Viktnegång – Att hålla koll på ens “varför”

Viktnedgång varför

Hej hopp! Här kommer jag och snackar viktnedgång igen samtidigt som jag sitter och knaprar på en chokladfylld croissant som är ur ett paket. Dvs motsatsen till den populära “clean eating”-grejen som folk pysslar med. Hur orkar de? Don’t know.

I alla fall.

Jag snackade ju vikt i senaste inlägget också, och det är väl både bra och dåligt att jag tar upp det två inlägg i rad. Jag vill inte att nån ska få för sig att det är allt jag lever för (lol) men samtidigt kan man väl se det som nån liten miniserie då. Förra inlägget handlade om HUR jag gör för att gå ner i vikt (ledtråd: ingenting ohälsosamt eller extremt) och idag tänkte jag prata om det här med varför. Ber på förhand om ursäkt ifall det blir virrigt ibland; jag är inte nån guru eller proffs på att skriva om feelings så ta det för vad det är, dvs min egen berättelse.

Att hitta ens varför

Min erfarenhet med detta är lite tudelad:

  • Hittar du inte ditt varför så kommer det garanterat skita sig
  • Är ditt varför kopplat enbart till utseendet och involverar självhat så kommer det garanterat skita sig.

Att ha klart för sig varför man vill ändra det man vill ändra (så som kostvanor) är superviktigt, men det handlar också om att se till att ens anledningar kommer ur respekt för en själv och ens kropp, inte det motsatta.

Mina misstag

Mina mål vid tidigare viktnedgångar har varit:

  • Att ha en viss vikt som anses “korrekt”.
  • Att se ut på ett speciellt sätt som ses som fint av andra.
  • Att forma om min kropp till något den förmodligen aldrig kommer bli, hur maniskt jag än styrketränar.
  • Att bli godkänd av andra.

Se? Det är inte konstigt att jag föll platt rätt snabbt. Mitt varför handlade inte främst om mig själv och mitt mående, utan om att passa in i normer och få andras godkännanden. Kan tilläggas här att jag såklart aldrig sagt förr att dessa är mina mål, jag intalade mig att jag “gjorde det för hälsan” men i efterhand och efter massor med soul searching så vet jag att så var inte fallet. Utseendet och andras åsikter var mina främsta mål fast jag aldrig någonsin hade erkänt det.

Vad är egentligen problemet?

Din kropp eller din vikt? Eller inget av det? Jag gick alltid ner i vikt med det perspektivet, att min kropp och min vikt var problemet som måste rättas till. Går jag ner till målvikt blir allt bra. Men nä. Så blir det ju ytterst sällan. De allra flesta går ju upp igen. Jag var inte annorlunda.

Jag tror att sålänge man ser ens vikt och ens utseende som problemet så kommer man aldrig i mål. Och även om man når målvikten så tar ju nästa kamp över, att hålla vikten. Och jag kan säga att det är cirka tusen gånger svårare än att gå ner. Varför? Jo, för att de flesta av oss faller för quick fixes som tar oss till målvikt men vi har inte lärt oss sunda ätvanor på vägen dit. Pulver, shakes, dieter och program lär en inte att sluta tröstäta och hantera känslorna istället, det tar inte bort ens matmissbruk eller lär en att älska ens kropp som den är. Så då är det inte alls konstigt att vi blir till jojobantare. Vilket är precis det som är meningen. De som tjänar pengar på vår viktnedgång (det är en sjukt lönsam industri) tjänar inte på att vi blir smala och nöjda, de tjänar på att vi kommer tillbaka igen och igen och igen.

Mina problem var aldrig min vikt och mitt utseende, utan att jag använder mat som tröst och som ursäkt när något känns nytt och läskigt. Jag hade genom åratal av bantning helt enkelt förstört min relation till min kropp och till mat. Det är det som var problemet, inte min vikt. Min vikt är bara ett symtom på något mycket djupare. Den har helt enkelt bara varit en indikation på att det är något därinne i själen som är trasigt, men jag har helt missat målet och bara jagat siffror på vågen.

Före och efter en av mina bantningsförsök. Efter det blev jag såklart större än på vänstra bilden. Inte överraskande direkt.

Mina varför nu

  • Jag har ont överallt och min kropp hanterar inte övervikt bra alls. Den blir liksom gnällig och öm direkt. Så då försöker jag att lyssna på den och ta den till den nivån där den vill vara. Det innebär att jag inte har någon “målvikt” längre. Där jag (HELA jag) mår bra, där stannar jag. 🙂
  • Jag vill gå tillbaka till att äta intuitivt och framför allt FRITT. Jag är trött på bantningsmentalitet och att köra över kroppens signaler.
  • Jag vill kunna känna mina känslor utan rädsla, istället för att korka igen dem med mat.
  • Jag vill känna mig fri igen, att slippa tänka på mat hela tiden.

Det har som sagt tagit 15 år av kroppsförakt, matmissbruk och svältbantande för att hitta hit. Under tiden har jag nått min allra högsta vikt och Gud vet vad för skada kroppen tagit av detta pendlande upp och ner. Allt för att jag såg min vikt som problemet som måste åtgärdas, inte hade några sunda “varför” på plats och så ja, en hel del misstag ur näringsperspektiv men det får vi spara till ett annat inlägg. 😉

Så ta en funderare på dina varför och se om de verkligen handlar om vad du behöver och vill. Kanske kommer du fram till andra anledningar än du trodde att du hade? 🙂

Tankar? Om du försöker gå ner i vikt eller ändra dina ätvanor, har du reflekterat över dina varför?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

CommentLuv badge