Att inte passa in

Vill förvarna bara om att det typ suger att behöva skriva det här inlägget så det kommer nog inte bli så muntert. Bara så ni vet.
Men, jag känner väl att det behöver komma ut. Jag tror att det finns andra som känner som jag, oavsett om man är svensk som är invandrare i ett annat land, invandrare i Sverige, muslimsk konvertit..

Att inte passa in någonstans

Här i Tunisien är jag en outsider. Bara att bita i det där sura jäkla äpplet och erkänna. Olyckliga familjära omständigheter här har i mångt och mycket lett till detta, och det är också det som utlöst min ångest. There, I said it. Sanningen gör fasiken ont.

I Sverige är jag en “sån där muslim”. Jag har vid flera tillfällen fått kommentarer av folk som utbrister “-MEN HJÄLP!” när de ser mig. För tydligen ser jag himla läskig ut:

Ja ni ser ju. Som en demon eller nåt.

Människor som inte kan bete sig

En midsommarafton för inte så längesedan satte jag på mig min favoritslöja och en blomsterkrans minsann, innan vi spatserade iväg till den lokala hembygdsgården.
Där gick jag och kände mig alldeles fin och traditionell, och njöt av det fina vädret och att mina kids äntligen fick uppleva en midsommar. De hade fixat en stång för första gången och jag var riktigt glad. Men.
Mitt humör blev lite.. kompromissat, om man säger så, när en mupp till man, familjefar dessutom, vände sig om (han gick framför mig) och gapade “-MEN HERREGUD!” när han såg mig. Grattis Random Nisse, gissar att du blir en grymt bra förebild för dina småkottar.
Shit pommfritt, områdets skräck.

Min mamma är supersmart. Hon säger att det väl bara är att skita i vad andra tycker. Ja egentligen så är det ju så. Men då jag inte fått en chans att odla skinn på näsan här innan alla problem drog igång för en sisådär 15 år sedan så går precis allt vad andra säger och gör, rakt in i hjärtat där det fräter sönder mig. Precis så känslig är jag. Och det är bara att inse att här är jag en “europé”, dvs lite sådär moraliskt underlägsen, och i Sverige är jag en muslim, dvs en sån man får kasta sina fördomar på precis som man vill.
Let’s face it, jag skrämde inte vettet ur folk innan jag lindade in skallen i en sjal. Men så fort jag gjorde det, så blev jag tydligen något att vara rädd för och någon man kan stirra på, peka på och säga vad sjutton som helst till.

Nu vart jag kanske lite väl personlig..

Jag önskar VERKLIGEN att jag kunde snacka mer om allt som hänt här under åren (har inte med min man att göra säger jag direkt så ingen behöver känna några fördomar eller missuppfattningar ploppa upp här) men det går ju inte. Kan bara säga att med facit i hand så hade jag ALDRIG I HELA HELSKOTTA gått med på att föda barn här och bo här när kidsen var små, om vi hade haft ett val. Men det hade vi inte, för livet i Sverige då var skräp, jag var hemlös och bla bla. Ja, lång historia. Kan vi spara till en annan dag.

Men så är det. Det är tungt att känna sig utanför tamejtusan överallt. Fast i Sverige känner jag mig faktiskt inte utanför, utan bara annorlunda. Och det bryr jag mig inte så mycket om. Bara önskar att folk kunde.. tja, bete sig som folk! Man är inte döv för att man har slöja och man är inte mindre människa heller för den delen.

Vilket bitterkärringflum det här blev, förlåt! Men jag varnade ju i början, så.. Ibland bara måste man kräkas ur sig lite gnäll.

Satsar på ett gladare inlägg imorrn. Tackar för mig.

Continue Reading

Det här med att avliva djur..

Varning! Går in på känsligt ämne som säkert provocerar.. Don’t say I didn’t warn you.. och fotot ovan har såklart inget med ämnet att göra (förutom att de är husdjur då), Gizmo och Nasnous mår fortfarande kanoners.. 🙂 


 

Jag tycker (här kör vi pang på rödbetan rätt in i väggen) att det verkar tas för lätt på det. Djuret beter sig lite konstigt? Ta bort. Man hittar inte ett nytt hem till det direkt? Ta bort. Kanske blir det möjligtvis sjukt om ett par år på grund av något genetiskt? Ta bort. Kan aldrig ridas som under toppformen igen? Ta bort.

Det verkar bero lite på vad det är för djur det handlar om dock. Men här snackar jag husdjur, oavsett om det är höns eller hund eller häst.

Många verkar tycka att det är bättre att avliva “för djurets skull” även om djuret i fråga skulle kunna behandlas. Helt ärligt blir jag lite less på att se avlivningar på djur som uppenbarligen INTE lider, utan snarare behöver ett nytt hem eller kanske en lång vila.

Värst är det när man ser att fullt friska individer ska dödas för att de inte passar in längre, inte är önskade eller vad det nu må vara. Som ägare har man ansvaret att hitta en lösning som är det bästa för djuret och att dö känns knappast som det bästa. Snarare bekvämt för ägaren som vill bli av med sin trogna kompis. Nej, fy.

Japp, jag är en sån där som tror på att man ska försöka in i det längsta att rädda. Jag hade själv inte velat bli avlivad om jag fick en rejäl släng av magsjuka eller artros, eller cancer. För att jag skulle slippa lida. Här förstår jag såklart det svåra för den djurägare som har det knapert med pengar. Men ändå skaver det. Nånstans måste man ändå förstå att man har ansvaret när man köper ett djur. Inte bara för mat och utrustning utan att man också ska kunna ta hand om det under sjukdom och liknande. Sen såklart så vet jag att livet kan slå en på käften och oförutsedda saker kan hända. Ingen är immun mot pengabekymmer och det man kunde ha råd med förra året kanske man inte kan ha råd med nu. Det är som sagt inte detta jag menar.

Som sagt så är inte det här en känga till folk som kämpar med sina pälsklingar tills hoppet är ute. Att avliva för rätt anledningar har såklart som syfte att hjälpa djuret som inte förstår annat än att det gör ont. Men jag tycker mig se att många faktiskt använder det som en helt vanlig och enkel utväg för att “bli av med problemet”, typ som om det är en tagg i ögat bara, det där sjuka djuret, eller djuret som måste byta hem. Känns inte bra alls. 🙁

Vet inte om jag är ensam om att tycka såhär men ja. Ville bara gagga av mig lite om något som stört ett tag sedan jag började följa diverse kattjourer på Facebook. Hur många det är som är i risk för avlivning bara sådär fastän de är friska, krya och glada. Gör ont att se och man önskar att man kunde rädda alla. 🙁

Jag understryker här att jag menar verkligen inte de som försöker. Och det tror jag att de allra flesta gör!

Continue Reading