Att inte passa in

Vill förvarna bara om att det typ suger att behöva skriva det här inlägget så det kommer nog inte bli så muntert. Bara så ni vet.
Men, jag känner väl att det behöver komma ut. Jag tror att det finns andra som känner som jag, oavsett om man är svensk som är invandrare i ett annat land, invandrare i Sverige, muslimsk konvertit..

Att inte passa in någonstans

Här i Tunisien är jag en outsider. Bara att bita i det där sura jäkla äpplet och erkänna. Olyckliga familjära omständigheter här har i mångt och mycket lett till detta, och det är också det som utlöst min ångest. There, I said it. Sanningen gör fasiken ont.

I Sverige är jag en “sån där muslim”. Jag har vid flera tillfällen fått kommentarer av folk som utbrister “-MEN HJÄLP!” när de ser mig. För tydligen ser jag himla läskig ut:

Ja ni ser ju. Som en demon eller nåt.

Människor som inte kan bete sig

En midsommarafton för inte så längesedan satte jag på mig min favoritslöja och en blomsterkrans minsann, innan vi spatserade iväg till den lokala hembygdsgården.
Där gick jag och kände mig alldeles fin och traditionell, och njöt av det fina vädret och att mina kids äntligen fick uppleva en midsommar. De hade fixat en stång för första gången och jag var riktigt glad. Men.
Mitt humör blev lite.. kompromissat, om man säger så, när en mupp till man, familjefar dessutom, vände sig om (han gick framför mig) och gapade “-MEN HERREGUD!” när han såg mig. Grattis Random Nisse, gissar att du blir en grymt bra förebild för dina småkottar.
Shit pommfritt, områdets skräck.

Min mamma är supersmart. Hon säger att det väl bara är att skita i vad andra tycker. Ja egentligen så är det ju så. Men då jag inte fått en chans att odla skinn på näsan här innan alla problem drog igång för en sisådär 15 år sedan så går precis allt vad andra säger och gör, rakt in i hjärtat där det fräter sönder mig. Precis så känslig är jag. Och det är bara att inse att här är jag en “europé”, dvs lite sådär moraliskt underlägsen, och i Sverige är jag en muslim, dvs en sån man får kasta sina fördomar på precis som man vill.
Let’s face it, jag skrämde inte vettet ur folk innan jag lindade in skallen i en sjal. Men så fort jag gjorde det, så blev jag tydligen något att vara rädd för och någon man kan stirra på, peka på och säga vad sjutton som helst till.

Nu vart jag kanske lite väl personlig..

Jag önskar VERKLIGEN att jag kunde snacka mer om allt som hänt här under åren (har inte med min man att göra säger jag direkt så ingen behöver känna några fördomar eller missuppfattningar ploppa upp här) men det går ju inte. Kan bara säga att med facit i hand så hade jag ALDRIG I HELA HELSKOTTA gått med på att föda barn här och bo här när kidsen var små, om vi hade haft ett val. Men det hade vi inte, för livet i Sverige då var skräp, jag var hemlös och bla bla. Ja, lång historia. Kan vi spara till en annan dag.

Men så är det. Det är tungt att känna sig utanför tamejtusan överallt. Fast i Sverige känner jag mig faktiskt inte utanför, utan bara annorlunda. Och det bryr jag mig inte så mycket om. Bara önskar att folk kunde.. tja, bete sig som folk! Man är inte döv för att man har slöja och man är inte mindre människa heller för den delen.

Vilket bitterkärringflum det här blev, förlåt! Men jag varnade ju i början, så.. Ibland bara måste man kräkas ur sig lite gnäll.

Satsar på ett gladare inlägg imorrn. Tackar för mig.

Denna eviga fixering vid slöjan

Hej finis! Varning för lite gnälligt inlägg med en rätt stark doft av politik. Jag vet, salig blandning härinne. Men ja. Låt oss gagga lite om den så hett diskuterade SLÖJAN, eller hijab.

Eller ja, jag vill snarare snacka om just det ATT den är så omdiskuterad. Snarare verkar den (och muslimska kvinnors klädsel i övrigt) vara en ren och skär besatthet för vissa. Eller många.

Fick lite inspo att skriva det här inlägget bland annat från Fatous inlägg Samhällets förtryck av den muslimska kvinnan som verkligen slår huvudet på spiken.

Pratas OM oss, men aldrig MED oss..

Förutom de då som är öppet rassar och muslimhatare och som gärna tjoar och hojtar om “förtryckartrasor” och “dukar på huvudena”, så finns det såklart den där dryga allmänna fixeringen vid sjalen. Det ska debatteras om den, skrivas lagar om den, den ska politiseras och tolkas och snackas och skrivas om, naturligtvis över våra huvuden. Beslöjade kvinnor får ytterst sällan själva vara med och säga något. Vi är kanske för förtryckta eller korkade för att ha en åsikt värd att lyssna på?

Detta sjukliga beteende är inte nåt nytt som politiska partier som SD lyckats skita fram (ursäkta franskan) utan har funnits på den europeiska tapeten genom hela kolonialtiden och med stor sannolikhet ända tillbaks till korstågstiderna. Men som sagt, mer “nyligen” då när exempelvis kvinnor i Algeriet tvingades klä av sig. Ofta väldigt bokstavligt då de fick stå på en scen och klä av sig framför franska män. Skulle detta då vara frigörelse av den muslimska kvinnan? Eller var det bara så att man hittat ytterligare ett sätt att knäcka muslimerna på? För jag är rätt säker på att de och dagens rassar skiter fullständigt i hur vi mår. Och då menar jag både de som är öppet rassar och de som påstår sig vara feminister men egentligen har en islamofobisk agenda. Läs gärna mer om det här på The Brown Hijabis blogg.

Hur man än vänder sig så har man rumpan därbak

Ja, ungefär så. Här sitter man och ses som en vandrande sjal av vissa och som en förtryckt/pantad krake som inte vet sitt eget bästa av andra.

Det enda man kan göra är att vara övertygad av att det man gör är rätt, bra för en och så är det bara att strunta i andra och pusha på. Kanske blogga för att få ut sin egen röst, ifall någon råkar lyssna? 😉 Jag vet att jag och andra beslöjade enligt vissa bara ska vara tysta om detta trots att det enligt ren och skär logik borde vara vi som har tolkningsföreträde (och inte politiker eller vita feminister) när det gäller vår egna situation. Men jag kommer inte hålla käft. Någonsin. 🙂 Sålänge det finns sånt BS som rasism och politiken idag så kommer jag fortsätta skriva, med förhoppningen om att jag kanske kan ge någon annan den “insyn” i det hela som hen saknade. Mer förståelse åt folket!

Så det så. 🙂

Lite vidare läsning kanske? I inlägget Muslimska kvinnor, slöjor och vit feminism skriver jag lite om det här MEN viktigast är länkarna längst ner! Massor med spännande att läsa. 

Lämnar dig med denna finfina bild. 🙂 Kramis!

Ett systerskap med villkor

Goddagens mina vänner! Jag sitter här och funderar lite. Över senaste tidens diskussioner, den tramsiga (oändligt långa) debatten om slöjan som alla andra utom vi slöjbärare själva får delta i, och det här med att man alltid är en slöja först och främst, även när det gäller feminism och kontakten kvinnor emellan.

Jag har märkt, att när det kommer till kritan så är systerskapet i allra högsta grad villkorligt. Du får kort sagt plats när du passar in i en rätt snäv mall.

Och ja, jag är medveten om att det här inlägget kan tolkas som snäsigt, kaxigt, kanske elakt rentav. Men det är inget emot att bli dumförklarad av de som påstår sig värna om ens rättigheter.

Är du välkommen i klubben?

För att göra en lång historia kort. Många är de som kallar sig feminister, som talar om kvinnors rätt, att vi ska stärka varandra, och och och… men, när det kommer till kritan så är du endast välkommen in i värmen om du lever, tänker, tycker och ser ut som dessa feminister. Tyvärr. Jag vet att det är något man inte vill kännas vid (självrannsakan är svårt) men det är trots allt upplevelsen många har. Jag själv inkluderad.

Naturligtvis hade det inte varit så “i mitt förra liv”. Jag hade passat in som handen i handsken och varit syrra för hela slanten. Nu har jag dock valt ett liv ledsagat av en religion, och det, go’ vänner, sticker tydligen något otroligt i vissas ögon. Sen att jag valt det själv (ni vet, det där med kvinnans rätt att välja..?) verkar inte intressera särskilt mycket. Jag är förtryckt, och så är det med det. Följt av dumförklaring, kommentarer om min slöja, osv.

Basic uppfostran

Jag fick lära mig att man inte kommenterar människors utseenden, tro, val i livet, osv. Särskilt inte till främlingar. Även fast jag dock hade mundiarré som liten och kunde slänga ur mig allehanda hemska kommentarer till folk, men jag var typ 5 år, så jag hade inte riktigt samma moraliska kompass som en vuxen bör ha. 😉 Men jag har märkt att det är helt okej (för fullt vuxna människor) att ifrågasätta och försöka få en att känna sig som en idiot. Jag skulle hellre häfta fast tungan i köksbordet än att säga till exempel till en judinna att något i hennes religion är kvinnoförtryck, men tydligen har vi inte alla samma spärrar.

Hur som, det jag ville komma fram till är att det verkar som att när det gäller religion, islam specifikt, så släpper alla hämningar. Fritt fram att kommentera, ifrågasätta och ja, dumförklara. Främlingar. Kvinnor. Kvinnor som borde stötta varandra.

Men, jag vet det nu, att man inte är välkommen in i de feministiska finrummen. Som ofta är just väldigt vita och inte vill erkänna och ge plats åt andra än de själva. Eller såklart, de som de ser en möjlighet att “rädda från förtrycket”, för då kommer de garanterat springande med öppen famn. Annars får man snällt gå åt sidan.

Jag förstår nu verkligen de som vägrar att kalla sig för feminister. Människor reagerar då gärna negativt, lite som om det innebär att man är emot kvinnors rättigheter. Men jag begriper helt och fullt ifall man inte vill identifieras med en rörelse, eller rättare sagt en viss gren av en rörelse, som ser en som underlägsen och något som måste “rättas till” för att accepteras.

Sant systerskap

Det finns tack och lov andra typer av feminister och medsystrar, de som faktiskt respekterar en som man är och värnar om allas rätt att själva styra över sina liv och sin klädsel, även om man väljer något som kanske inte passar in hos majoriteten. DET är feminism för mig. Inget annat. Där är alla välkomna som identifierar sig som kvinnor och systrar, oavsett tro, hudfärg, ursprung, “klass”, utbildning, och så vidare. Läs gärna om postkolonial feminism. Där kan man förstå mina utgångspunkter bättre.

Något annat kan ingen tuta i mig är sann feminism. Man kan kalla det för det hur mycket man vill, men fryser man ut sina medsystrar eller berövar dem rätten att leva fritt så är det man pysslar med inte feminism.

Muslimska kvinnor, slöjor och vit feminism

Hej! Hoppas att du har en skön dag. Själv satt jag här och kollade på mitt senaste utkast om ämnet vit feminism och bara.. nej, det här kan du ju inte posta! I alla fall inte om du inte har för avsikt att skrämma bort dina läsare..!
Det var lite för upprört, liksom, ungefär som det här om slöjan som jag skrev lite in the heat of the moment… Så kan det ju bli, när ett ämne ligger en varmt om hjärtat.

(Eller sticker en i ögat…?)

Så jag tänkte bara skriva ett par rader, utveckla lite mer istället för att bara låta arg, och lämna lite länkar för vidare läsning. Kanske det bidrar till att man blir förstådd bättre. Och då är det ju värt det, eller hur? Hoppas att det här inte blir för snurrigt nu med alla tankar, begrepp och känslor.. och jag menar verkligen inte att trampa på några tår. Can’t we all just get along? Men en del saker måste man få fram.

Let’s begin.

Vit feminism

Vit feminism beskrivs som:

A brand of feminism centered around the ideals and struggles of primarily white women. While not outright exclusive, its failure to consider other women and its preoccupation with Western standards and the problems faced by the “average woman” is often alienating to women of color, non-straight women, trans women, and women belonging to religious or cultural minorities.

Vidare ges det här exemplet för att illustrera:

“Muslim women shouldn’t be allowed to wear hijabs or burqas because they are oppressive.” “That sounds like white feminism. Many Muslim women wear them of their own free will.”

Båda citaten är från Urban Dictionary och var den kortaste förklaringen jag kunde hitta. Vill ju inte saxa en hel novell hit. 🙂

Särskilt det undre citatet talar till mig. Det där som muslimska kvinnor fått stå ut med ända sedan kolonialtiden (och säkert innan också), att just vita feminister, eller feminister i en västerländsk, sekulär miljö ska diktera för oss hur vi bör leva, klä oss och framför allt; att det vi tror på är förtryck, bakåtsträvande och fel. Vi ska “befrias”, helt enkelt.
För sig själva kämpar de för friheten att välja själva; när det gäller oss muslimska kvinnor så vill de diktera och tvinga. Tvångsanpassa.

“Du är bara fri sålänge du väljer det jag skulle ha valt. Av med slöjan!” (eller som numera; av med burkinin! Verkar svida för en del att även vi simmar och har roligt, utan att behöva visa hud..)

Det är inte helt lätt att hitta public domain-bilder på glada muslimska kvinnor. Ledsna sådana är lätt att hitta. Passar givetvis bättre in på det här med att vi är förtryckta, hjälplösa och deprimerade. Den här bruden ser rätt cool och bekväm ut dock. Precis som vi brukar göra. 😉

 

Jag kan säga så himla mycket mer om det här fenomenet, om hur det luktar kolonialism och illa dold rasism, och hur man klumpar ihop och ogiltigförklarar andra. Men jag lämnar det såhär. Feminism för mig är att varje kvinna ska välja själv. Oavsett vad hon väljer. Inte att alla kvinnor ska anpassa sig efter sekulära, västerländska normer. Vem utsåg norra Europa till universums mitt?
Precis som en av skribenterna till en artikel nedan skriver så blir all den här fixeringen vid muslimska kvinnors utseenden bara ännu ett sätt att avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen som kvinnor stöter på. Alla kvinnor.

När förtryck är okej

Jag är själv rent ut sagt besviken på feminismen överlag. Hur tyst det var när polis tvingade av en kvinna kläderna på en strand i Frankrike, för att hon hade burkini. Hur tyst det var under alla dessa år då beslöjade kvinnor förtrycktes i Tunisien och Turkiet. Hur exempelvis Tunisien hyllades för detta av europeiska ledare. Visste ni att det var en feministisk organisation som kontaktade presidenten när de märkte att fler och fler började bära slöja? Denna så kallade kvinnorättsorganisation bad honom alltså att öka på förtrycket mot dessa kvinnor.

Resultatet blev en salig röra av diskriminering, arresteringar, våld, sexuella trakasserier och till och med våldtäkter där man (poliser alltså) ansåg att beslöjade ju var brottslingar så de är fair game.

Men ingen protesterade.

Också den öronbedövande tystnaden när just muslimska kvinnor blir attackerade på gatan i moderna, jämnställda Sverige, för sin klädsel. Utsatta för att vi är kvinnor, och det syns att vi är muslimer. Men vem ryter ifrån och stöttar? Nej, istället anser man att man måste “problematisera slöjan”. Här kan det vara på sin plats att dela med sig av Mattias Gardells otroligt bra, om än sorgliga artikel i Aftonbladet där han pratar om hur muslimer idag är lovligt byte för media och politiker. Det är ingen rolig bild han målar upp, direkt. Men det är något som vi muslimer såklart känt till under mycket lång tid.

Så slutligen kan man fråga sig då om man återgår till feminismen; vart är systerskapet? Finns inte det för oss? Hittills har det bara varit där för oss i hopp om att förändra oss, inte stötta på våra villkor. Man är helt enkelt inte intresserad av vad vi har att säga; diskussionen om våra liv sker över våra huvuden.

Kunskap är makt

Lite länkar för vidare läsning:

Definition av vit feminism från Wikipedia

Artiklarna nedan är från The Brown Hijabi (en ny favoritblogg!) och hon beskriver ju allt det här så himla mycket bättre än vad jag gör, så läs gärna det hon har att säga.

Why are we so obsessed with muslim women

Decolonising feminism

Being forced to undress is not exactly the liberation I was hoping for

Is it time for the british government to stop saving muslim women yet?

Dear “liberal feminists”, please allow me a little agency??? <- Kanoners om man vill se en muslimsk feminists syn på slöjan och vad den innebär för henne.

Vita feminister och muslimska kvinnor, av Lina Muktar Mohageb

Debattartikel av Bilan Osman om den västerländska feminismen:

Muslimska kvinnor attackeras – vart är feminismen?

Sen till sist den här, skriven av Hoodo Hersi:

Why as a black muslim woman I feel I can’t be a feminist 

Mycket att ta in kanske, och ett tungt ämne. Men som med allt annat så är det alltid bra med andra perspektiv och att vidga sina vyer. Man lär så länge man lever, sägs det ju. 🙂 Plus att det är aldrig försent att knäcka sina fördomar. 🙂