Saker jag önskar att jag vetat innan jag började banta

Hej på dig! Hoppas du har en trevlig helg. Själv sitter jag hemma och blänger, fortfarande öm i foten. Men, men. Jag tänkte att jag skulle få ut lite små tankar här. Tankar kring hela den här bedrövliga bantningsmentaliteten som suger ut varenda uns av ”normalt” kring mat, ätande och ens kropp för en. För jag är så jäkla trött på det här.

Hur jag hamnade i den här soppan

15 år sedan cirka, barnen var runt året och jag var JÄTTEFET tyckte jag. Efter graviditeten var jag hela 4 kg över min tidigare vikt, men sen upptäckte jag tröstätandet som kunde ”lindra” ensamheten och depressionen. En helt ny värld av chokladmissbruk öppnade sig. Sen hade jag gått upp 5 kg så jag var på 84 och tyckte att jag var tjockast och fulast i hela världen.

Det här kommer såklart inte som en blixt från klar himmel med tanke på hur jag mådde, men ändå så var jag rätt bekväm i min kropp innan, då jag var i sena tonåren. Jag hade väl som alla andra i bakhuvudet ibland att ”jag skulle bli snyggare om jag gick ner lite” men jag hade rätt luddiga uppfattningar kring vikt och sånt som tonåring. Det var helt enkelt inte en grej för mig. Jag blev rejält förolämpad när någon snubbe sa till mig att jag kunde bli modell om jag gick ner 5 kg. Då tänkte jag att modellandet kunde väl dra åt helsike, och han också.

Jag åt normalt och som jag ville och rörde mig mycket varje dag, helt omedvetet då jag promenerade mycket till och från skolan osv. Med andra ord, bantning var ett koncept som låg väldigt lång borta. Calzone for life.

Tidningen Amelia göder bantningsmentalitet

Ok, man ska inte lägga skuld på en tidning när det var min totala okunskap kring näringslära som var problemet. Men jag hade en Amelia där det fanns en matdagbok med som man skulle fylla i för att gå ner i vikt. Jag hade då cirka 9 kg övervikt, men jag fick snabbt idén då jag såg att det funkade, att ”jag ska gå ner till min lägsta vikt nånsin!”. Jag tyckte 55 kg lät rimligt till mina 180 cm för ”det väger ju modellerna”.

Jag vet, jag tror jag hade potatismos i hjärnan.

Eller, så var det då mitt sjuka förhållande till mat och kropp hade börjat. Jag såg ju att svälten fungerade, så då kunde jag ju sätta ribban ännu högre?! Jag svalt mig ner (med mellan 500-800 kcal per dag) i 6 månader, till 68 kg och sen klarade jag inte en enda sekund mer. Jag minns att jag stod på vågen, jag vet inte om jag hade gått upp eller om det var det att viktnedgången bara stannat av, men jag kände där och då att jag orkar inte mer.

Man kan övertala sig själv om hur bra man mår och att det är lätt, men när man är konstant hungrig, tappar hår och inte orkar leva ens, då räcker ens så kallade motivation bara så långt.

Snabbreview här då: Efter detta har jag gått upp, ner, upp, ner och upp igen i omgångar. Nu har mitt högsta varit 106 kg. Så precis som det sägs så är bantning det bästa sättet att gå upp i vikt. Plus att jag pajat kroppens signaler, min kroppsbild, inte kan lita på mig själv runt mat, och annat kul.

Så till lilla listan då.

Saker jag önskar att jag visste innan jag började banta

1) Första och viktigaste punkten av alla: Man blir inte lycklig av att bli smal. Man slipper inte sina problem bara för att man byter klädstorlek. Livet blir inte glitter och glamour och gulligull för att man väger 20 kg mindre. Problemen finns kvar och viktnedgång fixar dem inte.

2) Man behöver inte räkna kalorier eller points eller annat skit. Kroppen sköter sig själv alldeles utmärkt. Käkade för mycket vid lunch? Var beredd på mindre hunger senare under dagen eller kanske ingen hunger alls. Kroppen reglerar det där och säger till när det är dags för nästa påfyllning. Kallas intuitivt ätande och är raka motsatsen till bantande.

3) Ju mer man jojobantar, desto svårare blir det sen att gå ner i vikt. Känns ju som ett sjukt skämt, men ja. Kroppen är som sagt fantastisk och eftersom den vet att det kommer perioder av svält (bantning) så är den anpassad till att hålla kvar fettet in i det sista.

4) Träning är inte ett straff för att man är ”ful” och man behöver ”fixas till”. Man kan träna för att det är roligt och man mår bra av det, man behöver inte göra det för att forma om sin kropp till något den inte är. Men Nia Shanks säger det bättre än jag.

5) Man kan äta av allt utan att det förändrar vikten. Kakor, tårtor, socker, läsk, chips. Man blir inte tjock av att äta en tårtbit eller av att dricka ett glas läsk.

6) Man behöver inte ta bort kolhydrater (eller någon annan livsmedelsgrupp) ur sin kost. Allra särskilt inte om man blir sjuk av att göra det.

7) Man är inte en sämre person för att man äter ”onyttiga” livsmedel. Jag är inte trash för att jag äter socker varje dag. DET ÄR BARA MAT, inte nån moralkompass, för 17. Ett bättre ord för sådan mat vore kanske näringsfattig, för onyttig har verkligen fått en negativ klang. ”-Inte ska du väl äta det DÄR, det är ju så onyttigt?!”

8) Skit i vågen och satsa på vanor. Våg kan man ställa sig på hos doktorn för att få rätt doseringar av mediciner, men annars, vad har skräpet för funktion? Alltså på riktigt?!

9) Kroppen är inte ens fiende och den jobbar inte emot dig för att göra livet surt. Snarare är det väl en själv som misshandlar kroppen genom att ständigt föra krig mot den med svältkurer och plågsamma, totalt onödiga träningsprogram?

10) Bantning förstör och bryter ner. Det finns de som går ner långsamt med små förändringar och jag är säker på att det är de som klarar det i långa loppet, men de flesta av oss jagar snabba resultat genom extrema medel. Att hårdbanta förstör lätt ens förhållande till mat och hur man äter, och sen sitter man där och tänker på inget annat än käk och tror att man är beroende av socker eller ätberoende. När det faktiskt kanske handlar om en ätstörning.

Efterklok är man alltid

Om jag vetat hur jag skulle sabba mig själv där med min första bantningskur så hade jag inte ens kommit i närheten av eländet. Men jag visste inte bättre. Och nu sitter jag med den här konstanta nojjan och pendlar mellan kaloriräknande (vilket aldrig håller mer än någon dag och jag nu insett aldrig kommer fungera för mig), till att tänka att jag måste strunta helt i alla tankar på viktnedgång för att bli normal igen. Samtidigt då som jag mår skrutt i kroppen och faktiskt borde gå ner i vikt. Det är lite som att hur man än vänder sig så har man röven bak. Typ.

Men ja, där var min lilla lista. Och kanske också en förklaring till varför jag får hybris när jag ser någon bekant som säger att ”nu ska jag gå ner i vikt” och pratar om diverse extremkurer. Håller man på med sådant är det bara en tidsfråga innan man fastnar i bantnings- och matmissbruksträsket.

Bantning och bantningsmentalitet
Jag i en av mina svältkurer. Smalare och konstant hungrig.

För oss som redan hamnat där så är väl det första och viktigaste steget att inse att man har ett problem. Vad man sen ska ta sig till, well, de svaren har inte jag. Jag kämpar och lär mig fortfarande, och övar på att äta intuitivt enligt hunger och mättnad. Det känns bra, om än ovant. 🙂 Det är ju rätt nytt område jag utforskar här, att kunna minska i vikt med hjälp av kroppen och inte genom att kriga mot den. Konstigt!

Hoppas att du fick ut nåt av denna min lilla bekännelse. Nu kurrar min mage så jag ska ta och gå och fixa frukost. Jordgubbar med mjölk och socker, tror jag att det blir. Känner mig sugen på det. 🙂

One By One Nutrition – Gå ner i vikt och må bra UTAN kaloriräknande och bantningshets

Hallojsan! Kommer du ihåg sist du var peppad och lycklig inför att äta mindre och träna mer? Inte jag heller.

Men, nu är det tamejtusan dags. Fast jag skippar kalorihets och sånt skräp, jag orkar helt enkelt inte. Det finns ju det här fina citatet som liksom har gnagit lite i bakhuvudet varendaste gång jag börjat räkna kalorier igen den senaste tiden:

Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results.

Ja, men exakt. Jag kan alltså inte förvänta mig att göra det jag alltid gjort, dvs räkna kalorier, gå hungrig och inte lära mig att hantera mina känslor, och förvänta mig att det ska lyckas när det alltid innan resulterat i #epicfail med supersnabb viktUPPgång som följd av hysteriskt ätande… För så är det ju. Svält = viktnedgång = fortsatt svält = helt galen HUNGER = frossande = viktuppgång. Sen början man om igen. Bantarens onda cirkel av vansinne.

Ta tjuren vid hornen

Så, det är kanske dags att ta den jobbiga vägen den här gången. Den som faktiskt kräver engagemang, att man tänker och funderar, och tar itu med det som suger.

Det är kanske dags att jag lär mig äta som folk och lyssna på min kropp istället för min ätstörda hjärna. Det kommer ta jäkligt lång tid, men jag måste ju. Vad är alternativet? Ryser bara jag tänker på vart jag kommer hamna om jag fortsätter missbruka mat.

One By One Nutrition

Det finns då en gratis kurs av en favoritdietist (notera: riktig dietist, inte någon kostrådgivare eller coach som pushar någon trenddiet) och hennes man och den hittar man här -> One By One Nutrition.

Man går igenom 5 basprinciper och sen bygger man på det om man vill. Man kan hålla det så enkelt man behagar och detta är inte uppbyggt efter en viss diet eller kosthållning. Man lär sig hantera mat och ätande, bara. Att avdramatisera käk, helt enkelt. Dessutom pluggar och experimenterar man helt i egen takt. Man utformar sitt egna program som fungerar för en själv. Hur bra är inte det?! 🙂

Realistiska mål

Förutom det smärtsamma i att gå igenom hur man föreställer sig sitt liv i framtiden om man inte förändras, så har jag idag satt fram kortsiktiga mål för mig själv.

De handlar inte om vikt utan om vanor.

Tre månaders-mål

  • Få koll på portion control

Precis så enkelt som det låter. Jag vill bli bättre på att äta lämpligt stora portioner, oavsett om jag äter hemma eller borta. Det innebär också att äta mer grönisar och att käka mer balanserat med näring i åtanke.

  • Att äta precis tillräckligt

Att äta precis tillräckligt är vad det låter. Att lyssna på magen, äta långsamt och sluta när man känner sig mätt, inte kräkfärdig. Svårt för en överätare, men practice makes perfect, eller hur? Det är nog rätt realistiska mål detta, som inte är fokuserade på vikt utan hur man äter och hur man äter för att må bra. En fin bonus: Jag får mindre problem med sura uppstötningar! Härligt att känna sig lättare och få gladare mage.

Daglig morgonrutin

Något de på One By One Nutrition rekommenderar starkt är morgon- och kvällsrutiner. Inte vanliga sådana som att borsta tänderna eller klä på sig, utan mer mentala rutiner.

På morgonen:

  • Kolla över planen för dagen. Vad, när och hur du ska äta. Föreställ dig situationerna.
  • Vad kan tänkas komma ivägen? Överraskningar? Hinder?
  • Föreställ dig hur du hanterar dessa hinder.

Kvällsrutin

  • Se över dagen och allt som gick som det skulle. Upptäck dina segrar och känn tacksamhet.
  • Vad gick inte som planerat? Vad kom ivägen för planerna?
  • Tänk på hur/vad du kunnat göra annorlunda.

Nu går vi framåt!

Spännande, va? Jag tycker det känns både spännande och läskigt. Som inbiten bantare vill man ju ha en diet, regler, löften om att man ska ”nå sitt mål inom 6 månader” och liknande. Det känns svårt att engagera sig i något som inte kommer ge omedelbara resultat på vågen. Plus att det såklart är svårt att jobba inåt. Vanor är svåra att bryta och man kan ju faktiskt komma att snubbla över obekväma känslor och sanningar på vägen.

Det känns knepigt att inte banta. Jag vill ju ner i vikt och det är också meningen med programmet, att man ska kunna gå ner, eller behålla vikten eller vad som, men att man själv ska ha kontrollen (inte maten) och att mat och ätande ska avdramatiseras.

Hur som haver, spännande detta. Jag hoppas givetvis på resultat på vågen men jag måste acceptera att det kan gå långsamt. Jag måste få ordning på mig själv samtidigt så då kanske det tar sin lilla tid.

Av det jag föreställer mig i övningarna dock, när jag ser ett framtida jag som kan gå en hel dag utan att drömma om att äta, äta för att hantera stress eller planera sin dag runt mat, ett jag som rör sig fritt och obehindrat, utan ödem eller högt blodtryck, så känns det absolut värt det. 

Spana in One By One Nutrition du med om du är trött på att banta. 🙂 Det är som sagt helt gratis hela programmet.

En ”ta hand om mig själv”-dag idag och hejdå till kaloriräknande och My Fitnesspal

God kväller! Idag var jag en liten fuskis och stannade hemma från odlingen. Behövde det, kände jag… Bara rå om mig själv litegrann. 😉 Så idag ägnade jag mig åt följande:

  • Ångade ansiktet. Har så frasig och konstig hud nu efter flera månader ute i torra, soliga vädret och jag får ingen ordning på det. Nu vart det ansiktsbastu, scrub, serum och créme. Välbehövligt! (Katten blev inte ångad, bara så du vet.. 😉 Sladden var icke i och han tyckte bara att mackapären var spännande och funkade fint som vattenskål..)
  • Fixade naglarna.
  • Tog ett fotbad med socker- och olivoljescrub och så pedikyr. Snart åker ju sandalerna fram..
  • Plockade ögonbrynen.
  • Tränade! Så himla skönt. Jag hittade den här listan på övningar för oss med delade magmuskler, så jag bytte ut programmets magövningar mot dessa istället för att vara på den säkra sidan. Vill ju inte skada mig.

Hejdå My Fitnesspal!

Så det var dagen idag! Försöker att hålla koll på portion control och att äta i lagom takt, att känna efter när mättnaden kommer och sådär. Ja, det är alltså 2 övningar från One By One Nutritions lektioner. Kommer snart ett inlägg om det. 😉 Jag har nämligen raderat My Fitnesspal från min telefon och mitt liv. Jag klarar inte av kaloriräknande mer, helt ärligt. Det sätter igång osunda tankar nästan direkt. Faller rakt ner i bantningsträsket. Så nej, jag skiter i det nu. Jag får väl vara tjock så länge det behövs tills jag lär mig att äta som innan. Dvs inte vara ätberoende. Jag behöver inte en till bantningskur eller kraschdiet i mitt liv. No more.

Vill inte väga och mäta för alltid

En till grej som får mig att rygga tillbaka från kaloriräknande, förutom då att jag använt mig av det nu 2 eller 3 gånger då jag gått ner i vikt bara för att snabbt gå upp allt igen, är att i ALLA (ok, kanske alla utom… ett?) av fallen där man hör om folk som gått ner i vikt och hållit den nere, så har människorna fortsatt att räkna. Varför? För annars kommer viktuppgången som ett ovälkommet brev på posten. Det finns alltså de som loggat alla sina måltider i flera, flera år, även alltså efter att de nått sin idealvikt. Känns inte det väldigt sorgligt?

Jag vill inte bli en sån där. Jag spyr på tanken att vara beroende av en jäkla app för resten av mitt liv som ska informera mig om hur mycket jag får äta. Det säger till mig att man helt enkelt inte lärt sig någonting medan man gick ner. Man har inte lagat det som var trasigt, man har inte lärt sig hur man lyssnar på kroppen. Yes, ur vetenskaplig synvinkel så kan vi tjockisar tydligen inte lita på våra hungersignaler, men det finns andra, mindre plågsamma sätt än att väga maten och logga den i en app. Och det är vad jag försöker lära mig nu.

Så, go’ vän, det var min dag i ett nötskal. Känns gött att få ta hand om sig lite och att ta det här steget, hur läskigt det än är, för min egen hälsa. Det läskiga är ju att jag kan inte längre skriva in mina siffror i en app och läsa att ”du kommer nå din målvikt om X antal månader”… Nope. Nu måste jag lära mig från början igen, att äta utefter behov och inte använda maten som en lugnande drog. Jag måste vänja mig vid att välja sunda alternativ när det är möjligt och inte enbart äta med ögonen och på impuls. Jag vill visst gå ner i vikt men det ska liksom vara en konsekvens av att jag ger kroppen det den behöver, inte för att jag tvingar den genom att plåga den.

Många tankar. Men så får det vara. För att avsluta med något positivt och byta ämne typ helt och hållet, visst är detta ett gulligt nagellack?

Tror jag har visat det förut men jag har minne som en guldfisk så jag vet inte säkert. Men, man kan ju alltid visa det igen! 😉

Ha en fin kväll!