En hönsig update

Goddagens! Hjälp så tiden ränner iväg. Motivationen till att blogga var också lite off de senaste dagarna så därför var senaste inlägget för hela 4 dagar sedan. 🙁 Helt ärligt så har jag resnojja (och annan nojja jag inte kan skriva om just nu) och jag sitter ju och funderar på om jag ska dra tillbaka till Blogspot medan jag kan, typ. Knäppt, jag vet. Men oron för att inte ha råd med webbhotellet sen känns inte heller så kul för bloggmotivationen och så ska det ju inte vara. Att flytta en hel blogg från WP till Blogger är också ett halvt helvete i sig så det är därför jag funderar på att flytta nu, innan det blir sjuhundraelva inlägg och mängder med bilder jag måste flytta manuellt i vartendaste inlägg..

Hur som helst. Jag tänkte att det väl var väldans på tiden att visa kort på våra fjunbollar!

Vi har ju en del fjädriga vänner numera, inklusive ankor, en gås och två pärlhöns, som jag fått lära mig att de heter på svenska.

Pärlhöns

Pärlhöns

De var ena riktiga nervknippen i början och vi var så illa tvungna att hålla dem inlåsta och separerade från de andra hönsen. De skrek och attackerade. Vi släppte ut dem en dag då de varit inne i kanske tre veckor, men det fungerade ICKE. De var supernerviga och sprang och jagade hönsen. Så det var bara att försöka få in dem i hönshuset igen, och det gick efter många timmar av lockande och lurande.

Häromdagen tänkte vi att vi nu MÅSTE ha ut dem oavsett vad, för det kändes inte bra att ha dem instängda helt enkelt. Stackarna. Och titt på tusan, det fungerade hur bra som helst! Både med oss och hönsen. Helt plötsigt var de lika lugna som de andra. Skönt!

Nu har vi som sagt också en Herr Gås som väntar på sin Fru Gås, vilken vi letar efter helt febrilt. Herr Gås är snäll (om än lite busig) men nu har han blivit lite för kärvänlig mot hönsen vilket varken de eller tupparna uppskattar speciellt mycket. I bakgrunden ligger förresten ankorna och degar i skuggan. Också väldigt snälla djur. 🙂

Bland hönsen så är det såklart Janne här ovan som bestämmer vart skåpet ska stå. Janne har fortfarande inte fått några stjärtfjädrar och är fortfarande rätt liten men det struntar han fullständigt i. Han är herre på täppan och jagar bort de andra två tupparna när de kommer för nära hans fruntimmer.

Brahman här (den stora beiga) heter Gullefjun (även kallad Hubba Bubba av nån anledning) och är en rätt nyfiken och modig dam. Hon är oftast först ut med att komma fram och säga hej på morgonen när man kommer dit. Sägs att Brahma är en rätt trevlig ras och ja, hon sticker ut, inte bara utseendemässigt. 🙂

Slutligen har vi våra ungdomar då. Dessa två gulletottar är de två som är kvar av de tre musketörerna. Visst är de fina? De är helt oskiljaktiga och håller sig på sin kant. Hoppas att någon av tupparna som Janne jagar bort jämt lägger beslag på dessa två när de blivit stora nog. Sen har vi ju tre kvar av Kerstins bebbar, här är en av dem på språngmarsch påväg till maten:

Med andra ord har vi fem “tonåringar” i flocken som tupparna kan dela på. 😛 Hemskt det låter, jag vet, men en ensam tupp är också sorgligt. 🙁

Sen har vi ju Britten också som ligger och ruvar så henne ser man inte röken av så ofta. Hon ruvar däremot på pärlhönsägg, så det blir kul att se om det blir något av det. Gubben min är lite mer pepp på att få en massa bebisar här för man kan ju sälja och ja, vi har ju inga jobb så det kanske vore nåt. Personligen känner jag mer för att ha färre höns (mindre ansvar) men jag förstår hans tanke såklart.

Så, det var dagens lilla hönsrapport! Som rätt så nybliven hönsmatte så kan jag säga att det ÄR ju urkul. De är supersöta och att få ägg är såklart en fantastisk bonus. Sen att veta att ens ägg kommer från fria, lyckliga höns, det är riktigt trevligt!

Dags att bygga fågelskrämma & hänga upp CD-skivor i träden

God morgon! Happy Monday, hehe. 😉 Hoppas du får en fin start på veckan! Själv börjar jag med att sitta hemma, det verkar som om jag tog över makens magsjuka så jag kan lika gärna ta det lugnt.

Hur som så var jag ute på odlingen igår och då jag skulle gå runt och titta på träden och hur de växer så såg jag en misstänkt hög med grå fjädrar under ett träd.. Jag gick närmare och kollade och efter en rätt noga koll i högen så hittade jag ett huvud. Inget annat. Inget blod eller några kroppsdelar, bara rena fjädrar och så det lilla huvudet.

Efter lite efterforskning så upptäckte vi att det var vår lille kille, en av de tre musketörerna som vi kallar dem. Vi köpte dem i ungefär samma ålder som Kerstins bebisar, när de var små. De var så små att man kunde hålla dem i handen. De nya tre fick vi hålla åt sidan för Kerstin såg dem som ett hot även fast de också var bebisar, så det blev så att de här tre höll ihop tajt. Lillkillen som blev dödad, en jättesöt liten vit tupp med svarta och grå fjädrar här och där, sen en mörkbrun liten höna med rolig frisyr och så en svart med vitt i. Men då såg vi efter upptäckten av fjäderhögen att lillkillen saknades, det var bara de andra två som gick runt där tillsammans.

Så, eftersom den skyldige förmodligen är en örn (vi har ju haft problem med det förut och dessutom sett den när den landat här för bara ett par dagar sen) så tar vi till de enda medel vi har och sätter upp fågelskrämma och hänger upp cd-skivor i snören på olivträden där hönsen brukar vara. Man kan ju inte garantera något men NÅNTING vill man ju försöka med, annars kommer den där fågeln att komma tillbaka hela tiden nu när den lärt sig att det finns buffé hos oss.. och vår tomt är närmast till ödemarkerna så därför har grannarna aldrig problem med örn. Så bara att försöka skydda de små liven.

Så är det i alla fall. Naturen är hård, på alla sätt och vis. Hoppas nu att våra andra småttingar får vara ifred.

Förresten ligger en av hönorna och ruvar på ägg. Det hon inte vet är att det är fasanägg, haha. Får se hur det går, om det funkar. Vår fasan lägger ägg men hon bryr sig inte om dem så gubben min stuvade in dem under Britten istället. Vem vet, kanske det funkar? 🙂

Vi har förlorat 4 kycklingar

Aaah. Ja, hur ska man börja berätta. En stackars kyckling/unghöna skadades ju när en örn attackerade, och den dog. Sedan har 3 andra blivit sjuka (möjligtvis coccidios) och dött. Nu i skrivande stund är en fjärde sjuk. Det är ju mycket möjligt att kraken som blev attackerad av örnen också var sjuk, rovdjur har ju en tendens att välja de svaga och utsatta i en flock..

De första två sjuklingarna visade sina (för oss) första symtom och dog inom loppet av samma dag. När den tredje blev sjuk så hade vi köpt mediciner men den dog också, fast efter två dygn ungefär. När vi så trodde att eländet var över, så insjuknade en till, trots att alla fått behandling. Man får helt enkelt försöka vänja sig vid tanken att det är fullt möjligt att vi förlorar alla unghönorna. De som var så pyttesmå när de kom till oss, som små pingisbollar på ben. Det känns så himla sorgligt.

Särskilt mannen min är ju ledsen, han har lagt ner typ hela sin själ i Kerstin och hennes små fluffisar. Nu när man började se vilka fina hönor de skulle bli så känns det extra pruttigt.

Vi får se nu hur det går. Förhoppningsvis får vi stopp på det hela.