Min kropp, alltså!

Hejsan! Vi är nu mitt uppe i att fixa med katternas intyg och vi fick reda på att vi även behöver intyg från tunisiska jordbruksverket, så det håller vi också på med nu. Mina nerver sitter på utsidan, det är FÖR MYCKET för mig, detta.. Jag har verkligen ingen mental ork kvar.

Tillråga på allt så fortsätter kroppen att strula. Magen är som den är, men nu har jag också ont där jag antar att sköldkörteln sitter. Det ömmar där och känns lite tjockt, och trycker upp mot öronen. Jag har funderat på detta med sköldkörteln ett tag med tanke på hur snabbt jag fått extra dubbelhakor och lite annat kul som tyder på hormonella problem, men nu känns det lite som att jag borde söka vård helst igår. Inte så praktiskt med tanke på att det är mer än två månader kvar tills vi drar.

Kunde du inte vänta lite med att braka ihop, kroppen?

Vi får se vad som händer. Blir det mer skit så måste jag ju till läkare, oavsett. Men nu ser det i alla fall ut som så att vi innan vi drar måste:

- Fixa klart katternas papper
- Hämta våra gamla kläder, leksaker och grejer från svärmors hus så vi kan förvara dem här i lägenheten istället
- Jag och gubben måste till tandis, vi har lite hål som måste fixas och då en tand kostar 150 spänn här att laga så tror jag att vi tar det här och inte i Sverige..

Det var de stora grejerna, det. Sen är det annat smått och gott som ska fixas men dessa är de jobbigaste.
Min ångest är på högvarv och det känns som om jag kommer klappa ihop när som helst. Hälsoångest (är säker på att jag är döende) och så konstant oro för hur det kommer att gå med katterna och våra liv i Sverige. Jag inser nu hur pass inlindat och skyddat mitt liv varit. Jag har inte haft några praktiska utmaningar och ingenting att ansvara för, förutom barnen. Ett väldigt enkelt liv. Nu helt plötsligt kommer en våg av "att göra" emot mig och jag måste hantera problem och saker som kan gå fel. Skitjobbigt. Icke att förglömma att jag levt i denna skyddade bubbla sedan jag var 21 med noll erfarenhet. Nu är jag snart 40 och ska kasta mig ut i livet, bokstavligen. Och detta med obehandlad ångest.

Hjälp.


2 kommentarer

  1. Kanske att det är all oro som du går och bär på som gör att kroppen pajar ihop? Det låter fruktansvärt jobbigt oavsett. Rodda med flytt och grejer och så en kropp som inte gör det du vill. Jag är övertygad om att allt kommer ordna sig till det bästa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja oron har definitivt bidragit till det. Särskilt problemen med magen och spänningar i musklerna. När man inte får utlopp för stressen så byggs det ju upp, tyvärr. :/

      Radera