En hönsig update

Goddagens! Hjälp så tiden ränner iväg. Motivationen till att blogga var också lite off de senaste dagarna så därför var senaste inlägget för hela 4 dagar sedan. 🙁 Helt ärligt så har jag resnojja (och annan nojja jag inte kan skriva om just nu) och jag sitter ju och funderar på om jag ska dra tillbaka till Blogspot medan jag kan, typ. Knäppt, jag vet. Men oron för att inte ha råd med webbhotellet sen känns inte heller så kul för bloggmotivationen och så ska det ju inte vara. Att flytta en hel blogg från WP till Blogger är också ett halvt helvete i sig så det är därför jag funderar på att flytta nu, innan det blir sjuhundraelva inlägg och mängder med bilder jag måste flytta manuellt i vartendaste inlägg..

Hur som helst. Jag tänkte att det väl var väldans på tiden att visa kort på våra fjunbollar!

Vi har ju en del fjädriga vänner numera, inklusive ankor, en gås och två pärlhöns, som jag fått lära mig att de heter på svenska.

Pärlhöns

Pärlhöns

De var ena riktiga nervknippen i början och vi var så illa tvungna att hålla dem inlåsta och separerade från de andra hönsen. De skrek och attackerade. Vi släppte ut dem en dag då de varit inne i kanske tre veckor, men det fungerade ICKE. De var supernerviga och sprang och jagade hönsen. Så det var bara att försöka få in dem i hönshuset igen, och det gick efter många timmar av lockande och lurande.

Häromdagen tänkte vi att vi nu MÅSTE ha ut dem oavsett vad, för det kändes inte bra att ha dem instängda helt enkelt. Stackarna. Och titt på tusan, det fungerade hur bra som helst! Både med oss och hönsen. Helt plötsigt var de lika lugna som de andra. Skönt!

Nu har vi som sagt också en Herr Gås som väntar på sin Fru Gås, vilken vi letar efter helt febrilt. Herr Gås är snäll (om än lite busig) men nu har han blivit lite för kärvänlig mot hönsen vilket varken de eller tupparna uppskattar speciellt mycket. I bakgrunden ligger förresten ankorna och degar i skuggan. Också väldigt snälla djur. 🙂

Bland hönsen så är det såklart Janne här ovan som bestämmer vart skåpet ska stå. Janne har fortfarande inte fått några stjärtfjädrar och är fortfarande rätt liten men det struntar han fullständigt i. Han är herre på täppan och jagar bort de andra två tupparna när de kommer för nära hans fruntimmer.

Brahman här (den stora beiga) heter Gullefjun (även kallad Hubba Bubba av nån anledning) och är en rätt nyfiken och modig dam. Hon är oftast först ut med att komma fram och säga hej på morgonen när man kommer dit. Sägs att Brahma är en rätt trevlig ras och ja, hon sticker ut, inte bara utseendemässigt. 🙂

Slutligen har vi våra ungdomar då. Dessa två gulletottar är de två som är kvar av de tre musketörerna. Visst är de fina? De är helt oskiljaktiga och håller sig på sin kant. Hoppas att någon av tupparna som Janne jagar bort jämt lägger beslag på dessa två när de blivit stora nog. Sen har vi ju tre kvar av Kerstins bebbar, här är en av dem på språngmarsch påväg till maten:

Med andra ord har vi fem “tonåringar” i flocken som tupparna kan dela på. 😛 Hemskt det låter, jag vet, men en ensam tupp är också sorgligt. 🙁

Sen har vi ju Britten också som ligger och ruvar så henne ser man inte röken av så ofta. Hon ruvar däremot på pärlhönsägg, så det blir kul att se om det blir något av det. Gubben min är lite mer pepp på att få en massa bebisar här för man kan ju sälja och ja, vi har ju inga jobb så det kanske vore nåt. Personligen känner jag mer för att ha färre höns (mindre ansvar) men jag förstår hans tanke såklart.

Så, det var dagens lilla hönsrapport! Som rätt så nybliven hönsmatte så kan jag säga att det ÄR ju urkul. De är supersöta och att få ägg är såklart en fantastisk bonus. Sen att veta att ens ägg kommer från fria, lyckliga höns, det är riktigt trevligt!

Vi har förlorat 4 kycklingar

Aaah. Ja, hur ska man börja berätta. En stackars kyckling/unghöna skadades ju när en örn attackerade, och den dog. Sedan har 3 andra blivit sjuka (möjligtvis coccidios) och dött. Nu i skrivande stund är en fjärde sjuk. Det är ju mycket möjligt att kraken som blev attackerad av örnen också var sjuk, rovdjur har ju en tendens att välja de svaga och utsatta i en flock..

De första två sjuklingarna visade sina (för oss) första symtom och dog inom loppet av samma dag. När den tredje blev sjuk så hade vi köpt mediciner men den dog också, fast efter två dygn ungefär. När vi så trodde att eländet var över, så insjuknade en till, trots att alla fått behandling. Man får helt enkelt försöka vänja sig vid tanken att det är fullt möjligt att vi förlorar alla unghönorna. De som var så pyttesmå när de kom till oss, som små pingisbollar på ben. Det känns så himla sorgligt.

Särskilt mannen min är ju ledsen, han har lagt ner typ hela sin själ i Kerstin och hennes små fluffisar. Nu när man började se vilka fina hönor de skulle bli så känns det extra pruttigt.

Vi får se nu hur det går. Förhoppningsvis får vi stopp på det hela.

Vi fick regn!

Hej på dig! Ja jag vet, det kanske inte låter som det mest spännande att rapportera men här är det stora grejer numera när det regnar. Med tanke på torkan och rädslan för att inte få oliver (såklart det blir allvarligt för de som lever på odlingarna) så blir det stor glädje när tunga moln äntligen rullar in.

Vi satt och njöt på verandan idag medan hönsen rände runt, med fasanerna i hälarna. Japp, vi släppte ut dem för första gången idag men de var inte trygga så vi låter dem vara i hönshuset ett tag till.

Kerstin med fluffbollarna som börjar bli stora nu!

De följde efter hönsen vart de än gick och verkade få panik om de inte hängde med i svängarna. Rätt nervösa när vi kom i närheten också. Nepp, tillbaka in i tryggheten!

Dagens lilla “heck no!”-moment var när jag hälsade på en av svärmors kunder idag med kindpuss. Vafasiken. Hon satt där i affären med kaka i handen så tänkte att hon kanske var en kompis/släkting så bäst att vara artig. Visade sig vara en kund. Men hennes man kom in sen och skakade hand med alla oss så helt random var de ju inte. Men ändå. Haha. Lite överartigt. Men man vågar ju inget annat, annars får man ju skit om det var någon viktig och man inte hälsar. 😛

Är jag ensam om att skämmas ihjäl när sånt här händer? Alltså jag kan gå och hata mig själv i månader efteråt och föreställa mig hur alla skrattar åt mig. Världens skruttigaste självförtroende. Gaaah!

Tack så jäkla mycket Frankrike för att ni importerade hit ett så himla sjukt sätt att hälsa. Vad 17. Ni i Sverige tjötar om muslimer som inte skakar hand, här ses man som en mört om man inte kindpussas med främlingar. :O

Nä, dags att göra annat kul nu, som att plocka in det vi handlat och annat sådant vardagligt. Imorrn tror jag att vi kanske åker och kollar på bevattningssystem, tror nog att det är det säkraste kortet här eftersom vi snart pyser till Sverige en längre tid och att vattna cirka 60 träd för hand med en sketen liten vattenkanna tror jag inte någon kommer vilja hjälpa oss med när vi är borta.

Ha det!