsartiklar. Familjen har inte gått ut med bild och namn vare sig på henne eller förövaren, så jag tänker hålla det så anonymt som möjligt.

Hon var typ den första kompisen jag fick som nykomling i min nya stad, Upplands Väsby. Man var tretton, sårbar, blyg. Där var hon, social, lite småkaxig, alltid framåt och med nåt bus på G. Hon var bossig och inte speciellt poppis i skolan, kanske. Men det var annorlunda utanför plugget. Hon hade sjukt många kompisar, var riktigt poppis. Hon var en sådan som kunde balansera hundraelva olika kompisgäng och alla kände sig som om de var hennes bästis. Jag har seriöst aldrig träffat någon annan med samma förmåga. Hon tog sig tid till alla.

Tatuerad i soffan

Ett av mina knäppaste minnen med henne var när jag kom hem till henne och killen som tatuerat henne var där med sina polare. Några skinheads från Polen. Jag minns att hon sa att jag absolut INTE fick säga att vi skulle hem till hennes turkiska kompis sen, för “de är lite ‘sådär’ du vet” och så förklarade hon vilka typer de var.

Vi höll god min och det slutade med att jag blev tatuerad i hennes vardagsrumssoffa medan hon satt och höll mig i handen. Haha! Min tatuering blev skitsnygg tyckte 17-åriga jag, en stor blaffa på överarmen som såklart sitter kvar än idag. 🙂 Jag funderade förr på att ta bort den men nu vill jag behålla den, hur bleknad och ful den än blivit. Nu har den definitivt fått ett annat värde.

Vi gled isär

Jag började gymnasiet och vi slutade umgås regelbundet. Absolut ingenting negativt mellan oss, det bara blev så. Vi träffades några gånger innan jag slutligen flyttade till Tunisien. Sen hördes vi inte av förrän mina ungar var två och vi var i Sverige på besök. Jag och mannen tog oss till Stockholm för att hälsa på en annan kompis, och då var hon där! Jag blev sketaglad såklart. Hon hade sina barn med sig, vi fikade och hade trevligt.

Jag visste ju inte det då, men det var den sista gången jag såg henne.

Sorgliga nyheter

En dag såg jag att folk skrev “RIP” på hennes FB-sida. Man vet ju vad det betyder, men inte sjutton vill man väl tro det?

Jag gick in och kollade och förstod att hon bragts om livet. Av någon anledning dök ett mordfall ur nyheterna upp i huvudet på mig, som egentligen inte borde ha något med detta att göra. Men efter lite efterforskningar så visade det sig att det var rätt, det jag haft på känn.

Det var hon, som mördats av sin sambo.

Jag vet som sagt inte varför jag skriver det här egentligen. Kanske vill jag bara skriva av mig på grund av skuldkänslor och för att det är så svårt att förstå, kanske berätta vilken speciell människa hon faktiskt var, vilket alla runt henne absolut redan vet. Kanske också för att belysa det här med att kvinnohatet och våldet mot oss i allra högsta grad är verkligt, och farligt. Och att det vare sig har en viss etnicitet, religion eller ålder.

Jag hoppas att hon har frid nu, och att fanskapet som berövade henne på hennes liv, framtid och drömmar, och berövade hennes barn deras mor, får lida mer än hon lidit. Japp, så småsint är jag. Jag hoppas att hennes familj kommer kunna finna ro, om det innebär att de förlåter eller inte är ju inte upp till mig att bedöma. Men som sagt, jag hoppas att han får känna på det strängaste av straff.

Dela vidare :)

0 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.