Har jag modet att börja om?

Första skoldagen

Första skoldagen

Tjejerna första dagen i skolan. Känns lite som om man är där igen, en ny start med massor med nervositet..

Hej på dig! Nu är det helt plötsligt fredag, tydligen. Nästan hela veckan har gått och nu är det väl ändå dags för lite fredagsfunderingar, eller? Jag satt nämligen och grubblade på det här med vår flytt och FASEN, så läskigt det känns! Jag har alltså varit hemmafru både här och i Sverige i 16 år. Jag gick ut gymnasiet och sen var det klart, typ. Det enda jag skulle kunna sätta på mitt CV är “gymnasium, hotellstäd och that’s it”. Och nu helt plötsligt ska jag ut i vida världen när jag nästan är 40 och börja plugga och jobba. Vara bland folk, haha.

För en med ångest sätter katastroftankarna gärna igång vid såna här utmaningar. Jag trodde jag skulle bli själaglad när gubben äntligen skulle gå med på att flytta, men nu är jag bara rädd och ser bara eventuella problem överallt. Det kommer bli jobbigt för barnen som kommer få gå om allt i gymnasiet från början, jag kommer kanske inte hitta jobb som funkar med mitt syndrom, tänk om gubben inte hittar jobb? Samtidigt när jag vänder på steken så… Ja, det kommer bli kämpigt för kidsen. Men de kanske tycker att det blir kul att gå i en skola där man pluggar i normal takt och inte behöver bokstavligen MEMORISERA hela läroboken? De kanske får fina vänner? De kommer ha en FRITID där vi kan göra saker ihop som familj. Har man fritid får man ju i regel mer ork till saker och ting, som plugget.

Gubben min har alla behörigheter på sitt körkort (a-l-l-a) så han kan jobba som lastbilschaffis eller köra buss typ imorrn. Dessutom är han en sån söt prick så han har faktiskt aldrig haft problem att hitta jobb i Sverige. 😛 Han är trevlig, social och öppen för allt, liksom. När det gäller mig så.. Ja, jag får ju starta med komvux. Jag har ingen aning om jag ska komplettera något eller helt enkelt göra om gymnasiet för jag har inte fullständiga betyg tyvärr. Kanske kan det vara en bra idé, att göra om ett nytt program och lämna barn- och fritid bakom mig. Sen får jag ju söka extrajobb under tiden som passar mig. Leva på studiebidraget så länge. Jag har ingen aning om vad som kan passa dock då jag inte kan stå och gå i flera timmar på raken, dessutom har vi då det lilla problemet att jag inte har körkort (vilket maken tycker jag ska börja med direkt men fasiken vad läskigt) och vi bor ute på vischan så kollektivtrafiken är lite… meh.

Så några praktiska hinder har man ju, men man får väl sätta sig och brainstorma på arbetsförmedligen och se vad som finns. Jag antar att det finns värre problem, liksom. Egentligen så är det ju inte så farligt.

Orosmoment nummer hundraelva är att vi ska ju ta med oss katterna. Tunisien är ett svartlistat rabiesland utanför EU så då är det typ 10 olika blanketter, pass och intyg som gäller, chip som ska kunna avläsas av en mycket specifik typ av mackapär och så blodprover som ska tas i omgångar här efter vaccinerna och skickas till labb i EU för analys där man kollar efter rabies och att det finns tillräckligt med vaccin i blodet. Alla dessa moment ska ske i en viss ordning, sen ska man välja flygbolag med omsorg och se till att ha kattburar som passar de mått som flygbolaget bestämt.. Ja, det känns rätt överväldigande, faktiskt. Vår veterinär fixar sånt här regelbundet så hon vet vad som ska göras (och samma gäller ju i alla länder inom EU) så hon har ju lyckats skeppa iväg både hundar och katter härifrån, men ja. Det känns nervöst.

Jag vet inte, jag. Just nu känns allt så övermäktigt. Man har levt rätt easy peasy här ändå, inte behövt ta så mycket ansvar och så vidare. Nu känns det som om jag ska göra en faceplant ner i vuxenlivet, haha. Allt på en gång, och ångesten gör det typ 1000 gånger värre. Istället för att känna mig glad och se fram emot det här så fasar jag för det. Ena dottern grät häromdagen för att de ska lämna sin kompis.. En kompis som inte haft en enda vän genom hela skolgången förrän hon nu blev kompis med mina tjejer i gymnasiet. Konstant retad. Nu blir hon ensam igen och barnen är sorgsna och jag känner mig som en elak skit.

Vilket är typ hur jag ses just nu även av andra. Jag är utlänningen som kommer och tar min man och barnen härifrån till ondskefulla Europa. Allt är mitt fel. Så, sådant är läget just nu. Det här inlägget skulle ju inte kännas så negativt, men det vart det visst. Sorry. Men jag behövde ventilera en aning. Vi får se hur det går och hur det känns längre fram..

You may also like

6 kommentarer

  1. Machallah så söta
    Har hört om det franska skolsystemet och det verkar så tufft . Vi har släkt i både Frankrike och Tunisien.
    Sedan finns det skolor här i Sverige som inte ens ger läxor. Vet inte om det är bra eller dåligt ännu eftersom mina barn går i förskolan fortfarande.

    1. Tack! <3 Ja här i Tunisien är det stentufft. Brukar kalla det militärskola.. Allt ska memoriseras och dröser med läxor varje dag. Jättesvåra nationella prov. Skulle nog påstå att ungar skulle kunna klara skolan utan läxor, men knappast med kvalitén på undervisningen här där lärarna dyker upp när de vill osv..

    1. Japp. Han lärde sig genom att göra klart SFI och bo och jobba i Sverige. Han kunde några ord när vi träffades då han jobbade med turism men annars har han mest lärt sig på egen hand. 🙂

    1. Ja, det känns både kul och läskigt 🙂 Förmodligen blir det efter att skolan slutar i juni men vi leker med tanken på en vinterflytt.. Vi får se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.