Viktnegång – Att hålla koll på ens “varför”

Hej hopp! Här kommer jag och snackar viktnedgång igen samtidigt som jag sitter och knaprar på en chokladfylld croissant som är ur ett paket. Dvs motsatsen till den populära “clean eating”-grejen som folk pysslar med. Hur orkar de? Don’t know.

I alla fall.

Jag snackade ju vikt i senaste inlägget också, och det är väl både bra och dåligt att jag tar upp det två inlägg i rad. Jag vill inte att nån ska få för sig att det är allt jag lever för (lol) men samtidigt kan man väl se det som nån liten miniserie då. Förra inlägget handlade om HUR jag gör för att gå ner i vikt (ledtråd: ingenting ohälsosamt eller extremt) och idag tänkte jag prata om det här med varför. Ber på förhand om ursäkt ifall det blir virrigt ibland; jag är inte nån guru eller proffs på att skriva om feelings så ta det för vad det är, dvs min egen berättelse.

Att hitta ens varför

Min erfarenhet med detta är lite tudelad:

  • Hittar du inte ditt varför så kommer det garanterat skita sig
  • Är ditt varför kopplat enbart till utseendet och involverar självhat så kommer det garanterat skita sig.

Att ha klart för sig varför man vill ändra det man vill ändra (så som kostvanor) är superviktigt, men det handlar också om att se till att ens anledningar kommer ur respekt för en själv och ens kropp, inte det motsatta.

Mina misstag

Mina mål vid tidigare viktnedgångar har varit:

  • Att ha en viss vikt som anses “korrekt”.
  • Att se ut på ett speciellt sätt som ses som fint av andra.
  • Att forma om min kropp till något den förmodligen aldrig kommer bli, hur maniskt jag än styrketränar.
  • Att bli godkänd av andra.

Se? Det är inte konstigt att jag föll platt rätt snabbt. Mitt varför handlade inte främst om mig själv och mitt mående, utan om att passa in i normer och få andras godkännanden. Kan tilläggas här att jag såklart aldrig sagt förr att dessa är mina mål, jag intalade mig att jag “gjorde det för hälsan” men i efterhand och efter massor med soul searching så vet jag att så var inte fallet. Utseendet och andras åsikter var mina främsta mål fast jag aldrig någonsin hade erkänt det.

Vad är egentligen problemet?

Din kropp eller din vikt? Eller inget av det? Jag gick alltid ner i vikt med det perspektivet, att min kropp och min vikt var problemet som måste rättas till. Går jag ner till målvikt blir allt bra. Men nä. Så blir det ju ytterst sällan. De allra flesta går ju upp igen. Jag var inte annorlunda.

Jag tror att sålänge man ser ens vikt och ens utseende som problemet så kommer man aldrig i mål. Och även om man når målvikten så tar ju nästa kamp över, att hålla vikten. Och jag kan säga att det är cirka tusen gånger svårare än att gå ner. Varför? Jo, för att de flesta av oss faller för quick fixes som tar oss till målvikt men vi har inte lärt oss sunda ätvanor på vägen dit. Pulver, shakes, dieter och program lär en inte att sluta tröstäta och hantera känslorna istället, det tar inte bort ens matmissbruk eller lär en att älska ens kropp som den är. Så då är det inte alls konstigt att vi blir till jojobantare. Vilket är precis det som är meningen. De som tjänar pengar på vår viktnedgång (det är en sjukt lönsam industri) tjänar inte på att vi blir smala och nöjda, de tjänar på att vi kommer tillbaka igen och igen och igen.

Mina problem var aldrig min vikt och mitt utseende, utan att jag använder mat som tröst och som ursäkt när något känns nytt och läskigt. Jag hade genom åratal av bantning helt enkelt förstört min relation till min kropp och till mat. Det är det som var problemet, inte min vikt. Min vikt är bara ett symtom på något mycket djupare. Den har helt enkelt bara varit en indikation på att det är något därinne i själen som är trasigt, men jag har helt missat målet och bara jagat siffror på vågen.

Före och efter en av mina bantningsförsök. Efter det blev jag såklart större än på vänstra bilden. Inte överraskande direkt.

Mina varför nu

  • Jag har ont överallt och min kropp hanterar inte övervikt bra alls. Den blir liksom gnällig och öm direkt. Så då försöker jag att lyssna på den och ta den till den nivån där den vill vara. Det innebär att jag inte har någon “målvikt” längre. Där jag (HELA jag) mår bra, där stannar jag. 🙂
  • Jag vill gå tillbaka till att äta intuitivt och framför allt FRITT. Jag är trött på bantningsmentalitet och att köra över kroppens signaler.
  • Jag vill kunna känna mina känslor utan rädsla, istället för att korka igen dem med mat.
  • Jag vill känna mig fri igen, att slippa tänka på mat hela tiden.

Det har som sagt tagit 15 år av kroppsförakt, matmissbruk och svältbantande för att hitta hit. Under tiden har jag nått min allra högsta vikt och Gud vet vad för skada kroppen tagit av detta pendlande upp och ner. Allt för att jag såg min vikt som problemet som måste åtgärdas, inte hade några sunda “varför” på plats och så ja, en hel del misstag ur näringsperspektiv men det får vi spara till ett annat inlägg. 😉

Så ta en funderare på dina varför och se om de verkligen handlar om vad du behöver och vill. Kanske kommer du fram till andra anledningar än du trodde att du hade? 🙂

Tankar? Om du försöker gå ner i vikt eller ändra dina ätvanor, har du reflekterat över dina varför?

Insikter och viktnedgång

Hej där! Hade visst en lite oplanerad bloggpaus, men det händer ju. Kände mig rätt omotiverad och slåss lite med ångesten de här dagarna, och det får väl vara okej så. Allt kan ju inte flyta på perfekt jämt, liksom.

In other news så är jag äntligen under 100 kg! Det har varit helt otroligt icke-komplicerat denna gång och jag är helt förbluffad. Från 106 kg i januari till 98 nu. Vad är den stora skillnaden då i hur jag käkar? Har jag tagit bort kolhydrater? Aldrig i livet. Dragit ner på socker? Ja och nej. Dragit ner på fett? Nej, inte medvetet i alla fall. Räknat kalorier? Oh heck no! Aldrig mer!

Jag har, i korta drag:

  • Börjat äta långsammare. Detta är nog det viktigaste. Studier visar att människor som äter långsammare käkar mindre. Hur? De känner ju när de är mätta. En som frossar i sig maten snabbt hinner aldrig känna efter ordentligt. Det är förvånande faktiskt hur överdrivet stora mina portioner var jämfört med hur mycket jag faktiskt behöver för att bli mätt.
  • Bytt ut colan mot cola zero. Det är den enda grejen jag ändrat på när det gäller socker. Annars har jag socker i kaffet osv precis som vanligt.
  • Försökt tänka på att äta mer grönsaker till maten. Men oftast så äter jag som vanligt, då vi inte alltid har grönisar hemma.
  • Kör portion control lite slarvigt. Dvs lägger inte upp onödigt mycket mat på tallriken och tar bara om ifall jag känt efter att jag verkligen fortfarande är hungrig.

Och det var allt jag kan komma på. Se? Inga jätteförändringar. Jag har inte bytt ut mitt älskade kaffe mot osockrat te (bläk), inte förbjudit något, inte börjat träna 7 dagar i veckan, ingenting överdrivet alls. Jag får inga supersnabba resultat, men resultaten jag får med att lära mig äta som folk är det bästa av allt. Vikten är en trevlig bonus man får av att lyssna på kroppen.

Det jag ska satsa på nu är att fortsätta som ovan och koncentrera mig på första grejen i One by One Nutrition, dvs att äta (ordentligt) 3-4 måltider om dagen. Dvs att jobba bort den här “äta hela tiden”-ovanan. Men i övrigt så finns inga regler, bara dessa saker som jag experimenterar med för att se hur det fungerar för mig, och ja, det fungerar bra än så länge!

Saker jag lärt mig längs vägen

  • Jag gillar att tröstäta och att äta när jag har det tråkigt. Så jag måste ju hitta andra saker att underhålla mig med och jag vill lära mig att faktiskt känna efter och låta mig känna det negativa. Inte bara låtsas om som ingenting.
  • Jag använder också gärna detta ovan som ursäkt för att jag är rädd för förändringar. Det är bekvämt att sitta i sina gamla invanda mönster, för att inte vara en tröstätare och matmissbrukare känns ovant och läskigt.
  • Jag reagerar väldigt negativt och känslomässigt på mat när vi har taskigt med mat hemma. Dvs när skåpen är tomma (taskig ekonomi) vilket de ofta är här, då blir det jäklar anamma en hel del “passa på”-svullande när det väl finns. Och saker som annars inte skulle locka så mycket sätter jag upp på redigt höga piedestaler. Det blir liksom som om jag äter för att jag är rädd att jag aldrig ska få äta just det igen. Passa på att njuta. Men det är ologiskt såklart, för utan mat är vi ju egentligen aldrig. Det är bara en sån där mental grej.
  • Man behöver inte ha ett träningsprogram att följa för att träna. Man kan faktiskt göra det man känner för just idag också. Mindre krav och mer frihet = större chans att man faktiskt håller ut och gör det till en naturlig vana.

Och såhär fortsätter jag!

Jag har inte ändrat så mycket alls och jag kan absolut äta såhär resten av livet. Varför? För jag har inte ändrat på vad, utan hur. Vilket faktiskt var mitt stora problem från början. Det tog mig bara cirka 15 år att inse det. Men bättre sent än aldrig, va?

Jag skulle önska mig att jag fick in mer frukt och grönt i kosten också, men som sagt så gör jag vad jag kan med det jag har. Bara att jag får i mig mindre mängd mat, i portioner anpassade till min kropp, är något som främjar hälsa i sig. Så jag ska inte klandra mig själv för att jag inte käkar en massa grönisar eller “borde” göra ditt och datt. Bara detta som jag gör nu, att öva på HUR och varför, är ett otroligt stort steg för mig och är något jag aldrig ens tänkt på tidigare när jag bantat. Då har jag ju alltid tänkt på vikten som problemet, och inte varför jag blivit överviktig från första början. Stor skillnad!

Hoppas att mina funderingar och det jag delar med mig av här kan hjälpa någon. Det är lätt att fastna i bantningsträsket och det är himla snårigt att ta sig ur. Men jag är övertygad om att det går!

Visste du förresten att det är Weigh Free May nu? Detta är en grej startad av folk som helt enkelt vill uppmärksamma problemen med bantningsmentaliteten och få oss att se det fina med våra kroppar precis som vi är just nu. En månad utan att väga sig. Jag har ändå sedan innan som mål att väga mig en gång i månaden så för mig gör det detsamma, men om du är en sån som “måste” väga dig varje dag eller känner att vågen har för stor inverkan på ditt liv så kanske det här är nåt att testa? 🙂

Saker jag önskar att jag vetat innan jag började banta

Hej på dig! Hoppas du har en trevlig helg. Själv sitter jag hemma och blänger, fortfarande öm i foten. Men, men. Jag tänkte att jag skulle få ut lite små tankar här. Tankar kring hela den här bedrövliga bantningsmentaliteten som suger ut varenda uns av “normalt” kring mat, ätande och ens kropp för en. För jag är så jäkla trött på det här.

Hur jag hamnade i den här soppan

15 år sedan cirka, barnen var runt året och jag var JÄTTEFET tyckte jag. Efter graviditeten var jag hela 4 kg över min tidigare vikt, men sen upptäckte jag tröstätandet som kunde “lindra” ensamheten och depressionen. En helt ny värld av chokladmissbruk öppnade sig. Sen hade jag gått upp 5 kg så jag var på 84 och tyckte att jag var tjockast och fulast i hela världen.

Det här kommer såklart inte som en blixt från klar himmel med tanke på hur jag mådde, men ändå så var jag rätt bekväm i min kropp innan, då jag var i sena tonåren. Jag hade väl som alla andra i bakhuvudet ibland att “jag skulle bli snyggare om jag gick ner lite” men jag hade rätt luddiga uppfattningar kring vikt och sånt som tonåring. Det var helt enkelt inte en grej för mig. Jag blev rejält förolämpad när någon snubbe sa till mig att jag kunde bli modell om jag gick ner 5 kg. Då tänkte jag att modellandet kunde väl dra åt helsike, och han också.

Jag åt normalt och som jag ville och rörde mig mycket varje dag, helt omedvetet då jag promenerade mycket till och från skolan osv. Med andra ord, bantning var ett koncept som låg väldigt lång borta. Calzone for life.

Tidningen Amelia göder bantningsmentalitet

Ok, man ska inte lägga skuld på en tidning när det var min totala okunskap kring näringslära som var problemet. Men jag hade en Amelia där det fanns en matdagbok med som man skulle fylla i för att gå ner i vikt. Jag hade då cirka 9 kg övervikt, men jag fick snabbt idén då jag såg att det funkade, att “jag ska gå ner till min lägsta vikt nånsin!”. Jag tyckte 55 kg lät rimligt till mina 180 cm för “det väger ju modellerna”.

Jag vet, jag tror jag hade potatismos i hjärnan.

Eller, så var det då mitt sjuka förhållande till mat och kropp hade börjat. Jag såg ju att svälten fungerade, så då kunde jag ju sätta ribban ännu högre?! Jag svalt mig ner (med mellan 500-800 kcal per dag) i 6 månader, till 68 kg och sen klarade jag inte en enda sekund mer. Jag minns att jag stod på vågen, jag vet inte om jag hade gått upp eller om det var det att viktnedgången bara stannat av, men jag kände där och då att jag orkar inte mer.

Man kan övertala sig själv om hur bra man mår och att det är lätt, men när man är konstant hungrig, tappar hår och inte orkar leva ens, då räcker ens så kallade motivation bara så långt.

Snabbreview här då: Efter detta har jag gått upp, ner, upp, ner och upp igen i omgångar. Nu har mitt högsta varit 106 kg. Så precis som det sägs så är bantning det bästa sättet att gå upp i vikt. Plus att jag pajat kroppens signaler, min kroppsbild, inte kan lita på mig själv runt mat, och annat kul.

Så till lilla listan då.

Saker jag önskar att jag visste innan jag började banta

1) Första och viktigaste punkten av alla: Man blir inte lycklig av att bli smal. Man slipper inte sina problem bara för att man byter klädstorlek. Livet blir inte glitter och glamour och gulligull för att man väger 20 kg mindre. Problemen finns kvar och viktnedgång fixar dem inte.

2) Man behöver inte räkna kalorier eller points eller annat skit. Kroppen sköter sig själv alldeles utmärkt. Käkade för mycket vid lunch? Var beredd på mindre hunger senare under dagen eller kanske ingen hunger alls. Kroppen reglerar det där och säger till när det är dags för nästa påfyllning. Kallas intuitivt ätande och är raka motsatsen till bantande.

3) Ju mer man jojobantar, desto svårare blir det sen att gå ner i vikt. Känns ju som ett sjukt skämt, men ja. Kroppen är som sagt fantastisk och eftersom den vet att det kommer perioder av svält (bantning) så är den anpassad till att hålla kvar fettet in i det sista.

4) Träning är inte ett straff för att man är “ful” och man behöver “fixas till”. Man kan träna för att det är roligt och man mår bra av det, man behöver inte göra det för att forma om sin kropp till något den inte är. Men Nia Shanks säger det bättre än jag.

5) Man kan äta av allt utan att det förändrar vikten. Kakor, tårtor, socker, läsk, chips. Man blir inte tjock av att äta en tårtbit eller av att dricka ett glas läsk.

6) Man behöver inte ta bort kolhydrater (eller någon annan livsmedelsgrupp) ur sin kost. Allra särskilt inte om man blir sjuk av att göra det.

7) Man är inte en sämre person för att man äter “onyttiga” livsmedel. Jag är inte trash för att jag äter socker varje dag. DET ÄR BARA MAT, inte nån moralkompass, för 17. Ett bättre ord för sådan mat vore kanske näringsfattig, för onyttig har verkligen fått en negativ klang. “-Inte ska du väl äta det DÄR, det är ju så onyttigt?!”

8) Skit i vågen och satsa på vanor. Våg kan man ställa sig på hos doktorn för att få rätt doseringar av mediciner, men annars, vad har skräpet för funktion? Alltså på riktigt?!

9) Kroppen är inte ens fiende och den jobbar inte emot dig för att göra livet surt. Snarare är det väl en själv som misshandlar kroppen genom att ständigt föra krig mot den med svältkurer och plågsamma, totalt onödiga träningsprogram?

10) Bantning förstör och bryter ner. Det finns de som går ner långsamt med små förändringar och jag är säker på att det är de som klarar det i långa loppet, men de flesta av oss jagar snabba resultat genom extrema medel. Att hårdbanta förstör lätt ens förhållande till mat och hur man äter, och sen sitter man där och tänker på inget annat än käk och tror att man är beroende av socker eller ätberoende. När det faktiskt kanske handlar om en ätstörning.

Efterklok är man alltid

Om jag vetat hur jag skulle sabba mig själv där med min första bantningskur så hade jag inte ens kommit i närheten av eländet. Men jag visste inte bättre. Och nu sitter jag med den här konstanta nojjan och pendlar mellan kaloriräknande (vilket aldrig håller mer än någon dag och jag nu insett aldrig kommer fungera för mig), till att tänka att jag måste strunta helt i alla tankar på viktnedgång för att bli normal igen. Samtidigt då som jag mår skrutt i kroppen och faktiskt borde gå ner i vikt. Det är lite som att hur man än vänder sig så har man röven bak. Typ.

Men ja, där var min lilla lista. Och kanske också en förklaring till varför jag får hybris när jag ser någon bekant som säger att “nu ska jag gå ner i vikt” och pratar om diverse extremkurer. Håller man på med sådant är det bara en tidsfråga innan man fastnar i bantnings- och matmissbruksträsket.

Bantning och bantningsmentalitet
Jag i en av mina svältkurer. Smalare och konstant hungrig.

För oss som redan hamnat där så är väl det första och viktigaste steget att inse att man har ett problem. Vad man sen ska ta sig till, well, de svaren har inte jag. Jag kämpar och lär mig fortfarande, och övar på att äta intuitivt enligt hunger och mättnad. Det känns bra, om än ovant. 🙂 Det är ju rätt nytt område jag utforskar här, att kunna minska i vikt med hjälp av kroppen och inte genom att kriga mot den. Konstigt!

Hoppas att du fick ut nåt av denna min lilla bekännelse. Nu kurrar min mage så jag ska ta och gå och fixa frukost. Jordgubbar med mjölk och socker, tror jag att det blir. Känner mig sugen på det. 🙂

One By One Nutrition – Gå ner i vikt och må bra UTAN kaloriräknande och bantningshets

Hallojsan! Kommer du ihåg sist du var peppad och lycklig inför att äta mindre och träna mer? Inte jag heller.

Men, nu är det tamejtusan dags. Fast jag skippar kalorihets och sånt skräp, jag orkar helt enkelt inte. Det finns ju det här fina citatet som liksom har gnagit lite i bakhuvudet varendaste gång jag börjat räkna kalorier igen den senaste tiden:

Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results.

Ja, men exakt. Jag kan alltså inte förvänta mig att göra det jag alltid gjort, dvs räkna kalorier, gå hungrig och inte lära mig att hantera mina känslor, och förvänta mig att det ska lyckas när det alltid innan resulterat i #epicfail med supersnabb viktUPPgång som följd av hysteriskt ätande… För så är det ju. Svält = viktnedgång = fortsatt svält = helt galen HUNGER = frossande = viktuppgång. Sen början man om igen. Bantarens onda cirkel av vansinne.

Ta tjuren vid hornen

Så, det är kanske dags att ta den jobbiga vägen den här gången. Den som faktiskt kräver engagemang, att man tänker och funderar, och tar itu med det som suger.

Det är kanske dags att jag lär mig äta som folk och lyssna på min kropp istället för min ätstörda hjärna. Det kommer ta jäkligt lång tid, men jag måste ju. Vad är alternativet? Ryser bara jag tänker på vart jag kommer hamna om jag fortsätter missbruka mat.

One By One Nutrition

Det finns då en gratis kurs av en favoritdietist (notera: riktig dietist, inte någon kostrådgivare eller coach som pushar någon trenddiet) och hennes man och den hittar man här -> One By One Nutrition.

Man går igenom 5 basprinciper och sen bygger man på det om man vill. Man kan hålla det så enkelt man behagar och detta är inte uppbyggt efter en viss diet eller kosthållning. Man lär sig hantera mat och ätande, bara. Att avdramatisera käk, helt enkelt. Dessutom pluggar och experimenterar man helt i egen takt. Man utformar sitt egna program som fungerar för en själv. Hur bra är inte det?! 🙂

Realistiska mål

Förutom det smärtsamma i att gå igenom hur man föreställer sig sitt liv i framtiden om man inte förändras, så har jag idag satt fram kortsiktiga mål för mig själv.

De handlar inte om vikt utan om vanor.

Tre månaders-mål

  • Få koll på portion control

Precis så enkelt som det låter. Jag vill bli bättre på att äta lämpligt stora portioner, oavsett om jag äter hemma eller borta. Det innebär också att äta mer grönisar och att käka mer balanserat med näring i åtanke.

  • Att äta precis tillräckligt

Att äta precis tillräckligt är vad det låter. Att lyssna på magen, äta långsamt och sluta när man känner sig mätt, inte kräkfärdig. Svårt för en överätare, men practice makes perfect, eller hur? Det är nog rätt realistiska mål detta, som inte är fokuserade på vikt utan hur man äter och hur man äter för att må bra. En fin bonus: Jag får mindre problem med sura uppstötningar! Härligt att känna sig lättare och få gladare mage.

Daglig morgonrutin

Något de på One By One Nutrition rekommenderar starkt är morgon- och kvällsrutiner. Inte vanliga sådana som att borsta tänderna eller klä på sig, utan mer mentala rutiner.

På morgonen:

  • Kolla över planen för dagen. Vad, när och hur du ska äta. Föreställ dig situationerna.
  • Vad kan tänkas komma ivägen? Överraskningar? Hinder?
  • Föreställ dig hur du hanterar dessa hinder.

Kvällsrutin

  • Se över dagen och allt som gick som det skulle. Upptäck dina segrar och känn tacksamhet.
  • Vad gick inte som planerat? Vad kom ivägen för planerna?
  • Tänk på hur/vad du kunnat göra annorlunda.

Nu går vi framåt!

Spännande, va? Jag tycker det känns både spännande och läskigt. Som inbiten bantare vill man ju ha en diet, regler, löften om att man ska “nå sitt mål inom 6 månader” och liknande. Det känns svårt att engagera sig i något som inte kommer ge omedelbara resultat på vågen. Plus att det såklart är svårt att jobba inåt. Vanor är svåra att bryta och man kan ju faktiskt komma att snubbla över obekväma känslor och sanningar på vägen.

Det känns knepigt att inte banta. Jag vill ju ner i vikt och det är också meningen med programmet, att man ska kunna gå ner, eller behålla vikten eller vad som, men att man själv ska ha kontrollen (inte maten) och att mat och ätande ska avdramatiseras.

Hur som haver, spännande detta. Jag hoppas givetvis på resultat på vågen men jag måste acceptera att det kan gå långsamt. Jag måste få ordning på mig själv samtidigt så då kanske det tar sin lilla tid.

Av det jag föreställer mig i övningarna dock, när jag ser ett framtida jag som kan gå en hel dag utan att drömma om att äta, äta för att hantera stress eller planera sin dag runt mat, ett jag som rör sig fritt och obehindrat, utan ödem eller högt blodtryck, så känns det absolut värt det. 

Spana in One By One Nutrition du med om du är trött på att banta. 🙂 Det är som sagt helt gratis hela programmet.

En “ta hand om mig själv”-dag idag och hejdå till kaloriräknande och My Fitnesspal

God kväller! Idag var jag en liten fuskis och stannade hemma från odlingen. Behövde det, kände jag… Bara rå om mig själv litegrann. 😉 Så idag ägnade jag mig åt följande:

  • Ångade ansiktet. Har så frasig och konstig hud nu efter flera månader ute i torra, soliga vädret och jag får ingen ordning på det. Nu vart det ansiktsbastu, scrub, serum och créme. Välbehövligt! (Katten blev inte ångad, bara så du vet.. 😉 Sladden var icke i och han tyckte bara att mackapären var spännande och funkade fint som vattenskål..)
  • Fixade naglarna.
  • Tog ett fotbad med socker- och olivoljescrub och så pedikyr. Snart åker ju sandalerna fram..
  • Plockade ögonbrynen.
  • Tränade! Så himla skönt. Jag hittade den här listan på övningar för oss med delade magmuskler, så jag bytte ut programmets magövningar mot dessa istället för att vara på den säkra sidan. Vill ju inte skada mig.

Hejdå My Fitnesspal!

Så det var dagen idag! Försöker att hålla koll på portion control och att äta i lagom takt, att känna efter när mättnaden kommer och sådär. Ja, det är alltså 2 övningar från One By One Nutritions lektioner. Kommer snart ett inlägg om det. 😉 Jag har nämligen raderat My Fitnesspal från min telefon och mitt liv. Jag klarar inte av kaloriräknande mer, helt ärligt. Det sätter igång osunda tankar nästan direkt. Faller rakt ner i bantningsträsket. Så nej, jag skiter i det nu. Jag får väl vara tjock så länge det behövs tills jag lär mig att äta som innan. Dvs inte vara ätberoende. Jag behöver inte en till bantningskur eller kraschdiet i mitt liv. No more.

Vill inte väga och mäta för alltid

En till grej som får mig att rygga tillbaka från kaloriräknande, förutom då att jag använt mig av det nu 2 eller 3 gånger då jag gått ner i vikt bara för att snabbt gå upp allt igen, är att i ALLA (ok, kanske alla utom… ett?) av fallen där man hör om folk som gått ner i vikt och hållit den nere, så har människorna fortsatt att räkna. Varför? För annars kommer viktuppgången som ett ovälkommet brev på posten. Det finns alltså de som loggat alla sina måltider i flera, flera år, även alltså efter att de nått sin idealvikt. Känns inte det väldigt sorgligt?

Jag vill inte bli en sån där. Jag spyr på tanken att vara beroende av en jäkla app för resten av mitt liv som ska informera mig om hur mycket jag får äta. Det säger till mig att man helt enkelt inte lärt sig någonting medan man gick ner. Man har inte lagat det som var trasigt, man har inte lärt sig hur man lyssnar på kroppen. Yes, ur vetenskaplig synvinkel så kan vi tjockisar tydligen inte lita på våra hungersignaler, men det finns andra, mindre plågsamma sätt än att väga maten och logga den i en app. Och det är vad jag försöker lära mig nu.

Så, go’ vän, det var min dag i ett nötskal. Känns gött att få ta hand om sig lite och att ta det här steget, hur läskigt det än är, för min egen hälsa. Det läskiga är ju att jag kan inte längre skriva in mina siffror i en app och läsa att “du kommer nå din målvikt om X antal månader”… Nope. Nu måste jag lära mig från början igen, att äta utefter behov och inte använda maten som en lugnande drog. Jag måste vänja mig vid att välja sunda alternativ när det är möjligt och inte enbart äta med ögonen och på impuls. Jag vill visst gå ner i vikt men det ska liksom vara en konsekvens av att jag ger kroppen det den behöver, inte för att jag tvingar den genom att plåga den.

Många tankar. Men så får det vara. För att avsluta med något positivt och byta ämne typ helt och hållet, visst är detta ett gulligt nagellack?

Tror jag har visat det förut men jag har minne som en guldfisk så jag vet inte säkert. Men, man kan ju alltid visa det igen! 😉

Ha en fin kväll!

 

Kvinnor borde såklart också styrketräna! (Gratis program)

God morgon och jag hoppas verkligen att du har en fin helg! Lördag morgon, liksom! Måste ju vara full med mys. Själv sitter jag och just myser för mig själv här med kaffe framför datorn, försöker ta det lugnt och varva ner lite.

Jag stannade hemma idag för jag vet att det kommer med stor sannolikhet vara stort spring på grannarna idag därborta efter det som hände igår och för att vara helt ärlig så orkar jag inte med det. Spring, intriger och att folk utifrån ska komma och prata och titta; nej tack. Jag har inte nerver för sånt just nu.

Men, tillbaka till det inlägget skulle handla om! Jag är ett stort fan av coola Nia Shanks, en coach (en riktig en!) som har fokus på kvinnor och styrketräning. För det är nämligen så att det är viktigt för oss att träna styrka. Jag följde ett av hennes program (det jag kommer berätta om) förut under min viktnedgång (som tyvärr gick åt pipan, mer om det i ett annat inlägg) och när jag ser bilderna nu häpnas jag över att jag kunde låta detta falla isär och gå om intet. Jag såg kanonbra ut, och kände mig ännu bättre. Stark och smidig. Men ja, jag tog ju inte hand om den mentala biten med ätandet så det gick ju som det gick och i samband med att jag gick tillbaka till mitt ätmissbruk så släppte jag även träningen.

Först dock vill jag säga att jag skriver detta av eget bevåg, alltså är detta inte något samarbete eller nåt jag tjänar på på något vis. Så! Nu har vi klarat upp det. 🙂

Bästa bloggen om styrketräning

Nia har en hemsida/blogg fullproppad med info om träning, anti-bantningstips och allt däromkring (läs gärna exempelvis inlägget The Mind-Boggling Bullshit of Health and Fitness för ett litet smakprov).

Hon är väldans generös med att dela med sig av program och övningar, trots att hon säljer program som dessutom är väldans prisvärda. Så gillar man inte det jag rekommenderar och det som jag använt så är det bara att leta igenom hennes startsida så hittar man nog snabbt vad man söker. 🙂

Dessutom kan man följa henne här på fejjan.

Programmet

Det här programmet nu som jag lyfter till skyarna är

  • Enkelt
  • Kort
  • Anpassat för nybörjare
  • …och såklart gratis!

Det är som sagt kort, består inte av särskilt många övningar och kräver inte en massa utrustning eller ens ett gym. Dessutom får man tips kring mat, och hennes råd kanske inte direkt är vad man förväntar sig av en coach. Här får man inga färdiga menyer eller anvisningar om vad som är “förbjudet”, men läs själv så får du se. 🙂

Vad behöver man för utrustning?

  • Hantlar med olika vikter (eftersom man ska öka vikten successivt).
  • Pull up bar (t ex en man kan fästa i dörren, jag har själv en från Jula som man använder utan skruvar)
  • Suspension trainer (jag har denna från Rusta och den är riktigt bra!)

Sen är såklart skivstång bra att ha, för det finns en övning i programmet som använder det. Det finns däremot alternativ så har man det inte så gör det ingenting. Annat som är bra att ha är gummiband, hopprep, och en mjuk matta för golvövningar. Men som sagt så är det väldigt lätt att anpassa detta program för ens egen situation och det man har till hands.

Min egen upplevelse

Jag gillade det här programmet och har startat det nu igen, så man kan säga att jag gillar det fortfarande. 🙂 Det är lurigt enkelt och helt ärligt förväntade jag mig nog inte de resultat jag fick. Jag trodde inte att det skulle vara så effektivt som det var.

Alla borde styrketräna, kanske särskilt kvinnor och speciellt kvinnor som går ner i vikt. Då förlorar man ju nämligen muskelmassa och för att bibehålla den så måste man träna styrka. Det positiva är ju att det inte krävs ett superkomplicerat program där man har 3+ övningar för varje muskel, man behöver inte spendera timmar på ett gym varje dag och framför allt så behöver man inte göra det så komplicerat att man tillslut tröttnar.

Vart kan man ladda ner programmet?

Väldigt enkelt! Gå till Nia Shanks hemsida och fyll i att du vill prenumerera på hennes nyhetsbrev (och det vill man faktiskt!) så får du programmet direkt som tack.

Svårare än så är det inte!

Hoppas du hakar på och upptäcker hur himla bra och kul det är med styrketräning. 😀

Den icke-husliga husmodern & lite andra spridda tankar

God eftermiddag! Hoppas att du har en trevlig söndag. Här var det tänkt att det skulle vara lite av en städdag, men OOPS, så blev det ögonbrynsfix och lite träning på att ta självporträtt istället nu när mitt kära stativ äntligen fick följa med hem.

Lägenheten här har ju stått tom ett tag nu när vi varit borta, men någon särskild inspo till att fixa har jag inte. Man tänker ju en hel del med tanke på vad som hände i förrgår och då jag äter i lite kaloriunderskott så känner jag mig rätt energilös. Så jag är med andra ord så ickehuslig som man kan bli just nu. Angående min familjemedlem så var det en hjärnblödning och det är tydligen stabilt, så bara att vänta och se. Vi håller alla tummar och tår och jag är som vanligt frustrerad för att jag SOM VANLIGT känner att jag inte kan vara där och stötta om det behövs. Blä.

Men då till mitt lilla kaloriunderskott. Ja, jag har börjat räkna kalorier. Nej, ingen behöver oroa sig. Jag är snäll mot mig själv nu och räknar helt enkelt för att jag vet att det är det enda sättet för mig att få hälsan under kontroll. Denna gången är jag dessutom beväpnad med vetskapen om varför man blir så jädra hungrig ju mer man går ner i vikt, att det helt enkelt är kroppens sätt att försöka bevara sin nya “set point”, dvs den vikten man har haft en längre tid. I mitt fall då en redig övervikt. Med andra ord måste man hålla ut och drilla kroppen så pass länge att den nya vikten blir ens nya set point.
Låter svårt och det är det nog också. Men jag måste prova. Andra alternativet är att fortsätta att missbruka mat och gå upp i vikt. När ska det ta stopp då?

Jag har i alla fall inte tröstätit de här dagarna, vilket är snudd på onormalt. Kanske för att jag vet att det ändå inte hjälper? Eller så är det för att jag är så taggad. Hur som, jag får ta en timme i taget och försöka äta så näringsrik mat som jag bara kan.

Sammanfattningsvis så kan man säga att jag förstår nu att jag är värd detta. Värd smarta och sunda val och att jag tar hand om mig själv. Jag kommer alltid få påminna mig om det, och att det inte är en katastrof om jag inte får äta/dricka något jag är sugen på NU, utan man kan faktiskt “vänta tills imorgon” utan att dö på fläcken av sug.

För övrigt vill jag rapportera att min rotfyllda tand gått sönder, hur kul är det då på en skala? Jag som är rädd för att gå till tandläkaren känner sån panik alltså. Föreställer mig skruvar och blod som forsar. Fy fasen. Men jag kan inte bara dra ut den för det är tanden precis bakom hörntanden.. Så den gluggen skulle synas väldigt tydligt.

Man har det ju inte roligare än man gör det, eller hur?

Om jag fortsätter som nu

Hejsan! Idag blir det lite filosoferande här på bloggen. Vad tycks om det? Jag håller nämligen på att göra övningar med One By One Nutrition, och de har alltså en gratis “viktminskningskurs”. Jag skulle dock mer kalla det för “lär dig att äta normalt”-kurs, men nåväl.

De skickar ut mail typ varje dag med strategier och övningar och igår satt jag och skrev ner något som i alla fall jag tyckte var skitjobbigt. Frågan jag skulle ställa mig själv var: vad händer om jag inte börjar jobba mot mitt mål?
Man ska alltså verkligen föreställa sig sitt framtida jag, som en film, hur man lever om man fortsätter i samma spår som nu. Det var verkligen asjobbigt, för det såg inte bra ut alls. För någon som gått upp 7 kg på bara några månader, som missbrukar läsk och redan har det jobbigt att gå som det är nu, ser det inte särskilt bra ut. Med tanke på att vi har trevligheter som blodproppar, åderbråck, cancer, struma och annat kul på mammas sida av familjen så ser det faktiskt rätt mörkt ut.

Jag gjorde en lista helt enkelt på saker jag tror kommer hända mig, om jag inte tar tag i mitt matmissbruk och fortsätter att äta som jag gör nu. 

– Jag blir fetare och fetare (obviously).
– Jag får mer problem med magen, till och med magsår, kanske så pass att jag måste opereras.
– Jag kommer få outhärdliga problem med magsyra. Redan nu har jag besvär med halsen av det.
– Tillslut bli svårt att röra sig. Ligger inte långt i framtiden, kan jag säga.
– Ödem i benen. Har jag redan, men det kan alltid bli värre. Men som sagt, redan nu har jag det och vissa dagar är det så det riktigt spänner i skinnet.
– Möjligtvis högt blodtryck och mycket sannolikt blodproppar.
– Ökad risk för cancer. Gäller övervikt överlag men har man haft det i släkten bör man såklart vara ännu mer uppmärksam.

Här kommer den riktigt sorgliga delen av listan:

– Dö i förtid.
– Lämna barnen utan mamma för tidigt.
– Mycket större risk att mina barn följer samma väg som jag.

Så, där är det, svart på vitt. Nog fasiken har jag anledningar nog att ändra på mig? Jag har ju inte bara trivselkilon som måste bort utan jag närmar mig fetma med stadiga steg och jag vet att jag kommer att komma dit och ännu värre så småningom eftersom jag har detta förbannade störda förhållande till mat och ätande.

Jäklar, vad det sved att skriva den där listan. Men det behövdes verkligen.


För några kilon sedan…

“Here I go again on my own..”

Hej! Okej, tänkte inte sjunga Whitesnake här, utan snacka vikt igen. OJ, vad ovanligt, kanske du tänker då. Jag snackar ju om det ibland, för det är nåt som bekymrar mig rätt stort. Pun intended.

Jag vägde mig häromdagen för första gången på flera månader, och jag har gått upp cirka 7 kg sedan sist. Är officiellt 500 gram från min allra tyngsta vikt för 6 år sedan, trots att jag gått ner i vikt flera gånger sedan dess. Tar tillfället här i akt att säga att vansinnesbantande är skit. För det enda man blir av det, är större och sjukare. Att jojobanta är ju inget vidare för hälsan. Jag har misshandlat min kropp genom både bantning och snabb viktökning i omgångar. Inte konstigt att jag mår dåligt.

Så jag bestämde jag mig för att det får vara nog nu. Jag ville inte väga mig men jag visste att det behövdes. Sanningen i vitögat och allt det där. Dessutom var jag beredd på en högre siffra så trots att jag blev smått butter så var det ingen katastrof. Bara en bekräftelse att det är dags att tänka om. Man har ju trots allt bara en endaste kropp att bo i, och min både värker, krampar och jag har faktiskt svårt att röra mig. Känns inget vidare, om jag får säga det själv.

Jag måste känna efter nu vad som ska göras. Fixa en hälsosam och realistisk gameplan för det här. Jag kollar upp olika lösningar men jag tror att jag vet vad det är som gäller. Jag behöver bara sortera mina tankar så jag inte tutar i mig själv saker som gör att det slår bakut och jag börjar svulla istället. Med andra ord är det inte bara att hoppa på något program, utan jag måste verkligen rannsaka mig själv och fråga mig vad det är som jag behöver och vad som fungerar för mig i långa loppet.
Jag experimenterar med en snällare approach, som innebär att använda MyFitnesspal.com men att logga mitt TDEE istället för en låg kalorinivå för viktnedgång. Dvs, jag ställer in programmet för att “behålla min vikt”. Helt enkelt för att vänja mig vid att logga igen, utan att orsaka panik och känslor av att jag måste äta allt i sikte. Nu får jag äta ordentligt, men jag loggar.
Om någon vecka sänker jag kalorinivån en aning.

Samtidigt testar jag att väga mig varje dag (i motsats till att aldrig göra det vilket uppenbarligen gick åt helsike hur “fint” det än låter i teorin) och regga i Weightchart.com, där man kan ställa in milstolpar så man slipper se hela långa resan på en gång. Man får liksom mindre känslan av att det är ett oöverstigligt berg man ska över. Mitt mål är bara 1.5kg bort. Sen tar man nästa milstolpe.
Jag var en sådan som vägde mig en gång i veckan förut och var fast och bestämt emot att göra det varje dag. Nu tänker jag som så att vägning varje morgon kan avdramatisera det hela (det blir normalt) och man slipper den där nervösa veckogrejen då man var rädd kvällen innan och gick och kände efter ifall man “kände sig lättare eller inte”, och sen fick stora besvikna chocken om man gått upp 200 gram. Det fungerade inte bra för mig alls, så nu testar jag helt enkelt något nytt.
Funkar inte det så går jag vidare till nästa lösning. No biggie.

Så, here I go again. Med fast beslutsamhet att detta är den sista gången jag behöver ta mig igenom detta. Ingen börjar väl gå ner i vikt med mål att göra om samma resa igen året därpå, men många av oss gör ju den tabben att vi tänker inte framåt. Vi bara hoppar på någon trendig diet utan att fundera på vad vi ska göra och hur vi ska äta resten av livet. Det vill jag inte göra om igen.

Liksom kolla fejset. Man bara ser hur jag suckar djupt invärtes för att jag måste börja om. IGEN. Nåväl. Här är den officiella “före”-bilden då. I en tröja som var säckig när jag köpte den för något år sedan, nu sitter den som ett korvskinn, som allt annat. Har typ 2 tröjor kvar som passar.

Inget att gnälla över, bara att tuta och köra! Kommer såklart att posta uppdateringar här, hoppas att du vill hänga på. 🙂