Saker jag önskar att jag vetat innan jag började banta

Hej på dig! Hoppas du har en trevlig helg. Själv sitter jag hemma och blänger, fortfarande öm i foten. Men, men. Jag tänkte att jag skulle få ut lite små tankar här. Tankar kring hela den här bedrövliga bantningsmentaliteten som suger ut varenda uns av ”normalt” kring mat, ätande och ens kropp för en. För jag är så jäkla trött på det här.

Hur jag hamnade i den här soppan

15 år sedan cirka, barnen var runt året och jag var JÄTTEFET tyckte jag. Efter graviditeten var jag hela 4 kg över min tidigare vikt, men sen upptäckte jag tröstätandet som kunde ”lindra” ensamheten och depressionen. En helt ny värld av chokladmissbruk öppnade sig. Sen hade jag gått upp 5 kg så jag var på 84 och tyckte att jag var tjockast och fulast i hela världen.

Det här kommer såklart inte som en blixt från klar himmel med tanke på hur jag mådde, men ändå så var jag rätt bekväm i min kropp innan, då jag var i sena tonåren. Jag hade väl som alla andra i bakhuvudet ibland att ”jag skulle bli snyggare om jag gick ner lite” men jag hade rätt luddiga uppfattningar kring vikt och sånt som tonåring. Det var helt enkelt inte en grej för mig. Jag blev rejält förolämpad när någon snubbe sa till mig att jag kunde bli modell om jag gick ner 5 kg. Då tänkte jag att modellandet kunde väl dra åt helsike, och han också.

Jag åt normalt och som jag ville och rörde mig mycket varje dag, helt omedvetet då jag promenerade mycket till och från skolan osv. Med andra ord, bantning var ett koncept som låg väldigt lång borta. Calzone for life.

Tidningen Amelia göder bantningsmentalitet

Ok, man ska inte lägga skuld på en tidning när det var min totala okunskap kring näringslära som var problemet. Men jag hade en Amelia där det fanns en matdagbok med som man skulle fylla i för att gå ner i vikt. Jag hade då cirka 9 kg övervikt, men jag fick snabbt idén då jag såg att det funkade, att ”jag ska gå ner till min lägsta vikt nånsin!”. Jag tyckte 55 kg lät rimligt till mina 180 cm för ”det väger ju modellerna”.

Jag vet, jag tror jag hade potatismos i hjärnan.

Eller, så var det då mitt sjuka förhållande till mat och kropp hade börjat. Jag såg ju att svälten fungerade, så då kunde jag ju sätta ribban ännu högre?! Jag svalt mig ner (med mellan 500-800 kcal per dag) i 6 månader, till 68 kg och sen klarade jag inte en enda sekund mer. Jag minns att jag stod på vågen, jag vet inte om jag hade gått upp eller om det var det att viktnedgången bara stannat av, men jag kände där och då att jag orkar inte mer.

Man kan övertala sig själv om hur bra man mår och att det är lätt, men när man är konstant hungrig, tappar hår och inte orkar leva ens, då räcker ens så kallade motivation bara så långt.

Snabbreview här då: Efter detta har jag gått upp, ner, upp, ner och upp igen i omgångar. Nu har mitt högsta varit 106 kg. Så precis som det sägs så är bantning det bästa sättet att gå upp i vikt. Plus att jag pajat kroppens signaler, min kroppsbild, inte kan lita på mig själv runt mat, och annat kul.

Så till lilla listan då.

Saker jag önskar att jag visste innan jag började banta

1) Första och viktigaste punkten av alla: Man blir inte lycklig av att bli smal. Man slipper inte sina problem bara för att man byter klädstorlek. Livet blir inte glitter och glamour och gulligull för att man väger 20 kg mindre. Problemen finns kvar och viktnedgång fixar dem inte.

2) Man behöver inte räkna kalorier eller points eller annat skit. Kroppen sköter sig själv alldeles utmärkt. Käkade för mycket vid lunch? Var beredd på mindre hunger senare under dagen eller kanske ingen hunger alls. Kroppen reglerar det där och säger till när det är dags för nästa påfyllning. Kallas intuitivt ätande och är raka motsatsen till bantande.

3) Ju mer man jojobantar, desto svårare blir det sen att gå ner i vikt. Känns ju som ett sjukt skämt, men ja. Kroppen är som sagt fantastisk och eftersom den vet att det kommer perioder av svält (bantning) så är den anpassad till att hålla kvar fettet in i det sista.

4) Träning är inte ett straff för att man är ”ful” och man behöver ”fixas till”. Man kan träna för att det är roligt och man mår bra av det, man behöver inte göra det för att forma om sin kropp till något den inte är. Men Nia Shanks säger det bättre än jag.

5) Man kan äta av allt utan att det förändrar vikten. Kakor, tårtor, socker, läsk, chips. Man blir inte tjock av att äta en tårtbit eller av att dricka ett glas läsk.

6) Man behöver inte ta bort kolhydrater (eller någon annan livsmedelsgrupp) ur sin kost. Allra särskilt inte om man blir sjuk av att göra det.

7) Man är inte en sämre person för att man äter ”onyttiga” livsmedel. Jag är inte trash för att jag äter socker varje dag. DET ÄR BARA MAT, inte nån moralkompass, för 17. Ett bättre ord för sådan mat vore kanske näringsfattig, för onyttig har verkligen fått en negativ klang. ”-Inte ska du väl äta det DÄR, det är ju så onyttigt?!”

8) Skit i vågen och satsa på vanor. Våg kan man ställa sig på hos doktorn för att få rätt doseringar av mediciner, men annars, vad har skräpet för funktion? Alltså på riktigt?!

9) Kroppen är inte ens fiende och den jobbar inte emot dig för att göra livet surt. Snarare är det väl en själv som misshandlar kroppen genom att ständigt föra krig mot den med svältkurer och plågsamma, totalt onödiga träningsprogram?

10) Bantning förstör och bryter ner. Det finns de som går ner långsamt med små förändringar och jag är säker på att det är de som klarar det i långa loppet, men de flesta av oss jagar snabba resultat genom extrema medel. Att hårdbanta förstör lätt ens förhållande till mat och hur man äter, och sen sitter man där och tänker på inget annat än käk och tror att man är beroende av socker eller ätberoende. När det faktiskt kanske handlar om en ätstörning.

Efterklok är man alltid

Om jag vetat hur jag skulle sabba mig själv där med min första bantningskur så hade jag inte ens kommit i närheten av eländet. Men jag visste inte bättre. Och nu sitter jag med den här konstanta nojjan och pendlar mellan kaloriräknande (vilket aldrig håller mer än någon dag och jag nu insett aldrig kommer fungera för mig), till att tänka att jag måste strunta helt i alla tankar på viktnedgång för att bli normal igen. Samtidigt då som jag mår skrutt i kroppen och faktiskt borde gå ner i vikt. Det är lite som att hur man än vänder sig så har man röven bak. Typ.

Men ja, där var min lilla lista. Och kanske också en förklaring till varför jag får hybris när jag ser någon bekant som säger att ”nu ska jag gå ner i vikt” och pratar om diverse extremkurer. Håller man på med sådant är det bara en tidsfråga innan man fastnar i bantnings- och matmissbruksträsket.

Bantning och bantningsmentalitet
Jag i en av mina svältkurer. Smalare och konstant hungrig.

För oss som redan hamnat där så är väl det första och viktigaste steget att inse att man har ett problem. Vad man sen ska ta sig till, well, de svaren har inte jag. Jag kämpar och lär mig fortfarande, och övar på att äta intuitivt enligt hunger och mättnad. Det känns bra, om än ovant. 🙂 Det är ju rätt nytt område jag utforskar här, att kunna minska i vikt med hjälp av kroppen och inte genom att kriga mot den. Konstigt!

Hoppas att du fick ut nåt av denna min lilla bekännelse. Nu kurrar min mage så jag ska ta och gå och fixa frukost. Jordgubbar med mjölk och socker, tror jag att det blir. Känner mig sugen på det. 🙂

En ”ta hand om mig själv”-dag idag och hejdå till kaloriräknande och My Fitnesspal

God kväller! Idag var jag en liten fuskis och stannade hemma från odlingen. Behövde det, kände jag… Bara rå om mig själv litegrann. 😉 Så idag ägnade jag mig åt följande:

  • Ångade ansiktet. Har så frasig och konstig hud nu efter flera månader ute i torra, soliga vädret och jag får ingen ordning på det. Nu vart det ansiktsbastu, scrub, serum och créme. Välbehövligt! (Katten blev inte ångad, bara så du vet.. 😉 Sladden var icke i och han tyckte bara att mackapären var spännande och funkade fint som vattenskål..)
  • Fixade naglarna.
  • Tog ett fotbad med socker- och olivoljescrub och så pedikyr. Snart åker ju sandalerna fram..
  • Plockade ögonbrynen.
  • Tränade! Så himla skönt. Jag hittade den här listan på övningar för oss med delade magmuskler, så jag bytte ut programmets magövningar mot dessa istället för att vara på den säkra sidan. Vill ju inte skada mig.

Hejdå My Fitnesspal!

Så det var dagen idag! Försöker att hålla koll på portion control och att äta i lagom takt, att känna efter när mättnaden kommer och sådär. Ja, det är alltså 2 övningar från One By One Nutritions lektioner. Kommer snart ett inlägg om det. 😉 Jag har nämligen raderat My Fitnesspal från min telefon och mitt liv. Jag klarar inte av kaloriräknande mer, helt ärligt. Det sätter igång osunda tankar nästan direkt. Faller rakt ner i bantningsträsket. Så nej, jag skiter i det nu. Jag får väl vara tjock så länge det behövs tills jag lär mig att äta som innan. Dvs inte vara ätberoende. Jag behöver inte en till bantningskur eller kraschdiet i mitt liv. No more.

Vill inte väga och mäta för alltid

En till grej som får mig att rygga tillbaka från kaloriräknande, förutom då att jag använt mig av det nu 2 eller 3 gånger då jag gått ner i vikt bara för att snabbt gå upp allt igen, är att i ALLA (ok, kanske alla utom… ett?) av fallen där man hör om folk som gått ner i vikt och hållit den nere, så har människorna fortsatt att räkna. Varför? För annars kommer viktuppgången som ett ovälkommet brev på posten. Det finns alltså de som loggat alla sina måltider i flera, flera år, även alltså efter att de nått sin idealvikt. Känns inte det väldigt sorgligt?

Jag vill inte bli en sån där. Jag spyr på tanken att vara beroende av en jäkla app för resten av mitt liv som ska informera mig om hur mycket jag får äta. Det säger till mig att man helt enkelt inte lärt sig någonting medan man gick ner. Man har inte lagat det som var trasigt, man har inte lärt sig hur man lyssnar på kroppen. Yes, ur vetenskaplig synvinkel så kan vi tjockisar tydligen inte lita på våra hungersignaler, men det finns andra, mindre plågsamma sätt än att väga maten och logga den i en app. Och det är vad jag försöker lära mig nu.

Så, go’ vän, det var min dag i ett nötskal. Känns gött att få ta hand om sig lite och att ta det här steget, hur läskigt det än är, för min egen hälsa. Det läskiga är ju att jag kan inte längre skriva in mina siffror i en app och läsa att ”du kommer nå din målvikt om X antal månader”… Nope. Nu måste jag lära mig från början igen, att äta utefter behov och inte använda maten som en lugnande drog. Jag måste vänja mig vid att välja sunda alternativ när det är möjligt och inte enbart äta med ögonen och på impuls. Jag vill visst gå ner i vikt men det ska liksom vara en konsekvens av att jag ger kroppen det den behöver, inte för att jag tvingar den genom att plåga den.

Många tankar. Men så får det vara. För att avsluta med något positivt och byta ämne typ helt och hållet, visst är detta ett gulligt nagellack?

Tror jag har visat det förut men jag har minne som en guldfisk så jag vet inte säkert. Men, man kan ju alltid visa det igen! 😉

Ha en fin kväll!

 

Kvinnor borde såklart också styrketräna! (Gratis program)

God morgon och jag hoppas verkligen att du har en fin helg! Lördag morgon, liksom! Måste ju vara full med mys. Själv sitter jag och just myser för mig själv här med kaffe framför datorn, försöker ta det lugnt och varva ner lite.

Jag stannade hemma idag för jag vet att det kommer med stor sannolikhet vara stort spring på grannarna idag därborta efter det som hände igår och för att vara helt ärlig så orkar jag inte med det. Spring, intriger och att folk utifrån ska komma och prata och titta; nej tack. Jag har inte nerver för sånt just nu.

Men, tillbaka till det inlägget skulle handla om! Jag är ett stort fan av coola Nia Shanks, en coach (en riktig en!) som har fokus på kvinnor och styrketräning. För det är nämligen så att det är viktigt för oss att träna styrka. Jag följde ett av hennes program (det jag kommer berätta om) förut under min viktnedgång (som tyvärr gick åt pipan, mer om det i ett annat inlägg) och när jag ser bilderna nu häpnas jag över att jag kunde låta detta falla isär och gå om intet. Jag såg kanonbra ut, och kände mig ännu bättre. Stark och smidig. Men ja, jag tog ju inte hand om den mentala biten med ätandet så det gick ju som det gick och i samband med att jag gick tillbaka till mitt ätmissbruk så släppte jag även träningen.

Först dock vill jag säga att jag skriver detta av eget bevåg, alltså är detta inte något samarbete eller nåt jag tjänar på på något vis. Så! Nu har vi klarat upp det. 🙂

Bästa bloggen om styrketräning

Nia har en hemsida/blogg fullproppad med info om träning, anti-bantningstips och allt däromkring (läs gärna exempelvis inlägget The Mind-Boggling Bullshit of Health and Fitness för ett litet smakprov).

Hon är väldans generös med att dela med sig av program och övningar, trots att hon säljer program som dessutom är väldans prisvärda. Så gillar man inte det jag rekommenderar och det som jag använt så är det bara att leta igenom hennes startsida så hittar man nog snabbt vad man söker. 🙂

Dessutom kan man följa henne här på fejjan.

Programmet

Det här programmet nu som jag lyfter till skyarna är

  • Enkelt
  • Kort
  • Anpassat för nybörjare
  • …och såklart gratis!

Det är som sagt kort, består inte av särskilt många övningar och kräver inte en massa utrustning eller ens ett gym. Dessutom får man tips kring mat, och hennes råd kanske inte direkt är vad man förväntar sig av en coach. Här får man inga färdiga menyer eller anvisningar om vad som är ”förbjudet”, men läs själv så får du se. 🙂

Vad behöver man för utrustning?

  • Hantlar med olika vikter (eftersom man ska öka vikten successivt).
  • Pull up bar (t ex en man kan fästa i dörren, jag har själv en från Jula som man använder utan skruvar)
  • Suspension trainer (jag har denna från Rusta och den är riktigt bra!)

Sen är såklart skivstång bra att ha, för det finns en övning i programmet som använder det. Det finns däremot alternativ så har man det inte så gör det ingenting. Annat som är bra att ha är gummiband, hopprep, och en mjuk matta för golvövningar. Men som sagt så är det väldigt lätt att anpassa detta program för ens egen situation och det man har till hands.

Min egen upplevelse

Jag gillade det här programmet och har startat det nu igen, så man kan säga att jag gillar det fortfarande. 🙂 Det är lurigt enkelt och helt ärligt förväntade jag mig nog inte de resultat jag fick. Jag trodde inte att det skulle vara så effektivt som det var.

Alla borde styrketräna, kanske särskilt kvinnor och speciellt kvinnor som går ner i vikt. Då förlorar man ju nämligen muskelmassa och för att bibehålla den så måste man träna styrka. Det positiva är ju att det inte krävs ett superkomplicerat program där man har 3+ övningar för varje muskel, man behöver inte spendera timmar på ett gym varje dag och framför allt så behöver man inte göra det så komplicerat att man tillslut tröttnar.

Vart kan man ladda ner programmet?

Väldigt enkelt! Gå till Nia Shanks hemsida och fyll i att du vill prenumerera på hennes nyhetsbrev (och det vill man faktiskt!) så får du programmet direkt som tack.

Svårare än så är det inte!

Hoppas du hakar på och upptäcker hur himla bra och kul det är med styrketräning. 😀

Mitt mest lästa inlägg

God morgon! Sitter här med kaffet i högsta hugg och går igenom lite bloggrelaterat.. och såg att mitt mest lästa inlägg of all times (inte för att jag haft den här bloggen så länge, men ändå) är detta inlägg där jag berättar om hur det är att leva med i princip konstanta muskelryckningar och kramper.

Jag har fått en del kommentarer där och frågor från människor med samma, och det visade sig att det inlägget hamnar väldans högt upp på Google. Kan det vara så att detta inte är så ovanligt som jag trodde innan? Trots detta vet man väldigt lite om det inom vården.

Jag blir i alla fall själaglad ifall någon skriver till mig och jag kanske kan trösta och lugna ner en aning. För det ÄR skit rent ut sagt att sitta hemma och tro att man är döende i någon hemsk neurologisk sjukdom. Det kan ta många väldigt lång tid och många läkarbesök innan man verkligen inser att man faktiskt inte är sjuk, och livet under den tiden är ofta riktigt svårt och ångestfyllt.

Mina problem startade ju för en hel massa år sedan. Jag minns att jag inte hade besvär 2007, men 2009 var det igång, så någonstans däremellan. Hur jag hade det då går att läsa i originalinlägget, men här tänkte jag lista lite hur det var då och hur det är nu. Skillnaden nu är att jag äter Tegretol som är en epilepsimedicin, som jag fick utskrivet av neuro fast jag inte fått en officiell diagnos.

 

Besvären då och nu

Kramper i fötterna – Har jag fortfarande men väldigt mycket mindre. Fortfarande kanske inte direkt på ”normal” nivå men jag kan i alla fall leva ett normalt liv med promenader och god nattsömn, liksom. Då kunde jag inte ens stå och diska utan att båda fötterna krampade upp sig samtidigt och jag fick springa skrikandes till närmaste stol för att bända ut eländet.
Fortfarande har jag dock mjuka gummitofflor på t ex badhus då jag vet att jag kan få problem när jag går barfota på hårt underlag och när fossingarna blir kalla.

Nattliga vadkramper – Försvann så gott som helt faktiskt med en magnesiumkur.

”Krypande maskar” i vaderna – Ett superjobbigt besvär som gjorde att musklerna ömmade konstant. Tänk att musklerna jobbar hela tiden utan paus, man går ju runt med konstant träningsvärk! Detta försvann gradvis med Tegretol. Har blivit bättre och bättre med åren.

Kunde inte träna alls – Tja, testa att träna med konstanta fotkramper. Not happening. Om jag dessutom lyckades träna så fick jag betala för det sen med bensmärtor och kramper. Och då snackar jag om 10-20 minuters lätt aerobics, inga tunga grejer.
Nu har jag lyckats genomföra olika styrketräningsprogram bland annat vilket jag tycker fungerar bättre. Jag får dock fortfarande mina dåliga dagar då fötterna är lite krampiga så då får jag anpassa mig till det. Oftast när jag är stressad eller trött, eller har gått mycket under dagen. Träna måste jag göra på förmiddagen innan fossingarna blivit trötta av dagens aktiviteter.

Skakis & svag – Har jag fortfarande ibland men då främst när jag har ångest.

Smärtsam muskelstelhet i vader och anklar och svårt att gå – Helt borta nu. Det blev också bra med Tegretol och mer rörelse/mindre stillasittande.

 

Nya besvär

Huggande nervsmärtor här och var i kroppen – Lite ny grej det här. Jag har haft det förut med, men inte så mycket som nu. Märktes speciellt när vi skördade oliver. Vi blev klara för ett par veckor sedan och kroppen är fortfarande skitsur på mig.

De gamla sedvanliga, molande bensmärtorna men nu mer huggandes nerför låren. Kan ju i och för sig ha att göra med stillasittande och att jag ökat snabbt i vikt det senaste året.

På tal om de huggande nervsmärtorna så dyker de upp i ansiktet också. Tinningen, i käken, kinden, varthelst det har lust att plåga mig för dagen, typ. Inget riktigt intensivt som sagt som gör att man måste vara sjukskriven eller så, bara irriterande. Eftersom det är rätt nytt vet jag inte hur mycket jag tål heller av fysisk aktivitet, jag vill börja träna men är rädd ifall det är för tidigt efter skörden och att kroppen ska säga ifrån med mer smärta.

 

Mina tips för dig som lider av muskelryckningar och kramper

Först och främst – sök vård! Inte för att det är något akut eller farligt, utan för att man genom att utesluta exempelvis ALS blir lugnare och bara det jag hjälpa till att dämpa besvären. Inget blir liksom bättre av stress och ångest.
Dessutom så finns det hjälp att få.

Propsa på remiss till neurolog. Väl där, ta då upp BFS/CFS, ha eventuellt videos sparade (eller kanske artiklar eller blogginlägg som detta) där läkaren kan få se besvären ”in action”. Jag hade såklart inga synliga ryckningar eller kramper alls när jag var hos läkaren, lyckligtvis tog de mig på allvar ändå. Om du inte blir tagen på allvar så sätt ner foten! Det här är ingen inbillningssjukdom utan ett verkligt syndrom som man kan få hjälp med.
Bara för att en läkare inte vet, så betyder det inte att det du har inte är på riktigt.

Neuro kan remissa dig vidare till magnetröntgen vilket är toppen! Då kan man snabbt utesluta annat. Men som sagt, en neurolog kan utesluta allvarliga sjukdomar rätt snabbt bara vid första kollen. På mig ville de röntga bara för säkerhets skull och för att lugna mig.
I slutändan efter alla prover och tester visade det sig att jag var kärnfrisk.

Det finns fler läkemedel än Tegretol som kan hjälpa. Många ”krampisar” äter en kombination av olika. Det kan ta flera år av att prova sig fram innan man hittar det som fungerar.

Hur sjukt svårt det än kan vara så måste jag ändå vidarebefordra min läkares råd här. ”Försök att leva som vanligt och gör sånt du gillar”. Det är så lätt att sitta där med sina kramper och känna att livet är slut. Det gjorde jag med.
Men, tillslut så började jag träna igen, jag promenerar, jag uppfyllde min dröm och fick rida igen (utan kramper, yes!) och jag vet att många andra också har blivit bättre med åren. Ofta verkar det vara så att det jobbigaste är i början, sen planar det ut så sakteliga.

Lider du av ångest eller depression så sök hjälp för det. Jag kan nästan garantera att det gör besvären värre när man mår dåligt psykiskt. För mig satte allt det här igång under en period av extrem ångest och det blossar upp fortfarande när jag känner att ångesten kryper tillbaka.

Gå med i nätverk. Även om det ibland kan kännas ledsamt att läsa om andras problem med det här så är det ändå bra att veta att man inte är ensam. Det hör nog ihop med det där med att få bekräftat att man inte är inbillningssjuk. Det finns forum och FB-grupper med likasinnade där man kan ställa frågor, jämföra krämpor (hur knäppt det än låter) eller kanske bara prata av sig.

Vill någon bolla funderingar med mig så finns jag här också såklart! Maila isåfall på frugan-e(at)hotmail.com. 

 

Bara för att man ler och ser glad ut så betyder det inte att man mår bra eller är frisk. Allt syns ju inte på utsidan men det gör det ju inte mindre verkligt för det.

Om jag fortsätter som nu

Hejsan! Idag blir det lite filosoferande här på bloggen. Vad tycks om det? Jag håller nämligen på att göra övningar med One By One Nutrition, och de har alltså en gratis ”viktminskningskurs”. Jag skulle dock mer kalla det för ”lär dig att äta normalt”-kurs, men nåväl.

De skickar ut mail typ varje dag med strategier och övningar och igår satt jag och skrev ner något som i alla fall jag tyckte var skitjobbigt. Frågan jag skulle ställa mig själv var: vad händer om jag inte börjar jobba mot mitt mål?
Man ska alltså verkligen föreställa sig sitt framtida jag, som en film, hur man lever om man fortsätter i samma spår som nu. Det var verkligen asjobbigt, för det såg inte bra ut alls. För någon som gått upp 7 kg på bara några månader, som missbrukar läsk och redan har det jobbigt att gå som det är nu, ser det inte särskilt bra ut. Med tanke på att vi har trevligheter som blodproppar, åderbråck, cancer, struma och annat kul på mammas sida av familjen så ser det faktiskt rätt mörkt ut.

Jag gjorde en lista helt enkelt på saker jag tror kommer hända mig, om jag inte tar tag i mitt matmissbruk och fortsätter att äta som jag gör nu. 

– Jag blir fetare och fetare (obviously).
– Jag får mer problem med magen, till och med magsår, kanske så pass att jag måste opereras.
– Jag kommer få outhärdliga problem med magsyra. Redan nu har jag besvär med halsen av det.
– Tillslut bli svårt att röra sig. Ligger inte långt i framtiden, kan jag säga.
– Ödem i benen. Har jag redan, men det kan alltid bli värre. Men som sagt, redan nu har jag det och vissa dagar är det så det riktigt spänner i skinnet.
– Möjligtvis högt blodtryck och mycket sannolikt blodproppar.
– Ökad risk för cancer. Gäller övervikt överlag men har man haft det i släkten bör man såklart vara ännu mer uppmärksam.

Här kommer den riktigt sorgliga delen av listan:

– Dö i förtid.
– Lämna barnen utan mamma för tidigt.
– Mycket större risk att mina barn följer samma väg som jag.

Så, där är det, svart på vitt. Nog fasiken har jag anledningar nog att ändra på mig? Jag har ju inte bara trivselkilon som måste bort utan jag närmar mig fetma med stadiga steg och jag vet att jag kommer att komma dit och ännu värre så småningom eftersom jag har detta förbannade störda förhållande till mat och ätande.

Jäklar, vad det sved att skriva den där listan. Men det behövdes verkligen.


För några kilon sedan…

”Here I go again on my own..”

Hej! Okej, tänkte inte sjunga Whitesnake här, utan snacka vikt igen. OJ, vad ovanligt, kanske du tänker då. Jag snackar ju om det ibland, för det är nåt som bekymrar mig rätt stort. Pun intended.

Jag vägde mig häromdagen för första gången på flera månader, och jag har gått upp cirka 7 kg sedan sist. Är officiellt 500 gram från min allra tyngsta vikt för 6 år sedan, trots att jag gått ner i vikt flera gånger sedan dess. Tar tillfället här i akt att säga att vansinnesbantande är skit. För det enda man blir av det, är större och sjukare. Att jojobanta är ju inget vidare för hälsan. Jag har misshandlat min kropp genom både bantning och snabb viktökning i omgångar. Inte konstigt att jag mår dåligt.

Så jag bestämde jag mig för att det får vara nog nu. Jag ville inte väga mig men jag visste att det behövdes. Sanningen i vitögat och allt det där. Dessutom var jag beredd på en högre siffra så trots att jag blev smått butter så var det ingen katastrof. Bara en bekräftelse att det är dags att tänka om. Man har ju trots allt bara en endaste kropp att bo i, och min både värker, krampar och jag har faktiskt svårt att röra mig. Känns inget vidare, om jag får säga det själv.

Jag måste känna efter nu vad som ska göras. Fixa en hälsosam och realistisk gameplan för det här. Jag kollar upp olika lösningar men jag tror att jag vet vad det är som gäller. Jag behöver bara sortera mina tankar så jag inte tutar i mig själv saker som gör att det slår bakut och jag börjar svulla istället. Med andra ord är det inte bara att hoppa på något program, utan jag måste verkligen rannsaka mig själv och fråga mig vad det är som jag behöver och vad som fungerar för mig i långa loppet.
Jag experimenterar med en snällare approach, som innebär att använda MyFitnesspal.com men att logga mitt TDEE istället för en låg kalorinivå för viktnedgång. Dvs, jag ställer in programmet för att ”behålla min vikt”. Helt enkelt för att vänja mig vid att logga igen, utan att orsaka panik och känslor av att jag måste äta allt i sikte. Nu får jag äta ordentligt, men jag loggar.
Om någon vecka sänker jag kalorinivån en aning.

Samtidigt testar jag att väga mig varje dag (i motsats till att aldrig göra det vilket uppenbarligen gick åt helsike hur ”fint” det än låter i teorin) och regga i Weightchart.com, där man kan ställa in milstolpar så man slipper se hela långa resan på en gång. Man får liksom mindre känslan av att det är ett oöverstigligt berg man ska över. Mitt mål är bara 1.5kg bort. Sen tar man nästa milstolpe.
Jag var en sådan som vägde mig en gång i veckan förut och var fast och bestämt emot att göra det varje dag. Nu tänker jag som så att vägning varje morgon kan avdramatisera det hela (det blir normalt) och man slipper den där nervösa veckogrejen då man var rädd kvällen innan och gick och kände efter ifall man ”kände sig lättare eller inte”, och sen fick stora besvikna chocken om man gått upp 200 gram. Det fungerade inte bra för mig alls, så nu testar jag helt enkelt något nytt.
Funkar inte det så går jag vidare till nästa lösning. No biggie.

Så, here I go again. Med fast beslutsamhet att detta är den sista gången jag behöver ta mig igenom detta. Ingen börjar väl gå ner i vikt med mål att göra om samma resa igen året därpå, men många av oss gör ju den tabben att vi tänker inte framåt. Vi bara hoppar på någon trendig diet utan att fundera på vad vi ska göra och hur vi ska äta resten av livet. Det vill jag inte göra om igen.

Liksom kolla fejset. Man bara ser hur jag suckar djupt invärtes för att jag måste börja om. IGEN. Nåväl. Här är den officiella ”före”-bilden då. I en tröja som var säckig när jag köpte den för något år sedan, nu sitter den som ett korvskinn, som allt annat. Har typ 2 tröjor kvar som passar.

Inget att gnälla över, bara att tuta och köra! Kommer såklart att posta uppdateringar här, hoppas att du vill hänga på. 🙂

Lite tips för en mer positiv vecka

God morgon! Hoppas att du haft en trevlig och framför allt lugn och harmonisk helg! Nu är det ju måndag och då tycker jag att vi ser till att få en riktig rivstart på veckan, eller vad sägs?

Ha en plan!
Gör som Sickan och ha en plan, så ska du se att det andra löser sig. Planen i sig behöver ju inte vara avancerad eller ens ha mer än en eller två saker, vad som än fungerar för dig! Poängen med att sätta sig ner och planera är ju att man vill underlätta för sig själv under veckan, inte att man ska planera in så mycket att man istället inte kan göra något alls.

Jag tänkte att jag kör lite idéer här i hopp om att något inspirerar. 

– Tänk ut vad du vill göra den här veckan. Jobbrelaterat, träffa vänner, träning, shoppingrunda, tid för dig själv i lugn och ro hemma, kanske?
Möjligtvis har du skoluppgifter som hänger över dig som ett svart moln?
Istället för att skjuta på det så planera in när du ska jobba med det. Kanske inte flera timmar på en dag utan kanske så lite som en halvtimme varje dag räcker? På så vis får du det gjort, fast med minimalt med slit och stress. Min arabiskalärare pratade ofta om det, att plugga en liten, liten stund varje dag istället för att sitta i flera timmar typ dagen innan förhöret. Vilket är rätt logiskt egentligen, men när man väl gjorde det så gjorde det faktiskt underverk för pluggandet!
Sätt av tid för det som absolut måste göras, men gör det smart, så det inte blir för mycket på en gång.

– En sak som finns med i många hjälpartiklar och som ofta nämns som en grej framgångsrika, produktiva människor gör, är att bädda sängen.
Jag vet, låter supertöntigt. Men då får man liksom något gjort redan direkt på morgonen och kan starta dagen på det spåret. Man liksom känner direkt att man åstadkommit något. Hjälper särskilt om man är lite deppig och hängig, att man känner att man får något gjort så fort man vaknat, i princip.

– Starta dagen med att dansa loss till din favoritlåt, kanske? För mig är det allt från Takida som gäller. 😉

– Träning eller tid för dig själv. Same thing, different name. Oavsett vad du gör för dig själv eller om det så bara är en enda gång under veckan så se till att det blir av!
Du är ju värd omtanke, och lugn och ro.

– Försök att ta dig ut i naturen, om det känns bra för dig! Bara en liten stund i tystnaden kan göra underverk.

– Planera in att ta en liten stund på slutet av dagen då du mentalt går igenom allt som gick bra. Allt det fina och positiva. Det behöver absolut inte vara några stora saker. Men ta tillvara på det som kändes bra.

__________

Enkla tips men det är sånt som hjälper. Ibland behövs det inte världsomvälvande grejer någon guru hittat på för att man ska känna sig bättre, utan helt enkelt struktur och omtanke gentemot en själv. Svårare än så behöver det inte vara.

Så, fram med filofaxen (använder folk sådana fortfarande?) och lägg upp en enkel, positiv plan för veckan. Det hjälper!

Hur jag tänkte mig framöver nu med kost och träning

Hej på dig! Hoppas du har en fin helg. Själv har jag det gott, faktiskt. Jag får fortfarande mina gråtattacker titt som tätt men jag börjar väl vänja mig så smått.
Idag så gick jag och lade mig igen efter att kidsen gått, vaknade en stund senare av att vår inte speciellt övergosige lille kattkille kilat in sig bredvid mig och sov sött med huvudet på min arm. Man hade då såklart en fin ursäkt att sussa vidare. Vaknade igen tjugo i tolv (!) och då låg han kvar där och sov. Man blir givetvis extra glad i hjärtat när det är han som gör så, som inte brukar sova med mig sådär. Igår kväll kom han till och med och lade sig på min mage när jag skulle somna.
Kanske är det hans sätt att anpassa sig nu när han är ensam och dessutom får all uppmärksamhet. Det kommer liksom ett sting av skuldkänslor gentemot honom då och då, för jag vet att Noussa med sin superkeliga ”all over the place”-personlighet tog mycket av vår uppmärksamhet, och Nasnous tydde sig mer till barnen. Nu tar vi igen det! Vi älskar såklart honom lika mycket, han är också vår bebis, men vi har liksom haft olika relationer så att säga till katterna. Kanske är det vi som format honom på det viset, och nu kommer hans rätta jag fram? Who knows. Nu är det gull med lillgubben som gäller.

Men, det var ju inte det som jag skulle skriva om. Här skrev jag en rubrik om kost och träning, och så blev det kattbabbel istället? Men vem kan egentligen låta bli att prata om söta katter? Not me.



Jag skulle ju snacka om hur jag vill göra nu med krubb och träning. Utan att skicka mig själv rakt tillbaka ner i djupaste ätstörningsträsket.

Maten

Här kör vi som jag skrev om innan, medelhavskost. Bästa kosten för hälsan, enligt studier. Jag kommer inte vara någon puritan, absolut inte. Men det tänkte jag ändå skulle vara grunden. Mycket grönisar och olivolja. Yoghurt och fullkorn. Absolut minus vinet då såklart men det känns tramsigt att folk tjatar om när några hälsoeffekter av vin knappast kan bevisas.
Inget kaloriräknande, nojjande om hur många gånger jag bör äta om dagen. Jag äter när jag är hungrig.
Eller helt enkelt när jag vill.

Rörelse

Säger rörelse här för just nu är det vad jag tänker fokusera på. Fit in 15-utmaningen hos Jessica Smith passar mig alldeles utmärkt, med tanke på den nivån jag är på.
Samma här, jag måste skydda mig själv från att bli fixerad vid resultat och vikt, även fast jag gillar styrketräning och vill börja med det igen så småningom så är det lätt hänt att man blir för besatt av framstegen och resultaten.
Där vill jag inte hamna igen.

Den mentala biten

Frida rekommenderade boken Mattillåtet: Praktisk vägledning för dig som har en ätstörning och jag tänkte faktiskt investera i den.
Bantningsmentaliteten kämpar jag också emot och helt ärligt så har jag inte kraften att banta mer så jag är inte längre lockad av dieter, detoxkurer (vilket är bullsh*t ändå) och kaloriräknande.
Jag måste helt enkelt äta som jag vill. Restriktioner gör bara att jag slår bakut och börjar hetsäta, vilket slutar i konstant ökande i vikt, en taskig ond cirkel jag befinner mig i just nu. Har aldrig varit såhär stor och har heller aldrig mått såhär dåligt i kroppen med smärtor och krämpor, minskad rörelseförmåga osv.

Så, det är rätt enkelt ”program” egentligen. Ett program som är ett icke-program. Mer som en löst sammansatt plan, kan man säga. Riktlinjer istället för regler. Jag tror det är där jag måste sätta fokus. Riktlinjer för hälsa. Inte regler för att gå ner i vikt!

Hur gör du med kost och träning? Är det något du tänker på?

Det här med att ta hand om sig själv

Fasiken så svårt det är! Särskilt när man liksom är van vid att göra precis det motsatta. Hej förresten! Hoppas att du har en mysig helg med sånt som gör dig glad.
Här har det fungerat rätt bra med kosten (nu svänger vi in på det dårå) och träningen men så spårade jag ur lite.. sen igår när dottern fick halsfluss igen (sista gången var typ en månad sedan, men föga förvånande att hon blev sjuk igen med tanke på att de precis börjat skolan) så blev jag lite sådär på tröstätar-humör. Tyvärr!

Det positiva med den här episoden är att jag inte njöt av det alls egentligen. Visst smakar cola gott, men det lindrar inga taskiga feelings. Det gör det ju aldrig, inte något man proppar i sig. Enda man kan göra är att tillåta sig att känna.
Det är dagens lilla lektion; känslor ska kännas och att försöka förtränga dem gör ingen något gott överhuvudtaget. Tvärtom!

Så, idag står träning, sjysst mat, ögonbrynsfix och allmänt fix av nyllet på schemat. Förutom såklart att ta hand om min lilla sjukling då som är satt på dunderantibiotika. Stackarn. Ont i magen och dan. Tydligen ska dessa biverkningar ge med sig när kroppen vänjer sig men av det jag läst på nätet så är det inte lovande. Typ bara att lida och stå ut.
Är inte avis, sist jag tog antibiotika så fick jag myrkrypningar och domningar i armar och huvud, för att inte tala om att hela min kropp blir till en vandrande svampinfektion varenda gång. Men ändå, tack och lov för modern medicin när man behöver det..

Katt-update: Vår lille korv härhemma verkar må helt okej trots den väldigt nya, ovana situationen i livet. 5 år gammal och ensam för första gången. Han som var så tystlåten har blivit pratigare och gosigare och man märker att han saknar sin och Noussas väldigt aktiva lekstund efter frukost, eftersom han leker med oss med en ovanligt stor energi.
De båda brukade ränna runt som raketer här, jaga varandra tills de däckade tillsammans på nån säng eller i soffan. Det finns ju inte längre, så vi försöker leka med honom så gott det går så han får springa av sig lite. Mitt måttband är favorit nummer 1 bland leksakerna, helt klart!

Nu blir det lite GTA här och sen ska man väl försöka starta dagen. Ha en fortsatt fin helg