Halsfluss & lite cabin fever

Liten totalt orelaterad failbild från sist jag kletade honung i ansiktet. Just because.

Hej på er! Jag känner väl att det är lite lågt härinne och det beror helt enkelt på det faktum att min ena tjej legat däckad i jäkligt envis halsfluss i lite mer än en vecka. Vi andra blir sådär normalt förkylda, hon får svullna halsmandlar med varbölder på, skyhög feber och måste äta dunderkur med antibiotika. Stackarn. Hoppas det slutar när hon blir äldre.

Så, så är läget. Ingen direkt bloggpaus som sådan, bara en heads up om vad som händer när det blir lite glest mellan uppdateringarna.

Imorgon är det eid och då ska vi till svärmor, vi har som sagt varit hemma nu väldans länge, enda äventyret vi haft var när vi satt på balkongen, typ. Så imorgon är det till att le och vara glad, äta kött (man slaktar ju får på eid så då blir det grillpartaj) och hoppas på att dottern orkar och inte blir sämre. För nej, i här kan man inte skippa en högtid på grund av sjukdom, då riskerar man att göra sig skyldig till allehanda kränkningar. Säger jag sådär lite syrligt.

Nä ni, nu ska jag ta och avrunda detta innan det blir en novell. Innan jag gör det så måste jag säga att du definitivt borde gå in till Evahle.se och delta i hennes tävling hon har där nu. Hon lottar ut ett armband i samarbete med ett projekt som berör psykisk ohälsa. Med andra ord så är det för en väldigt god (och viktig) sak. :)

Ha en fin dag!

Livet med konstanta fascikulationer/muskelryckningar

Edit: Läs gärna senaste uppdateringen i det här, som du hittar på denna länken. Där berättar jag mer om hur livet ser ut nu, såhär 2 år efter inlägget nedan.

***

Hej på er! Vill starta med att säga att det här inte är något "tyck synd om mig"-inlägg, utan helt enkelt bara till för att vara informativt. Jag hoppas att det kanske hjälper någon annan som är i samma sits som jag var i för cirka 8 år sedan, och inte hade en susning om vad som hände med min kropp, varför och hur i hela friden jag skulle klara av att leva med detta.


Jag för cirka 5 år sedan under tiden då det var som jobbigast. Knäckt bara av att gå cirka 50 meter från bilen... Tack och lov är det inte så längre.

Början - Kramphelvetet

Jag minns inte den dagen det började, men jag minns den första perioden, och jag minns att detta startade under en tid då jag har riktigt extrem ångest. Jag fick kramper i fötterna många gånger under dagen, och under natten kunde jag vakna 2-3 gånger med helt sjuka vadkramper, ibland i båda benen samtidigt. Ibland krampade det i vaderna och sedan när jag försökte stretcha ut det så började det på framsidan i stället. Många frustrerade tårar, skrik och så en trött man som satt och masserade i sängen och försökte trösta. Naturligtvis blir man inte en glad prick av att aldrig få sova, lägg därtill skitkänslan av att inte kunna leva som folk. Jag kunde inte ens stå och diska utan att få fotkramp. Glöm promenader, träning, ett liv överhuvudtaget. Jag lade mig i sängen på natten och kände hur det nöp runt/kröp och drog sig samman i musklerna i benen och fötterna, tårna rörde sig av sig själv när senor drog ihop sig för att sedan släppa, för att sedan krampa ihop igen. Helt sinnessjukt. Jag fick spänna täcket så att tårna blev stretchade uppåt, och sova så. Jag somnade tillslut helt enkelt av utmattning varje natt.

Magnesium skulle hjälpa sades det, och jag testade. Det hjälpte tack och lov mot de vidriga nattliga vadkramperna, men det andra fortsatte som vanligt, dvs jag var rätt miserabel.

Såhär kan alltså ben och fötter se ut när det håller på. Förutom att för oss krampisar så är ryckningarna just mer kramper än bara ryckningar/bubbel i musklerna.


Ibland lönar det sig att googla på sina symtom

Ja, egentligen ska man ju inte googla på det man har. Tyvärr är det på grund av Google som många av oss "ryckisar" är övertygade om att de har MS eller ALS, trots att de gått till oräkneliga läkare som uteslutit detta bortom allt tvivel. Men, tack vare Google fick jag ett namn på det som plågat mig under ett par års tid - Benign Fasciculation Syndrome, eller mer specifikt det som passade in på mig; Cramp Fasciculation Syndrome då kramper var mitt största problem.
Vanligtvis är det helt normalt med ett ryckande ögonlock då och då, eller ryckningar i nåt finger osv. Men när det bubblar i hela kroppen, då har man väl kommit utanför vad som är normalt. För många har dessa problem startat under tider av svår ångest, och så var det för mig. Ändå vet man inte exakt vad detta beror på, det man vet är att det inte är farligt och därför forskar man inte kring det. Det har ingen hög prio, helt enkelt. Så vi som lider av det får fortsätta att behandla symtomen bara och hoppas på det bästa, typ.

Att bli tagen på allvar

Jag tog tillslut mod till mig och fick en remiss till en neurolog, efter att ha blivit dumförklarad av 2 läkare innan. Hon hade aldrig hört talas om det jag har, men satte mig på ångestdämpande (vilka jag fick sluta med för att de ironiskt nog gjorde att nattkramperna kom tillbaka) och en muskelavslappnande medicin. Det fungerade väl inte egentligen och året därpå blev det återbesök och remiss till magnetröntgen. På återbesöket var det som om det gick upp ett ljus för läkaren, hon nästan rusade ut ur rummet och återkom med en kollega, som är specialist på något med muskler, kommer inte ihåg exakt vad. Hon visste precis vad jag pratade om! Hon sa att det enda man kan göra är att behandla symtomen och försöka leva som vanligt, att inte låta det ta över ens liv.
Nästa steg vore att undersöka musklernas aktivitet (dvs få det svart på vitt att de rör sig när de inte ska) men kön till den apparaten är så lång så det var egentligen inget nödvändigt. Magnetröntgen uteslöt ju allt allvarligt, så det enda var att ta min medicin, som då är Tegretol, en medicin mot epilepsi. Tack och lov fungerar den, och jag kan leva någorlunda normalt. Jag tränar (om än korta pass), och jag kan gå (under riktiga skitperioder får jag dock se till att alltid ha någonstans att sitta till hands, t ex ska jag handla så åker jag till en affär där jag vet att det finns stolar/bänkar, även om det oftast inte behövs längre så är det en trygghet) och främst av allt så tar det inte upp hela mitt liv och all min tankeverksamhet längre.
Det är en del av mig men det har blivit så normalt och när jag har det jobbigt så är jag öppen med det. Tycker folk att jag är tråkig som inte kan gå en hel dag på stan (fast fasiken, guldmedalj till mig mig som gick runt typ hela Paris under tre dagar) så får de tycka det. Min hälsa är viktigast och jag blir inte glad av att göra mig till och få betala för det med kramper och smärta.

Givetvis blir jag ibland frustrerad när jag är inne i en jobbig period men då försöker jag påminna mig själv om att förut var det jobbigt hela tiden, utan minsta lilla lättnad. Nu går det att hantera.

Så, jag ville skriva lite om det här för att kanske ge hopp åt andra, och att säga att nej, det här är ingen inbillningssjukdom, det är ett i allra högsta grad verkligt syndrom som man kan få mediciner för. Man ska inte behöva bli avfärdad av läkaren som hypokondriker eller bara "stressad". Det finns ett namn på detta och jag lovar, bara att bli tagen på allvar och få sina problem erkända som verkliga, hjälper långt.

20% rabatt på hudvård | Gamla favoriter

Inlägget är reklam för Nordicfeel.se och innehåller annonslänkar

Just nu har Nordicfeel ett bra erbjudande, få 20% rabatt på hudvård när du handlar över 499 kr, ange bara koden vardagslyx när du handlar.

Jag kom direkt över ett par godingar från klassiska serien Fenjal..
Det var tradition att jag köpte en presentask från denna serie till mamma varje år till julen. Nu är förpackningarna lite uppdaterade, men doften är definitivt densamma! Den beskrivs som lavendel, liljekonvalj och ros. Kan nog knappast bli mer klassiskt än så, men ändå är det absolut inte en tung doft.
Särskilt deras Créme De Parfum är superhärlig. Tunn och fräsch, räcker i evigheter. Känner mig sugen på en sådan och en deo själv, faktiskt. :) Är lite komiskt att jag nu börjar digga mammas parfymer, men det är väl tryggheten och nostalgin, kanske, plus att jag känner mig för gammal nu fär sådana där supersöta godisparfymer á la tonåring. Så, vill du testa något med lite kultstatus, något som räcker länge och gör att man känner sig fräsch som en nyponros, testa Fenjal! :)
Jag hittade andra gamla favoriter här också, nämligen bland annat ansiktstvålen, ansiktsvattnet och krämen från Clinique. Jag älskade detta set, det var verkligen klockrent på alla sätt och vis. Tror inte min hud varit så ren och fräsch någonsin, faktiskt. Jag skulle absolut gärna använda dessa igen, och även fast de kostar en slant så är det absolut inte bland de dyraste märkena och framför allt så räcker produkterna väldigt länge.

Sedan så har vi då den berömda 8 hour cream från Elizabeth Arden. Jag köpte denna för att jag läste att den är rena rama miraklet (jag är tydligen inte svårflörtad) och det var faktiskt ingen överdrift. Jag har använt den till allt från torra läppar och myggbett till irritationer och småsår. Den är episk. Räcker väldigt länge även den.

Sist men inte minst så blev jag väldigt glad över att ha hittat denna guldklimp till kräm från Dove. Jag har inte sett den i butik på flera år nämligen. Denna smiter in i huden på ett ögonblick, och det är rätt härligt för en som jag som inte tål känslan av fet kräm på kroppen men samtidigt har riktigt torr hud. Så, den här får det också bli då det är min all time favorit. :)

Önskelista plus size basics




Hej fina! Är det bara jag som tycker att det är vansinnigt svårt att hitta kläder om man är lite rund om höfterna? Jag har ju dessutom kravet att det ska sitta någorlunda löst, vara långärmat/inte urringat och inte genomskinligt, så det är lite av en utmaning. Asos t ex har ju fina kläder som tusan, men jag har väl kanske inte modet att beställa ett lass med kläder från utlandet..

Jag lyckades i alla fall hitta lite inspo, basplagg som man kan kombinera på olika sätt. En vinterjacka behöver jag (har gått runt i herrjacka i flera år) och så fattas skor i collaget. Med tanke på att jag har storlek 42/43 i vinterskor (även fast jag av någon anledning lyckas ha 41 perfekt i mina sandaler från Ecco) så har jag en redig utmaning även där. Jag får titta på Deichmann (bra priser) eller Nilson shoes (betydligt dyrare men bra kvalitét), förhoppningsvis hittar jag något som passar.

Summan av kardemumman; detta kalas går på cirka 3000 kronor. Inte så dumt kanske för (nästan) en hel basgarderob? Lite över min lilla budget så i alla fall 3 plagg måste bort om jag ska kunna köpa skor också. Som sagt, inte lätt, detta... men nåt ska jag väl kunna hitta på..! Jackan kan eventuellt offras om jag hittar en tunnare/billigare kappa eller liknande, men utbudet är tyvärr inte så stort när man är av storlek större. Jag har inget emot att det kan vara lite dyrare med kläder i större storlekar, men varför ska det typ inte finnas något alls? Känns nästan så.

Nåja, vad är väl en bal på slottet. Kanske kommer det in mer när det faktiskt börjar närma sig vinter? Jag får väl leva på hoppet. :)

Inga gröna fingrar här, inte..

...men nu måste jag ju visa att jag kunnat hålla växterna vid liv! Vi hade några stackars plantor på balkongen som i stort sett gick åt pipan. Sen kom mamma hit och rensade och nu har allt vuxit till sig/går åt det gröna hållet igen. Till och med svärmorstungan som var gul har blivit grön och fin igen och efter ett par år av dvala typ så har det kommit upp nya skott.

Men, nu ska vi titta på den här tuffingen:


Denna roliga filur fick jag av mamma. Den hade en liten flurp i mitten när hon köpte den, kanske 5 cm lång. Så växten blev döpt "aliensnorkeln" av mig, såklart. Nu är flurpen en lång pinne (stjälk, kallas det kanske..) med blommor!





Jag vet att det förmodligen inte är så svårt att lyckas med en sån här, men det känns ändå kul. Även det andra har tagit sig, inklusive skott som hon satte åt mig.


Jag har gett mig den på att fixa gröna fingrar en vacker dag, jag har i alla fall börjat bli intresserad av det här med blommor och odling så det går väl åt rätt håll. :)

I övrigt så är hotell bokat nu så förhoppningsvis kommer vi iväg på vår roadtrip snart. Längtar!!

Ha en skön söndag

Dagens positiva!

Hej på er! Efter senaste dagarnas depp tänkte jag köra lite mer pepp! Ja, I need it. Så, här kommer ett "dagens 3 positiva", för nu känns det gött!

1. Vi har två resor på G! Sverigebiljetterna är köpta! I december bär det av hemåt. Ungarna får julafton med mormor och hennes födelsedag också, så det blir mysigt, plus att de får se hennes och hennes mans nya hus! Spännande. Så himla glada är vi, vet inte vilka som är gladast, jag eller kidsen..? Tills dess får vi muntra upp oss med en minisemester på nordöstkusten här i Tunisien. Inget bokat ännu men vi har bestämt oss för att göra allt vi kan för att komma iväg.

Bjuder på lite sverigeminnen sålänge! Hur underbart är inte Sverige kring jul och nyår? 100% myspys. Fast då är ju jag en sådan som älskar snö, vet att inte alla känner samma.. :)






2. Jag har en "ta hand om mig själv"-dag idag. Ansiktsmask, manikyr och pedikyr, ögonbrynsfix. Jag behöver det verkligen nu, att få tänka på annat och känna att jag bryr mig om mig själv och min kropp. Skulle köra med havregryn men alltså det fastnar ju inte på fejset oavsett vad man blandar med! Man måste nog mixa det innan. Blev honung bara då istället. Skitbra för huden men smakar ju skunk när det rinner ner i truten.. Sen så ser man väl inte sådär överdrivet fräsch ut under tiden som man har den på. Ser ju ut som nåt från filmen House of wax. Eew.



3. We got cookies! Och annat slisk. Ja, man kan ju förstå varför jag har problem med midjemåttet, I love me some carbs! Gäller ju att vara glad för det lilla, eller hur? Varje kväll är myskväll här hemma nu, vi passar på medans det är sommar. Vet inte vad just sommaren har med saken att göra, men det låter väl bra som ursäkt, antar jag.



Vad pysslar ni med denna lördag då? :)

Fredagstankar


Ber i förväg om ursäkt för rätt så ledsamt inlägg alltså, men jag var tvungen att skriva av mig lite. För det första såg jag denna artikel hos SVT som då delades på FB, och kommentarerna.. Hur kan människor glädjas åt att en sjuk person avlidit, endast för att de kommer från ett annat land? Och dessa personer är skrämmande nog förebilder för barn och barnbarn. Hatet kommer att ges vidare till nästa generation, och nästa. Så jäkla skrämmande.
Hur detta barn kunde lämnas åt sitt öde är också sjukt, ett helt kapitel i sig. Antar att mamman trodde att de skulle få hjälp nu när de kommit till fina, fredliga Sverige, och så blev de bara ignorerade. Tragiskt från början till slut.

En annan händelse var denna där en muslimsk kvinna blev slagen sönder och samman som "hämnd" för attacken i Barcelona. Det vet vi ju, att alla muslimer direkt eller indirekt är skyldiga till terror, eller åtminstone stöttar det. Åtminstone tills motsatsen bevisats. Jag vet inte hur många jäkla gånger jag har suttit och berättat och förklarat, bara för att få det slängt i ansiktet att jag ljuger, "-för enligt din religion så ska man ljuga för ickemuslimer".
Vi blir alltid kollektivt bestraffade. När attacker sker av vita ickemuslimer så handlar det i stort sett alltid om "psykiskt sjuka" (om det ens rapporteras av media, vill säga), trots att människan i fråga hade religiösa eller politiska motiv. Man ser knappast Johan gå och spotta på norrmän på grund av Breivik, liksom. Som vit ickemuslim har man frikort. Man kan vara deprimerad, störd, sjuk, ensam, tappad i golvet som liten, mobbad, förvirrad, elak, korkad, vad som helst, men nog fan ska man ursäktas. En muslim med psykiska sjukdomar finns inte. Automatiskt terrorism.

Hur som haver, strunt i det. Jag är bara så trött på hatet. ALLA hatar. Åt alla håll. Jag har varit tvungen att ta bort människor från min FB för att jag var trött på att se rasistiska inlägg varenda morgon när jag loggade in. Kan man inte låta bli att bete sig som ett rasistiskt, islamofobiskt arsel när man har invandrare eller muslimer på sin facebook, så behöver man inte vara på min FB, eller i min bekantskapskrets överhuvudtaget. Undrar förresten hur många av dessa tappra tangentbordskorsriddare (inte sällan som de har just en korsriddare eller viking som profilbild..) som står för sina vidriga åsikter IRL...

Man bara undrar liksom hur svårt det ska vara att ha lite vanligt folkvett? Är empati så himla svårt idag?

Inspiration

Citatet ovan är från Roy T. Bennett och gick väl rakt in i hjärtat på mig just nu, i den situationen jag befinner mig i.
Jag kan inte förändra något just nu, hur mycket jag än vill det. När jag tänker på min hälsoångest så är det faktiskt så att även om jag faktiskt skulle vara allvarligt sjuk så vad kan man göra? Ingen är garanterad ett långt liv här på jorden. Jag är inte unik och har som av något mirakel ensamrätt på evigt liv.

Vad jag kan göra under min tid här på jorden styr jag dock över, även om man ibland sitter fast i jobbiga lägen så är det ändå jag som bestämmer hur jag vill reagera på det, och vad jag vill göra åt saken. Vill jag deppa ihop, göra mig själv ännu mer miserabel, så pass att jag inte kan vara en bra mamma åt mina döttrar som behöver mig här och nu?
Eller vill jag försöka reagera på saker och ting med värdighet och respekt för mig själv, med en positiv inställning, för att jag och min familj förtjänar det? Det kan jag "skapa", en positivare inställning till saker och ting.

Angående skapande (om vi ska tala bokstavligt) så saknar jag det, och det är då allt från målandet till spexandet och skrivandet. Jag har alltid varit en teaterapa och behövt uttrycka mig på olika vis med kroppen. Nu känns det mest som om jag kvävs, för jag gör ingenting, och så ska det ju inte vara. Skrivandet är ju någorlunda igång med bloggandet, även fast det inte är noveller jag skriver, men jag får i alla fall sätta ord på mina tankar. Nästa projekt är att börja måla och träna igen. Träna kanske inte ses som en kreativ sak men för mig är det ett sätt att leva ut det fysiska. Jag får inte fjanta mig på scen, så då får jag lov att använda min kropp på andra sätt. Plus att muskelbyggandet också känns som kreativt på något sätt. Jag vet inte, men det är ett tillfredsställande projekt att se kroppen förändras, må bättre och kännas starkare. Det är också absolut ett sätt att få tänka på annat.

Tror det får lov att bli ett "veckans citat" med reflektioner kring det här på bloggen, som regelbundet inslag. Känns trevligt och lite pepp, liksom. Ett sätt att reda ut tankarna på också.

Har ni något favoritcitat att dela med er av, kanske ett motto?

Är det nu jag går sönder på riktigt?



Hej på er.. Jag tänker skriva rakt ut direkt och på momangen att här kommer ett brutalt ärligt och ytterst personligt inlägg. Men jag tänker inte mygla, min blogg är min röst och ibland måste jag prata ut om det här ångestmonstret. Erkänna att skiten finns där, för att det ska kännas bättre. Det kanske inte ger bloggen några pluspoäng hos de som gillar perfekta fasader, men det bryr jag mig inte om. 

Fy fasiken så nere i ångestträsket jag är. Fortfarande. Känns som om jag har en fotboll i halsen, glassplitter (aldrig haft så konstigt halsont innan som kommer och går), känns konstigt att svälja. Hälsoångest är ett jäkla elände. Jag hade ju inte det förut men visst, varför ska jag vara skonad? Hade ju redan vanlig ångest så kunde lika gärna få lite tårta på tårta. Ska det vara, så ska det väl vara ordentligt, eller?

Jag vill bara lägga mig ner i en hög och försvinna härifrån. Hem till stället där jag kan få vård och känna mig som folk.
Jag håller allt inom mig som vanligt. Vill inte vara ytterligare en börda för folk som redan mår dåligt och som behöver mitt stöd och min kärlek.
Suck it up, buttercup. Fortsätt att låtsas som ingenting när trycket över bröstet känns som om någon står och hoppar jämnfota på bröstkorgen. Vifta bort smärtorna, kramperna, spasmerna, pirret, brännandet, allt.
När ska jag få prata ut om det här och få bekräftelse? Bara svart på vitt att "-ja, jag ser att du mår dåligt och nu ska vi göra något åt det, nu kommer allt bli bra igen."

Önskedrömmar.

Tills det händer så självmedicinerar jag med mat. Mat och närhet till barnen och gubben. Vad tusan skulle jag ha gjort utan dem?

Kan man rädda min stackars ögonpenna?


Hej go' vänner! Idag blir det ett synnerligen djupt och sorgset inlägg (eller kanske bara gnäll om ett i-landsproblem), då jag vill skriva om min ögonpenna från Lindex. Sprillans ny är/var den, tills jag skulle vässa den. Efter EN vässning har jag bara en stump kvar, för det gick bara inte att få en udd på den, trots att jag har en helt grym vässare. Jag hade kladd över båda händerna för att jag försökte rensa vässaren (därav mina otjusiga naglar), it was a mess.

Jag älskade den här underbara pennan. Varför detta? Varför ska det bli såhär? Så många frågor, så få svar. Inte ens kylskåpstricket fungerade för denna krämiga goding.

Buhu.

Ni som är proffs på makeup hacks, finns det ens någon räddning?

Snygga till din Blogger



Jag skrev ju några rader förut om vad jag själv tittar på hos andra bloggar, men nu ville jag rikta mig mer specifikt till oss som håller till hos Blogger/Blogspot.
Bloggar du på Blogger/Blogspot.com och känner att din blogg behöver ett litet lyft? Det här är en superbra plattform att blogga på, men deras design kan vara lite tråkig. Visserligen har vi fått tillgång till en ny uppsättning templates, men de faller ju inte alla i smaken samtidigt som man kanske vill att ens gamla template ska se lite proffsigare ut, man kanske helt enkelt vill att det inte ska skrika Blogspot.com om ens blogg, utan att man för den sakens skull ska behöva byta hela utseendet.

Vill man inte hålla på med att ändra detaljer utan hellre vill ha en hel makeover så kan man alltid ladda ner en helt ny template, men annars så läs vidare, för här kommer lite tips på hur man kan städa upp sin Blogger lite och anpassa så att den får en personligare touch, och ser lite proffsigare ut.

"Oh So Special"-paletten från Sleek

Inlägget innehåller annonslänkar


Hej fina! Här kommer en liten recension av paletten Oh so special från Sleek. Helt ärligt så är det här första paletten av kvalitet som jag äger på många, många år. Av ren snålhet har jag nöjt mig med skuggor á la Dollarstore, och även om de kanske duger för att ge lite färg på ögonlocket så är det i princip inte mer än så. Sleek är förresten inte dyrt, väldigt humana priser och jag tycker att man får mycket för pengarna.

Den här paletten har en blandning av matta och skimrande skuggor, alla i fina, naturliga färger. Plus en svart och vinröd då, som är pigmenterade som tusan. Jag som är van vid halvdassiga varianter fick mer än jag bad om när jag skulle använda den svarta som eyeliner, om man säger så... De ljusa skimrande färgerna är inte lika pigmenterade, men absolut helt okej. Definitivt värt pengarna.

Paletten i sig har en stor spegel som täcker insidan av hela locket, den känns rätt tung och stabil, absolut inte plastigt och "billigt". Man får även med en applikator. (Är det förresten någon som använder dessa? Känns som om de följer med i paletter "bara för att", liksom...)



I det stora hela är jag nöjd, och jag tycker att det är en mångsidig palett. För mig som i stort sett bara är ute efter fina vardagssminkningar så är den mycket mer än tillräcklig och skulle jag få för mig att glamma till mig (det händer faktiskt ibland..!) så har jag allt jag behöver i denna.

Spana in de andra paletterna i samma serie här.

Längtar efter att bara resa iväg..


God morgon på er! Det är rätt sent nu men jag är fortfarande på startsträckan här så ett god morgon får det bli.. Är fortfarande seg och ena dottern har blivit förkyld (verkar som om vi alla får dras med luftvägsbekymmer hela sommaren i det här huset) så idag blir det verkligen lugna puckar.

Om runt 2 veckor hoppas vi på att dra iväg på en minisemester, uppåt mot nordöst, till kusten. Vi är ju visserligen vid kusten här med, men det är ju inte samma sak.. Bara det att få byta miljö och umgås bara vi fyra i ett par dagar, utan jobb och alla andra plikter.. Det var riktig välbehövlig lyx att få ha mamma och hennes man här i 2 veckor, och det liksom bröt av den där ångestspiralen jag fastnat i, men ju mer man får byta miljö, desto bättre, och vi har i princip aldrig gjort något sånt här, bara vi. Bott på hotell och så alltså. Med andra ord blir det skönt med vila för oss och nya äventyr för barnen! De är så pass stora nu också så det blir kul.


I det stora hela struntar jag i vart vi hamnar, bara vi kommer härifrån. Låter det lite halvt desperat? Det är det också! Jag vill verkligen bort från stan och tyvärr har vi ju ingen stuga där i olivlunden att smita iväg till än, så vi får ordna det på andra sätt. Jag som älskar att bila (bästa semestern är den där man bilar!) ser verkligen fram emot att komma iväg. Jag vill se saker och det här landet är otroligt vackert när man får se det utanför turisthålorna.

Ack, ja. Men än är det bara 19:e augusti och än är det bara drömmar. Förhoppningsvis blir de snart till planering!

Hoppas ni har en härlig helg!

Jag vill bli fri från bantningsmentaliteten



Hej på er! Fick ett mail från den här braiga hemsidan och ville dela med mig av denna artikel därifrån, samt lite egna tankar och funderingar kring det som jag nu inser är min ätstörning. Läste även det här inlägget av Frida och oj, som jag kände igen mig där. Mycket tankar och känslor som bubblade upp. Jag har ju skrivit innan lite om detta, här och här, men det är ju ett ämne som inte direkt släpper en i första taget.

Min resa åt pipsvängen när det gäller kost och hälsa började när jag bestämde mig för att banta första gången. Under första året efter graviditeten hade jag gått upp ett par kilon och kände mig supertjock. Jag hade alltid varit litegranna hälsosamt vadderad innan, normalvikt men lite mjuk, men jag hade hållit vikten genom åren så jag var smått chockad när jag såg 9 kg+.

Detta och total okunskap vad gäller kost, gjorde att jag satte mig själv på en svältdiet. Jag åt mellan 500-800 kalorier om dagen i 6 månader. Upp till 1000 kalorier om jag verkligen hade en "svulldag". Fruktansvärt, I know. Jag tappade vikt, men också hår, humör och livskraft. Efter 6 månader gav jag upp, började äta som en toka och gick snabbt upp de 16 kg jag tappat, plus 20 till. Plus att min relation till mat var totalt kvaddad. Mat var helt plötsligt min fiende, det som knäckte mig gång på gång. Jag kunde inte stå emot, och dränkte känslorna med coca cola och allt onyttigt jag kunde komma över.

Efter det har jag bantat i 3 olika omgångar och gått upp till startvikt igen varenda gång. Jag kan nu säga att dieter och bantning funkar inte ett skit. Även att räkna kalorier, vilket många inte anser vara bantning, men det är det ju. Man drar ner på maten för att gå ner i vikt = bantning. Sen att man kanske inte utesluter vissa livsmedel eller så, men det spelar ingen roll. Det är ändå medveten restriktion.

Jag försöker, verkligen försöker nu att tänka på hälsan för att min kropp inte mår bra. Men jag vill inte lura mig själv igen med att jag "bara tänker på hälsan" och är "viktneutral" när jag uppenbarligen innerst inne siktar på viktnedgång. Då startar ju den här onda cirkeln igen för mig, bantningsmonstret kryper fram och tar över. Sedan sitter jag där efter en period av "får inte äta", och trycker i mig allt jag kommer över. För att inte tala om känslorna av misslyckande, som är värst. Det tär på självkänslan att aldrig lyckas. Men hur ska man lyckas med något som rent statistiskt är näst intill omöjligt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Sätta mig och skriva ner ett ärligt brev till mig själv kanske? Hur jag mår, vilka nackdelar det finns med att fortsätta som jag gör nu, vad jag skulle kunna förbättra och (icke viktrelaterade) fördelar det skulle kunna ge? Samt såklart att tydligt göra det klart för mig själv att "jag får inte äta det eller det..." inte ska finnas på kartan. Men det är klurigt, som sagt. Man kan lätt hamna i det där igen, att man lurar sig.

Ska det här alltid vara en kamp? Finns det hopp, tro? Såhär kan jag ju inte fortsätta, liksom...

Nytt i sminkväskan

Hej go' vänner! Hoppas ni har en fin torsdag. Vi lyckades i alla fall ta oss iväg till Fatales igår, och tack och lov hade jag ena dottern med mig annars hade jag kommit ut tomhänt. Hjälp alltså vad svårt jag har för att spendera pengar på mig själv, det är ju lite sorgligt, faktiskt.

Vi plockade i alla fall på oss en ögonskuggspalett, ett rouge i en fin, kall färg, en läppenna i snyggaste dusty rose och så ett gel nail polish. Det var i och för sig till dottern, men jag lånar. ;)

Givetvis var det till att köra olika sminkningar direkt igår med min lilla makeupartist så paletten ser redan välanvänd ut.

MEN det roligaste av allt var att de nu har Isadora! Hur häftigt!? Hittade Isadora i huvudstaden förut men det var sorgligt så urplockat det var. Eller positivt, beroende på hur man nu vill se på det. Mitt favoritmärke säljer som smör i solsken här. :) Kul även att det fanns massor från Sleek, det klagar vi inte heller på...

Lite recensioner kommer såklart de närmaste dagarna, detta är ju en blogg trots allt... ;) Ha det gott!

Ärliga listan

Hallå där! Hoppas ni haft en skön och stressfri morgon! Själv är man ju hemmafruga än så länge så här är allt lika segt varje dag. Startar rätt sent med andra ord, i alla fall när det är lov.

Jag har sett att det är lite dille på listor bland bloggar och jag förstår faktiskt varför. Tycker det är kul att lära känna bloggerskorna jag följer och med såna här listor får man ju åtminstone lite mer insight. Jag hittade en kul en på Blogglistor som jag såklart var tvungen att använda. Inte speciellt "kul" på det viset men med ett namn som "ärliga listan" kanske inte humor är syftet bakom. Se det kanske mer som en presentation i listform. :)

1. Tre guilty pleasures? Coca cola när som helst på dygnet, chips med dipp (i sjuka mängder) och vattenpipa. Vattenpipa däremot klarar jag inte av så mycket utav och jag röker det ytterst sällan, men gillar det ändå. Var lite rädd att testa det innan eftersom jag är f.d rökare (slutade när jag fick bekräftat att jag var gravid för 15 år sedan) men det har inte gjort mig sugen eller så. Bara lyxfeeling att sitta i trädgården på sommaren och sniffa på syrenbusken och puffa vattenpipa med kaffe eller te.

2. När grät du senast och varför? I förrgår natt. Har skitsvårt för att gråta framför andra, vill inte ens böla framför min egen familj. Klarar det inte. Vilket förmodligen är en del av mitt problem, jag förtränger allt och låtsas som ingenting, får sedan panikångest istället. I förrgår lät jag dammarna brista litegrann, vilket var stort för mig. Lustigt nog kunde jag somna direkt efteråt. Hade svårt att somna den natten, och natten innan dess. Bara bevis på att man ska ta sina känslor på allvar, och låta dem komma ut så att man kan gå vidare.

3. När kan du vara dig själv till 100 %? Hemma i Sverige. Där slappnar jag av och är mig själv. Hemma i vårt hus, och hos mamma såklart.



Hemma. Snart där igen, förhoppningsvis..

4. Tre saker du avskyr?
1. Rasism i alla dess vidriga former, det hör hemma på soptippen och folk borde fasiken skämmas sig blå för hur de uttrycker sig, numera är ju allt okej och man ses tydligen inte som rasist nödvändigtvis för att man hatar (eller "är kritisk mot" är väl den nya frasen de använder) muslimer, judar eller exempelvis flyktingar.
2. När människor har två (eller flera) ansikten. Hör väl lite ihop med mina skräckerfarenheter med narcissister. Jag vill ha raka rör. Har själv oerhört svårt att spela teater inför folk och förväntar mig samma ärlighet tillbaka.
3. Ångest och känslan av att inte ha kontroll över vad som händer med mitt liv. Är rätt djupt och knappast lämpligt att dyka vidare ner i när man skriver om det i en liten lista, men tycker ändå att det förklarar sig själv rätt bra. Känslan av att sitta fast i sin situation är inte kul.

5. Hur är/var du i skolan? Lätt för att lära, tyvärr brydde jag mig ofta mer om partaj och utseendet där mot slutet av gymnasiet, men det var för att förtränga annat som hände runtomkring. Pluggandet har jag ändå alltid gillat och jag drömmer om att plugga igen. Gärna många år. :)

6. Vad blir du stressad av? Med ångest så är frågan snarare vad jag inte blir stressad av.. för det vore en mycket kortare lista. Men ibland så är det ett helt företag med mental pepp, hjärtklappning och darr bara för att åka iväg och äta hos svärmor. Men det varierar väl lite från dag till dag.

7. Hur tror du att andra uppfattar dig? Av vad jag fått höra så "snobbig" och "ointresserad". Detta av främlingar. Har man resting bitch face och social fobi (taskig kombo) så är det inte så himla lätt alla gånger. Att jag inte är sådär liten, nätt och söt kanske inte heller underlättar. Jag är lång och stor, ingen überfeminin liten blomma, och vet att jag kan se ut ibland som om jag äger hela rummet när jag knatar in nånstans, fast inombords vill jag bara sätta mig i ett mörkt hörn där ingen ser mig. De som känner mig tror jag uppfattar mig som snäll, ärlig, lojal. Är en sån där person som hellre har få väldigt nära vänner jag delar allt med, än många bekanta.

8. Hur uppfattar du dig själv? Om jag får säga det själv så snäll och ärlig. Bra lyssnare. Lite lätt missförstådd, men det har att göra med ångesten och det. Har man en sjukdom som inte syns, så är man ju inte sjuk, och folk har svårt att ta en på allvar trots att det är 2017 och psykiska sjukdomar knappast är något nytt.
Har dock förstått äntligen att jag gör så gott jag kan just nu med mina förutsättningar, med andra ord har jag blivit mer förlåtande och förstående gentemot mig själv vilket är viktigt, och stort för mig. Jag vet att jag inte är en värdelös, korkad nolla som en del anser (välkommen till mitt liv, även kallat dokusåpan..) så sådant rinner av mig numera. Människor med skräp bakom pannbenet kommer alltid att se andra som skräp, det är inte mitt problem. Jag vet vem jag är.

9. En situation som du tycker är jobbig/pinsam? Eh, alla situationer som inkluderar mig + en främling som pratar med mig. Gud hjälpe. Jag jobbar på saken, men det är inte lätt. Jag överanalyserar allt dessutom i efterhand och hittar själv på vad den andra tyckte för hemskt om mig. Måste jag sluta med.

10. Tre otippade saker om dig själv?
1. Var en sminkbesatt fashionista i gymnasiet som aldrig ens gick och handlade mat i närbutiken utan smink och snygg outfit.. Har till och med jag svårt att tro på idag, haha.
2. Har en rätt blaffig tatuering på ena armen som jag gjorde i vardagsrummet hemma hos en kompis. Den kompisen blev mördad av sin sambo för inte så längesedan (skriver det öppet här för våldet mot kvinnor är och förblir en stor jäkla skamfläck för världen och inget man ska sopa under mattan) och nu är min tatuering som ett minne av henne, en av mina första bästisar när jag flyttade till hålan där jag började högstadiet.. Hon tuffade till mig lite (det behövdes), fast hon hade ett hjärta av guld.
3. I musikväg så älskar jag Takida och Robyn fascinerar mig. Hennes musik är inte min vanliga musiksmak men jag älskar den. Plus att hon verkar så jordnära och go.

11. När känner du dig som vackrast? När jag får vara mig själv och slappna av, samt när jag köpt något fint (händer sällan, tyvärr) och jag ser i spegelbilden hur det liksom piggar upp hela mig.

12. Något du funderar mycket över? Döden. Men det är väl en sådan där typisk ångestgrej, har jag förstått. En del av ångesten är ju att man ofta går runt och känner på sig hela tiden att något riktigt hemskt ska hända. Nu när jag fått hälsoångest har det blivit värre, men jag är säker på att det går att vända, och att jag kan må bra igen. Jag har hopp! Jag ser lösningar framför mig och det är jag tacksam för. Allt är inte mörker, jag har lärt mig ändå att se mörkret som tillfälligt. Just som en sjukdom som kan botas, för det är vad det är.

Spontanbild tagen av min dotter

Är lite avslappnande faktiskt att skriva av sig såhär. Tack för att ni tog er tid att läsa. Hoppas det inte blev allt för dystert men den heter ju ärliga listan, så... ;) Nästa gång tar vi en lättare variant, tror jag.
Ha en fin dag!

Liten fikapaus i marinan

Hej på er! Hoppas ni har en sjysst måndag och har sluppit all eventuell måndagsblues. ;) Idag börjar hettan komma tillbaka så vi passade på att dra iväg och fika innan det blir för varmt för att gå ut. Älskar den här marinan, massor med gamla minnen.. Lugnt och skönt också med naturen. Tyvärr finns det knappt några turister kvar sedan det som hände för ett par år sedan, många affärer som fått bomma igen. Förstår inte riktigt varför folk gladeligen åker till exempelvis Turkiet och Egypten där det smäller jämt, men hit är det tydligen skitfarligt att åka...?


Deliciously onyttig cappuccino med grädde och kakao i. Yumm!

Utan honom här skulle jag braka ihop. Jajamän.

Blir jobbigt att gå till och med i hettan. Hah. Thank you Lord för att jag fick ett par Ecco att knata runt i! Bästa som finns för fossingarna, seriöst.

Annars då så sitter jag och försöker samla mod till att köpa den där designen till min blogg. Är det bara jag som har lite fobi för att handla på nätet? Känns som om man liksom lägger ut sina uppgifter till allmän beskådan.. Fast det gör man väl inte, men ändå. Känns läskigt. Eller så kanske det är jag som är omodern, den risken finns ju.

Hoppas ni får en fin kväll

Introvert-baksmällan



Jag minns när jag var yngre och kunde vara ute en hel kväll i stök och bök och vara fräsch som en nyponros dagen efter. De dagarna är ju sedan längesedan förbi. Nu är man lite av en eremitkräfta, lite lagom folkskygg och så. Jag har alltid varit introvert, men det har väl egentligen inte påverkat mitt liv som det gör nu.

Den här artikeln om introvert hangover förklarar så himla bra hur det känns. Man behöver sin personliga space och att kunna ladda batterierna ordentligt. Om så bara för ett par minuter. Vara ensam med sig själv, i tystnaden. Samla kraft för att umgås vidare.
Det brukar hjälpa för stunden men jag blir ändå helt slut i knoppen av att träffa folk. Det handlar inte om att jag är snobbig, att jag inte tycker om sällskapet eller annat. Det blir bara för mycket intryck. Lägg därtill ångesten så blir det ju lite som en katastrof-cocktail när det gäller att vara social. Jag fungerar just nu inte optimalt bland folk. Får minnesluckor, till och med. Kommer inte ihåg vem jag sagt hej till eller om jag glömt att hälsa, till och med. Detta i sin tur göder ju min ångest ännu mer, för då skäms jag över mig själv och att jag kanske sagt eller gjort något fel - sen grubblar jag över detta i all oändlighet och lösningen (som egentligen inte är en lösning alls) blir att jag håller mig undan människor istället.

Jag hoppas på att det blir lite bättre när det gäller förståelsen för sånt här. Jag är ingen bitch, inte elak, snobbig eller otacksam. Jag har ångest, och jag är introvert. Inte så konstigt egentligen. Har ingenting att göra med att jag ogillar folk. Det är lite hjärtekross faktiskt att känna sig missförstådd, men sånt är livet. Man kan väl bara skriva vidare och hoppas att man når ut till människor som kanske får lite insight av det man skriver. :)

Ångestkväll


Hej på er Det tog inte värst lång tid efter att mamma åkt som skiten startade igen. Hälsoångest så det ryker om det. Jag har alla möjliga dödliga sjukdomar, tydligen. Varenda liten grej är något megaallvarligt. Samtidigt som jag vet att de symtom jag har är rätt typiska just för själva ångestsjukdomen.
Det blir som en ond cirkel, ångesten matar sig själv liksom hela tiden. Jag längtar SÅ himla mycket efter att få komma bort härifrån, på semester och sen tillbaka till Sverige. Där blir det stor, fet utredning på mig, förhoppningsvis. Såhär kan man ju inte ha det!

Det roliga med att blogga



Hej fina ni Nu är bloggen redan hela 5 månader gammal, men det är ju bara lite halvsant eftersom jag egentligen hade den vilandes medan jag bloggade hos Blogg.se. Jag började ju inte satsa på den här förrän i juli så den känns inte riktigt som om den är 5 månader...

Hur som haver, jag har haft och har fortfarande superkul med det här! Bäst av allt är att det rullat igång så snabbt med allting, att jag hittat andra bloggar och kommit i kontakt med andra bloggare. Så mycket roligare när man inte sitter och skriver någonstans i en ensam vrå på internätet och varken läser andras bloggar eller får feedback på sin egen! Trots att jag hållit igång fram och tillbaka sedan 2008 så har det aldrig varit såhär kul och givande.

Så till min lilla lista; det roliga med att blogga!

Knyta kontakter! Man hittar andra bloggare (och läsare) och får feedback själv. Superkul särskilt för en som jag som inte är direkt social av mig IRL. Jag vill ju ha folk omkring mig och så, men det funkar inte alltid med ångesten. Det här är kanoners på alla sätt och vis!

Man har sitt eget space för att säga vad man vill. Man kan göra sin röst hörd och det är både fascinerande och lite smått skrämmande. När jag haft besöksrekord med detta inlägg så var det både roligt och skitläskigt. Sen fick jag höra att det delats på FB, hjälp! Haha. Ibland tänker man inte på att det faktiskt är riktiga människor (ibland sådana man känner) som sitter och läser. Men kul samtidigt, som sagt!
Det är även en jättebra "terapi" på något vis, att skriva ner det man har i huvudet. Det hjälper i alla fall mig en hel del att få sätta ord på sådant jag grubblar på.

Man kan välja hur långt man vill ta det. En liten hobby eller börja tjäna pengar? Naturligtvis blir man inte rik på en kväll (inte jag i alla fall men jag kanske missat nåt, lol), men man kan i ju själv bestämma hur mycket tid och kraft man vill lägga på det hela.

Man lär sig nya saker hela tiden. Oavsett om det handlar om sådant man skriver om eller info man snappar upp när man surfar runt på andras bloggar. Man kan aldrig lära sig för mycket. Särskilt inte om det gäller smink. ;)

Det är något himla tillfredsställande med att knåpa ihop ett genomtänkt inlägg och klicka på "publicera", för att sedan se härligheten på bloggen. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är najs. Riktigt najs. Att posta bra och snygga inlägg ger en bra känsla, helt enkelt. A job well done!

___________

Så, here's to många fler inlägg och givande samtal här på bloggen! :) Tack till er som gör det så himla kul!

Att ha en narcissist för nära inpå


Här kommer jag med ett föga upplyftande inlägg, men jag behöver skriva av mig lite frustration och tja, det var ju främst därför jag startade bloggen. För att ha ett sätt att få ut det jag behöver säga, att sätta ord på det.
Så.. Vart ska man börja. Vi kan ju starta med en snabb förklaring till vad narcissism är för något. Själv har jag haft en sådan i min närhet i 2 olika omgångar, och båda gångerna har det jäklar anamma sugit livskraften ur mig. De var helt olika människor, i olika typer av relationer till mig, men samtidigt är de extremt lika varandra.

Bekräftelsebehovet som dessa människor har (eller snarare det regelrätta kravet på att alltid vara universums mitt) påverkar alla. Det spelar ingen roll vad man gör, hur mycket distans man försöker få, en sådan människa försöker alltid att blanda sig i och påverka, eftersom h*n alltid vet bäst och alla ska leva enligt hans eller hennes tycke. Man kan liksom försöka att fly, men you can run, but you can't hide. En sådan lyckas alltid sprida sin negativa, giftiga energi överallt.

Jag vet helt ärligt inte vad man kan göra åt sådana här människor, om de ens kan förändras. Jag tror tyvärr inte det. De är alldeles för förälskade i sig själva för att se annat än den egna betydelsen (den första narcissisten jag träffade trodde enligt egen utsago att han var typ en profet, det säger väl allt.. den andra är inte lika extrem på det sättet, men hon har sina taktiker för att söndra och härska..), oavsett hur mycket de trampar på nära och kära. Man kan dessvärre inte alltid "göra slut" med dem heller, beroende på vem det är. En kompis; visst. En släkting blir såklart svårare. Ibland är den enda lösningen att skapa fysiskt avstånd och hoppas på det bästa. Att se till att ha redig distans. Kan man inte sätta andra typer av gränser (alla accepterar ju inte det, eftersom de är universums mittpunkt som sagt) så är det nog det enda som kan hjälpa.

Ett råd jag vill ge, som kommer av alldeles för lång erfarenhet av detta, är att sätta stopp för det tidigt. Märker du att du mår dåligt av en relation, oavsett om det handlar om en vän, partner, släkting, så sätt ner foten innan det går för långt. Man ska inte behöva gå runt och må dåligt, och ständigt trippa på tå, för att en annan människa inte kan bete sig som folk och respektera andra.
Om personen inte accepterar det, så är det dennes problem. Men man ska inte behöva ta att bli behandlad som skräp, punkt. Sen kan den där självförhärligande människan sitta där ensam på sin inbillade piedestal och tycka synd om sig själv. För det är typiskt för den här sortens människor; de är alltid offret, oavsett. Det spelar ingen större roll vad de själva gjort, det är alltid någon annans fel och det är alltid alla andra som är elaka. Sitter man på något vis fast med den här människan så får man försöka se till att sätta stopp för det hela inom sig själv, att man bestämmer sig för att inte låta sig påverkas. Det är supersvårt, jag vet, men ibland kan det vara enda lösningen tills man kan sätta punkt för relationen.

Jag önskar ingen att råka ut för det här, men det är nog vanligare än man tror. Hur som så är det viktigt att man inte tummar på sina principer och sin rätt, och inte låter det här giftet förstöra en. För innan man vet ordet av så kan en annan människa ha påverkat en så pass negativt att det är svårt att ta sig upp igen.

Kom ihåg att det inte är din skyldighet att ta skit från någon annan. 

Parfymnostalgi

- Inlägget innehåller annonslänkar -



Finns det nåt härligare än parfym? Jo, det finns kanske men som kronisk luktare (måste sniffa på allt när jag är i affärer, från sköljmedel och schampon till parfymer) så är underbara dofter i vackra flaskor rätt högt upp på favoritlistan.

Själv sitter jag här och drömmer mig bort här till mina gamla favoriter och några klassiker som jag ännu inte provat... Nu blir det story time! :)
Min allra, allra första "riktiga" (dvs dyra) parfym var den fantastiska, fräscha Laura (2) från Laura Biagiotti. Jag vill så gärna ha den igen för den var så himla jag! En väldigt speciell doft jag faktiskt inte känt liknande någon annanstans. Många parfymer påminner ju lite om varandra men den här sticker ut! Glädje och stor personlighet utan att vara övermäktigt på något sätt.

Min andra var Noa från Cacharel (3). Jag knatade in i parfymeriet i Upplands Väsby och bad om hjälp att få sniffa mig fram till en ny favoritparfym. Alla tjejer i min gymnasieklass hade ju nån flashig, dyr parfym så jag ville såklart inte vara sämre. Jag föll som en fura för Noa. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva doften, men precis som de andra parfymerna från Cacharel så är den här också blommor i överflöd, men den är så mjuk och fin. Jag tror inte att den riktigt passar mig i dagens läge men annars så skulle jag gärna ha den i repris. Riktigt smarrig!

Anaïs Anaïs (1) är också speciell, för den förknippar jag till hundra med min mormor. Jag kommer ihåg att hon hade en sådan flaska i sitt badrumsskåp på landstället. Så jag vill ha den mest för att den påminner om mormor, men kanske också för att den är som en blombukett på flaska. Underbar!

White Musk (4) från Alyssa Ashley har jag aldrig testat men mamma (hej mamma!) brukade använda originalet (hej och hå, presentförpackningar från taxfree på Ålandsfärjan) och det är också en sån där parfym som andas minnen. Plus att det är ren perfektion när det gäller mysk. Ska man skaffa sig en mysk så är det Alyssa Ashley som gäller. Plus i kanten för 80-talskänslan! Men nu är det ju White Musk jag är nyfiken på, har haft en sådan förr av annat märke som jag inte hittar längre och jag älskade den. Hur fräscht som helst.

Eau Vitaminée från Biotherm (5) hade jag också ett tag. Jag kom över den av en slump, jag och en kompis träffade på en helt främmande kille som precis kommit hem från en Ålandskryssning och hade handlat parfymer till tjejen sin. Han fiskade upp den där jätteflaskan från påsen och gav den till mig för att han tyckte jag var söt, sen gick han. Tack? Jag var ju tonåring med långt ifrån utvecklad feeling för etik och moral, plus att jag var beroende av parfymer och skönhetsgrejer så jag tackade glatt och tog emot. Ha. Undrar om han ångrade sig sedan? Tror nog det, men jag slet den med hälsan i alla fall.

5th Avenue från Elizabeth Arden (6) har jag tyvärr inte haft i min ägo, men jag har sniffat på den varenda gång jag kommit åt. Himla fräsch och elegant. Jag är dock inte speciellt elegant av mig så jag vet inte om den passar, men I like it. Risken är stor att det blir mitt nästa inköp i parfymväg om inte Laura hinner före.

Happy från Clinique (7) känns just sådär HAPPY liksom. Frisk och fräsch vardagsparfym som typ passar alla. Inget blommigt överkvinnligt, bara sommarfräscht. 100% minnen från härliga sommardagar och kvällar i Stockholm. Myspys i kungsan. Tror inte jag skulle vilja ha den igen just för att det är för mycket minnen, haha.
Har ingen aning om ifall jag köpte eller fick min, men jag hade en redigt stor flaska som jag lyckades ta nästan slut på, och det ska till mycket för att jag inte ska tröttna och börja på en ny parfym innan halva gamla ens är slut, så det är ju ett bra betyg!

Vad har ni för favoriter? Tips på nyheter eller underbara klassiker som ni återkommer till?

Allt för kärleken



Läste detta intressanta inlägg hos Ladydahmer häromdagen som fick mig att fundera litegranna. Jag har märkt precis samma sak, men främst då bland kvinnor som är gifta med män från andra länder (det är trots allt mest sådana jag umgåtts med senaste åren), att man börjar laga bara mat från hans hemland, har på sig traditionella kläder därifrån osv. Inget ont om den saken, men jag började tänka på hur pass mycket djupare detta kan gå. Som t ex att man som kvinna totalt tillintetgör sig själv och det man vill, för att behaga en man, med eller utan tvång från hans sida.

Jag har gjort det själv i mitt tidigare liv så att säga och jag vet hur lätt hänt det är. Man accepterar allt, till och med negativa saker, för han är ju The One.
Det gör ju inget, intalar man sig. Han älskar ju mig innerst inne och menar det nog egentligen inte!

Jag tror det här är typiskt för oss kvinnor på något vis. Oavsett om man gör såhär bakom en religiös fasad, dvs accepterar vad som helst av gubben för att man då är lite martyr och "man får pluspoäng av Gud om man lider lite mer här på jorden" eller för att man rentav tror att det är kvinnans roll att vara undersåte (sett det både hos kristna och muslimer), eller av andra skäl, kanske inget specifikt skäl alls annat än att man inte längre tror på sitt eget värde.. så är det så ledsamt och fel!

Detta var kanske inte poängen med inlägget hos bloggaren, precis som hon skrev så är det ju självklart positivt att intressera sig för partnerns liv, men jag kunde inte låta bli att se likhetstecken mellan det och att ge upp allt man är och tycker. Ibland för att behaga en karl som bara ger en skit, ibland är det något man själv gör, helt utan att det är något mannen vill eller ens tycker om.

För visst är det så att det ofta är just vi kvinnor som ska anpassa oss och göra allt för att behaga och försöka att inte trampa på några tår? Från att byta livsstil för att göra honom nöjd (oavsett om det kommer som en önskan från mannen eller inte) till att tolerera precis allt vad dåligt beteende heter.
Jag vet inte, jag. Vi pratar nog om olika saker, men ändå... så tror jag att de hör ihop på något sätt. Det är så jäkla lätt att tappa bort sig själv.

Oavsett så gäller det i ett förhållande att vara ärlig mot sig själv hela tiden, utan kompromiss. Det kan man bara vinna på i längden.

När kroppen säger ifrån

Det här blir ju lite pang på rödbetan, men jag mår helt ärligt skit. Jag känner mig tung, svullen, konstig i magen, massor med sura uppstötningar som bränner så det känns som om jag ska gå sönder från bröstbenet och upp genom strupen. Jobbigt att gå och att röra mig. Svullna anklar och jag känner på morgonen i näsa, mun och hals att jag uppenbarligen snarkar för ett helt kompani. Mitt matmissbruk tjänar mig inte på något sätt annat än som en tröst att ta till och gömma sig bakom, och jag orkar helt enkelt inte med det längre. Priset är alldeles för högt.

Jag kan gagga vidare om mina besvär i många rader till, men let's not. Bättre att prata om vad jag vill göra istället! :)

Mina mål:

  • Att känna mig smidig och stark
  • Att inte må illa av maten eller få sura uppstötningar (åtminstona minska på eländet)
  • Att kunna gå obehindrat (nu är magen så tung att jag får balansera bakåt på något konstigt vis och det känns såklart jobbigt för resten av kroppen)
  • Få bukt med min ångest och hälsoångest

Då är väl frågan hur tusan detta ska gå till? Jag är anti dieter/detox och så vidare så det här blir till att försöka lyssna på kroppen.

Plan of action:

  • Försöka att äta allra mest naturlig, hemlagad mat och skippa läsken till vardags
  • Lyssna på kroppen och hunger-/mättnadskänslor (ett helt projekt i sig när man alltid äter med känslorna i normala fall!)
  • Träna mjukt och snällt minst 10 minuter om dagen till att börja med
  • Inte förbjuda mig något jag verkligen vill ha
  • Skriva ner 3 saker varje dag som jag är tacksam över/tycker om med mig själv
  • BLOGGA om min resa!

Jag funderar lite löst på att följa programmet i boken "Smala människors 7 hemligheter" (jag vet, titeln är lite knas..) men har inte bestämt mig ännu. Gillar konceptet men samtidigt finns det små detaljer i boken jag inte är direkt sams med och jag är besatt av detaljer, så sånt kan avskräcka mig helt. Men vi får la se, hur som kanske det vore bra ändå på något vis att följa den eftersom den går igenom den mentala biten och är helt och hållet anti-diet. Får grubbla vidare. :)


Hur man än vänder och vrider på det så måste något förändras, göras nu. Jag ökar alldeles för snabbt i storlek och i takt med det minskar mitt fysiska och psykiska välmående och jag är värd mer än så. Jag är fasiken också värd omtanke, även av mig själv. Min kropp är ingen dumping ground för mat (eller känslor!) jag egentligen inte behöver eller ens vill ha.

Dags att börja träna?

Innehåller annonslänkar från Adviral

Hej! Här sitter jag med knasig hals igen, men vad tusan, ska jag vänta på att "bli frisk" innan jag börjar röra på mig så får jag väl vänta tills i vinter. Jag misstänker att det är luftkonditioneringen som irriterar, resten av släkten som bor i samma hus håller också på och hostar och har sig av den. Blir ju så himla supertorr luft i kontrast med megaheta fukten därute.

Så, ska man träna så kanske man vill göra det med stil? Jag kör också med linne och tights men det är ju för att jag tränar hemma. Hade jag gått på gym hade det nog blivit sweatshirt och mjukisbrallor, inte lika stylish dock!



Fler grymma träningskläder hittar du H Ä R

Så, nu blir det till att damma av hantlarna och min sling trainer, ska börja lite snällt och mjukt, känna mig för hur det känns i kroppen. Nu var det ju liksom flera månader sedan jag gjorde annat än promenerade.

MEN idag blir det inget, vaknade med huvudvärk och är fortfarande snurrig och trött, så jag får lata mig idag också. ;)

Tillbaka till vardagen



Hallå där! Det var ju ett tag sedan. Nu har mina 2 favoritmänniskor åkt tillbaka till Sverige (insert gråtande smileys här) och barna har dragit till svärmor. Med andra ord sitter jag här och sitter.
Det var mysiga veckor (förutom då att alla utom jag blev magsjuka) och jag fick tack och lov komma ut ur min dryga ångestspiral där ett tag. Nu gäller det bara att inte ramla ner i det igen.

Så, jag är strax tillbaka till bloggandet, måste bara försöka komma tillbaka till normaliteten utan att krascha ihop. :) Idag blir det film, är så astrött så jag vet inte vad.

Hörs sen!

Min senaste Blogger template

God kväller fina! Har jag sagt att jag pillat ihop lite designer till Blogger? Min senaste är en liten pastellig dröm som jag själv tänkte anpassa för egna behov så småningom och ha som design. Men än är inte orken där, så. Det är lite av ett projekt för framtiden.

Här är den:


Har du Blogger och gillar den här designen? Kolla hur den ser ut live här och ladda ner (helt gratis) här. :)