Min stackars blogg

Halloj! Idag får det bli ett litet "bakom kulisserna"-inlägg. Jag vet inte vad just du tycker om min blogg, men själv är jag inte ett fan. Den är inte så som jag vill att den ska vara. Så som jag vet att den kan vara. Och det stör mig rätt hårt.

Jag vill fota och lägga ut bilder. Vara personlig. Berätta om vardagen. Istället är det en massa opersonliga inlägg som kan handla om allt förutom just det jag vill förmedla. Kryddan på moset är ju att nästan alla bilder numera är stock photos från typ Unsplash.

Mitt liv är för tråkigt för en blogg, tydligen.

Jag sitter här i min pyjamas och stickade kofta. Spelar lite PS4, sitter vid datorn. Har ont i kroppen. Går ut en gång i månaden. Vissa perioder oftare, men just nu funkar inte vår moppe så jag är låst här. Så vad ska man berätta om? Äventyret då jag gick från soffan till kylskåpet? När katten pinkade i tvättbaljan? Spännande så det ryker om det!

Trött, förkyld och ont i magen. Men annars är allt bra!

Jag har inget annat att berätta om just nu än de tankar och funderingar som finns i skallen. Till det hittar jag någon random bild på nätet som duger. Ibland ploppar det in en update kring hur det går med flytten, men annars är det rätt dött. Det känns inte alls okej att ha gått till detta från att ha varit en så flitig och ambitiös bloggare som jag var för nåt år sedan. Känns som om jag är tillbaka på ruta 1.

Nu är det segare än knäck härinne på alla fronter och jag tycker inte det är kul alls. Jag har till och med skuldkänslor, som om man som bloggare inte får ha svackor..? Jag vet inte, jag. Jag brukade innan dyka upp med ett käckt inlägg där jag lovade att skärpa mig och börja skriva regelbundet igen men det blir ju aldrig av när man försöker tvinga fram det.
Lusten försvann nu när jag var sjuk och allt kändes oviktigt förutom att vara med familjen. Jag var så pepp att hänga med i Madeleines bloggutmaning i mars men jag förmådde inte kläcka ur mig ett enda bidrag. Då är man seg!

Så ja, det är mitt "bakom kulisserna", det. Kanske inte så upplyftande men det är sanningen ändå. Visst hoppas och tror jag att jag kommer tillbaka in i gamet, men nu vet du i alla fall varför det jag skriver oftast är opersonligt och trist så det dammar om det! Ber ödmjukast om ursäkt, och hoppas att du hänger med mig här ändå i väntan på bättre tider.

Inga kommentarer