Katternas intyg klara



Alltså detta är sjukt jobbigt. Jordbruksverkets hemsida är väldigt otydlig med vad man ska göra exakt med alla papper och intyg. Man fattar liksom inte vilka papper som menas när. Så man får i princip göra en egen tolkning. Sen visar det sig att myndigheten i Tunisien har en annan tolkning av hur dessa papper ska hanteras, och då stör det liksom mitt lilla kontrollbehov för nu är jag ju säker på att intygen måste vara fel.. trots att jag ju egentligen inte är säker på hur det ska vara.

Gubben har varit iväg och fixat med katternas intyg idag hos myndighet och veterinär och min ångest är total alltså. Mår illa och kan inte äta. Torr i munnen och krampig i kroppen. Jag har inte den blekaste aning nu ifall det här är rätt. Jag känner mig 100% otrygg och jag hatar det. Hon på myndigheten sa att det är såhär man gör när man ska ta ett djur in i EU, så ja, hon har ju gjort det förr. Men så har vi ju det här med att om det finns en byråkratisk vägg runt EU, så finns det sen en extra vägg runt Sverige. Så ja. Men nu är det ju klart och stämplat så det får bära eller brista. Hoppas bara att det bär istället för brister, så att säga.

Jag kan i alla fall säga att det här är sista gången jag reser med djur mellan länder frivilligt. Och förutom krånglet med papper så har vi ju den lilla grejen då att katterna knappast tycker att timmar i en liten transportbur är roligt. Jag har försökt att vänja dem och med Gizmo går det rätt bra men Nasnous har det rätt jobbigt. Han vill inte vara ensam i en liten bur och protesterar högt och länge. Så jag skulle nog säga att resa med djur bör man nog bara göra i nödfall, eller om man har nerver av stål och en van pälskling.

Så ja. Packande, nojjande och virr fortsätter.. Jag vill bara vara framme, HEMMA, nu..

Och TACK förresten för att du fortfarande kikar in här trots att jag bloggar virrigt och stirrigt och är supersopa på att hälsa på hos andra bloggar just nu. Min hjärna kokar över (som du säkert förstått vid det här laget) och jag kan knappt äta av all stress vilket är rätt talande med tanke på att jag är matmissbrukare. Jag kan inte hålla reda på mina tankar ens, än mindre faktiskt göra saker.. som att skriva sammanhängande inlägg. ;)

Men nu måste jag gå och renskriva vår "att göra och packa"-lista. Måste ha något att sysselsätta mig med som känns lite mer konstruktivt än att bara sitta och gnälla..

Ready for takeoff! Typ.

Hej go' vän! Hjälp vilka panikfyllda dagar jag haft. Det är INTE att rekommendera att sitta hemma ensam när man har ångest alltså. Fy farao och hans moster.
Jag kom på när jag läste runt att det kan ju vara bra om katternas transportburar är godkända för flyg. Liksom vilket ljushuvud tänker inte på sådant?! Jag! De burar vi har skulle vara okej på vägen till Sverige, för vi reser med ett tunisiskt bolag i ett inte ens halvfullt flygplan så det var ingen fara, sade de.

Men.

Skulle vi nu få nobben med katterna i tullen på Arlanda (snälla Gud låt det inte hända) så skulle ju maken behöva åka tillbaka med katterna. Och då kan man ju inte räkna med att få åka med ett tunisiskt bolag, liksom. Då skulle han stå där med missarna i burar som inte är godkända för vare sig kabinen eller lastutrymmet. Vilket skulle betyda att först skulle vi få sitta på Arlanda hela natten (vi landar på kvällen när allt är stängt typiskt nog) och sen skulle jag få åka in typ till Bromma kommunalt för att hitta godkända burar. Ni som känner till Stockholm vet ju liksom att Bromma ligger inte runt hörnet från Arlanda precis.

Så jag tog ett redigt snack med min man som är lite sådär att "det löser sig!" men jag övertalade honom att personal på flygplatsen kommer inte bryta mot sina regler bara för att han är söt. Han brukar kunna snacka sig igenom saker och ting och vifta med sina långa, svarta ögonfransar, men man kan ju liksom inte räkna med att det går.
Idag snodde vi då svågerns bil och lyckades hitta de två sista (!) flygplansgodkända transportburarna i stan. Det hade varit bättre att hitta mjuka transportväskor för kabinen men det fanns helt enkelt inte. Men nu har de i alla fall burar som är godkända att checka in som bagage och det är bra mycket bättre än burar som varken är godkända för kabinen eller cargo.

Nyinköpta flygburar, istället för våra gamla vanliga..

Skolsnack


Konversationen med studievägledaren fortsätter och fasen var skönt det är att det är JAG som drar i trådarna och att jag är involverad i deras skolgång äntligen. Har jag sagt det förut? Förmodligen. Men det ÄR värsta grejen för mig.
Det har inte ens dragit igång ännu men det känns sådär riktigt genombra! Hon skrev nu att de ska göra allt de kan för att hjälpa dem så att de får plugga på sin nivå, plus då att hon lugnade ner mig med att vi ska njuta av det som kommer och att allt går att lösa med god vilja. Så man kan väl säga att det är rätt person i rätt yrkesroll där! Låter väldigt bra och positivt allting. Det är verkligen en stor sten som lyftes från mina axlar då jag var rätt orolig för det här med plugget för tjejerna.

Hemlängtan

Övrig resfeber och yra


2 av 4 väskor är packade nu och vi har börjat med katternas papper. De har lämnats in här på Jordbruksverket där de ska fyllas i på fredag, sen samma dag ska alla papper till veterinären där hon ska kontrollera att allting stämmer och stämpla allt, sen tillbaka till Jordbruksverket där hon ska kontrollera och godkänna intyget och veterinärens stämplar. Japp, på fredag kommer min man ha att göra. Men allt är bestämt i alla fall med JV och veterinären så förhoppningsvis löper det på smärtfritt.

Sen ska man ju gå igenom alla listor och packa det allra sista. Modemet ska vi ta ut på odlingen och koppla in till övervakningskamerorna så de blir inget bloggande för mig de sista dagarna. Vi kommer bara ha internet på telefonen. Sen blir det till att se till att allt är tömt (en gång när vi flyttade till Sverige så glömde vi ett ägg i kylen, det gör vi icke om) och så ska TV, dator och så vidare täckas över med lakan. Kontakter ska dras ur, papper, intyg, pass och allt kontrolleras, sen drar vi förhoppningsvis..

Jag behöver väl inte tillägga hur otroligt nervös och hönsig jag är? Både för missar och detta enorma projekt som den här omställningen är. Men nu ska jag sätta mig och skriva lite. Känslor och planer. Vart jag vill nå och vad jag vill åstadkomma, samt hur jag tänker mig att det ska gå till. Kanske distraherar det mig en aning.. :P

Jag är tjock, och det är helt okej så


Igår var det någon (vuxen!) som helt random, alltså utan minsta sammanhang, sa till mig att "-när du har mörka kläder som nu så ser du smal ut, men när du har ljusa kläder så ser du tjock ut". Jag svarade att det beror ju på att jag faktiskt är tjock, varpå någon annan, såklart med välmening, utbrister att -"neeej, det är du inte alls!"

Girl, jag väger 102 kilo. Jag är klotrund om magen. Bred om röven. Jag. Är. Tjock. Och det är väl inget fult eller konstigt med det? Varför måste man "trösta" med att säga att nej, du är ju inte tjock? Även fast det är lika uppenbart som att himlen är blå?

Svaret vet vi ju redan. Det är fult att vara tjock. Så man måste liksom försöka vara snäll och förvissa personen med att hen ju inte är det, utan faktiskt är smal/ser smal ut och därmed DUGER.

För det första vill jag med det här inlägget säga att det är en bra egenskap att inte ha mundiarré och kommentera andras kroppar, oavsett hur de ser ut. För det andra, det är inte någon skam i att vara tjock. Det betyder inte att man är skämmig, mindre värd, ful eller vad nu normerna har ljugit ihop. Jag mår kanske inte fysiskt bra i den här storleken, men det har ingenting med utseende eller människovärde att göra, utan problemmage, knasiga leder och taskig kondis. Annan femma, liksom. Och även detta är bara mitt problem, och ingen annans, så jag behöver inga "snälla" hälsoråd eller råd om hur man går ner i vikt heller, thankyouverymuch.

Så, vi kan väl låta folk ha sina kroppar (och utseenden överlag) ifred? Vore mycket trevligare då.

Skriver du tacksamhetslogg?

tacksamhetslogg

Nu mitt i all nojja och oro här så tänkte jag faktiskt börja med det! Jag är ju lite nyfis på det här med Bullet Journaling men då jag varken har material eller ett liv att planera (haha) så skiter det sig litegrann. Men en tacksamhetslogg, det kan ju vem som helst knåpa ihop! Jag tänkte att det kanske hjälper en lite med ångesten också. Jag tror inte att jag är otacksam som person men alla kan må bra av att påminna sig om allt det som man har och som faktiskt är sjysst i livet.

Något jag är tacksam för idag är att jag äntligen fått tag på Jordbruksverket som så snällt ignorerat mina mail innan. Nu har jag fått lite svar angående katternas intyg, så även om allt fortfarande känns osäkert (man står ju liksom inför tullens nåd där på Arlanda) så har man fått vissa frågor utredda i alla fall.

Är också tacksam för att det går något sånär bra att burträna katterna, även fast det är dramatik för ena. Hemskt jobbigt kommer det nog bli för dem. Tyvärr. Man måste verkligen tänka efter länge och väl om en resa med all panik det innebär är värt det. Nu är det väl det, men vi får se hur det går på resan och med tullen, lider de för bedrövligt så kanske det är bättre för dem att stanna i Tunisien om de blir tillbakaskickade. Vi får se. Hur som så gäller det att inte vara ego heller. Vi vill ha med oss missarna men de ska ju inte riskera att dö för det, liksom..


Foto: Jessica Castro via Unsplash

Som om min skalle är en konservburk

Hello! Så duktig jag är på att höra av mig, då. Jag är helt slut. Alltså det är eftermiddag nu och varje eftermiddag känner jag mig som om jag ska somna ståendes. Idag vaknade jag även med någonting väldigt konstigt; min hörsel var/är förändrad. Allt hörs cirka 10 gånger starkare, som när man lyssnar i en burk eller i en stor snäcka, typ. Förutom att jag hörde blodet susa runt i skallen, så hörde jag alla olika billjud nere på gatan, jag hörde hur grannarna rörde sig genom huset och mitt eget snack var smärtsamt högt. När hissen åkte upp i byggnaden så lät som om om skiten åkte upp i skallen på mig, så nära kändes ljudet.

Konstigt, minst sagt.

Nu har det dämpat sig en aning, eller om jag vant mig, jag vet inte. Det susar fortfarande men ljuden börjar bli mer normala, tror jag. Kan bara konstatera att superhjälteshörsel är något jag inte skulle vilja ha. No sir! Jag gillar min normala, lite halvmatta hörsel precis som den är. Detta är ju sketajobbigt. Jag behöver liksom inte höra vad folk gör i sina lägenheter. Så äckligt.

Först tänkte vi att det kanske var mitt blodtryck, men nej, det var normalt. Jag kände mig inte dålig heller, utan det var bara hörseln som var knepig. Ingen huvudvärk, yrsel eller så. Däremot så blev jag yr igår kväll när vi gick hem från svärmor, men jag kopplade inte ihop det med detta förrän jag läste om någon sjukdom som har med öronen att göra. Nu ger jag inte mig själv nån diagnos här á la Doktor Google, men tydligen kan ju yrsel och öron hänga ihop. Så vi får se. Jag har ju problem med både det ena och det andra i kroppen så jag säger varken bu eller bä.



Men annars, hur har din helg varit då? :)

Nice feelings trots allt



Hejsan! Hoppas att veckan är snäll mot dig hittills. Här fortsätter snacket med en väldans trevlig studievägledare på tjejernas framtida skola. Verkar vara en riktig super-SYV! Nu pratar vi lite fram och tillbaka kring tjejernas svenskakunskaper, vilket är supersvårt egentligen att bedöma, tycker jag. Ja, de kan prata bra och skriva ok men skolsvenska så att säga är ju en helt annan sak. Till och med en annan som är född och uppvuxen i Sverige kan ju sitta som ett frågetecken i skolbänken.
Så visst tror jag att de klarar det, de är dessutom vana vid hårt plugg och hög nivå på studerandet, men självklart kommer de behöva stöd i början. Och stöd ska de få! Mamma ska minsann stå där i kulisserna och se till att de hänger med, att läxor och uppgifter blir gjorda och framför allt, att de trivs! Det är det viktigaste för mig, jag vill se dem glada och att de har roligt i skolan. Efter alla år här av dygnet-runt-plugg för att ens fixa proven, med tillhörande ögonpåsar och till och med gråt för att de är så trötta, så vill jag att de ska känna att skolan är rolig och givande.
Nivån på plugget är sjukt hög här i Tunisien, vi har kollat igenom svenska nationella prov och kommit underfund med att de här i början av gymnasiet pluggar på universitetsnivå. Matten de gör i Sverige i andra året på gymnasiet, gör man här i början på högstadiet. I princip alla barn har stödlärare i alla ämnen, som de får plugga hos på fritiden, för det går inte annars. Med andra ord så har inte tunisiska barn någon fritid. Har de fritid så går det med stor sannolikhet inte bra i skolan, för då pluggar de inte tillräckligt mycket. Hemskt. Och det är en av alla hundra anledningar till att vi måste flytta; vi har inte råd med stödlärare längre. Nu kommer dessutom trean och sen sista året innan bac (slutprovet) och då går det cirka 30 000 kronor bara det sista året i kostnader för stödlärare för ett barn. Dubbla det då för oss. Det är pengar vi inte har.

En annan sak som jag försöker pränta in i dem redan nu, är att man i Sverige inte behöver vara rädd för lärare och rektor. Är något fel eller om man inte hänger med, så kan man be om hjälp. Behöver man så kan man till och med gå till rektorn och snacka, ingen kommer att underkänna en eller dra en i örat (har hänt min dotter, ja) för att de inte förstår vad läraren menar. Bara den grejen kommer vara som natt och dag. Men det är också något jag är lite orolig för, att de av gammal vana inte kommer våga fråga om de inte hänger med. Så det får vi absolut jobba med så att de känner att de har support omkring sig i skolan och inte bara krav.

För min egen del så mailade jag komvux och fick reda på att de har bestämda starter under hösten men att jag ska höra av mig när jag kommer till Sverige så bestämmer vi tid för möte då. Så sjukt spännande, ju! Jag hoppas verkligen att det finns något jag kan plugga i vår hemort med tanke på att kidsen kommer att gå där, och första terminen vill jag faktiskt främst se till att de kommer in bra i skolan och att allt flyter på. När det funkar bra för dem så kan jag tänka på att plugga på annan ort och pendla om det behövs. Men kidsen först!

Känns i alla fall redigt spännande och jäklar anamma sicka vuxenpoäng man samlar här, alltså. För ett litet ångestknippe som jag så känns det lite som att jag bestigit ett berg. Eller två. Det kanske verkar fjantigt men det känns gött att jag liksom drar i trådarna kring det här. Här i Tunisien har ju gubben tagit hand om allt, av förklarliga skäl. Så det är faktiskt lite av en självförtroende-boost, detta.

Det känns som om det kan bli riktigt bra, det här!

Byta bloggnamn och ha skolångest


Hello! Hoppas allt är bra med dig såhär en ljuvlig måndagseftermiddag. Såg du också valresultatet idag? Tänkte skriva om det faktiskt men jag vill inte riktigt ha en politikblogg så jag säger bara såhär: Varför i hela friden röstar folk med sina bakdelar? Och varför använder man demokratin till att rösta på ett parti som inte gillar demokrati? I vår by är det 33% som röstar på SD, så det är väl bara att invänta min första hatattack som slöjbärande kvinna. Stackars den sate som ger sig på mig, säger jag bara. 2 meter lång och lika bred, inte att leka med. Jag har knockat en vuxen man innan (självförsvar såklart) och jag kan göra det igen. HA!

Men nu skulle vi inte snacka politik. Jag funderade ju innan på att byta bloggnamn och bli mer personlig liksom med mitt eget namn. Eller nåt annat käckt bloggnamn. Men jag kom inte på något! Sen kom jag på att jag kan ju faktiskt behålla detta och ändå blogga under mitt eget namn samtidigt. Inte så svårt. Frugan E är väl inte det roligaste men det är okej. Och det är jag. Så. Jag är Frugan tills vidare.

Bra va?

Nu har konversationen med studievägledaren på skolan kommit igång på riktigt förresten, och hon frågar om hur barnen är med svenskan. Om de skulle klara undervisning på svenska eller inte. Snacka om väldigt svår fråga! De pratar ju svenska hemma. Jag minns elever som gick med mig i plugget som kunde sämre svenska än mina kids kan. Samma med skrift. Sen kan tilläggas att jag som är född och uppvuxen i Sverige inte fattade all undervisning heller. Det finns ord på svenskan som jag inte förstår. Så frågan är supersvår att svara på.

Däremot så kan jag säga att tjejerna snackar svenska och de har ett dedikerat supportteam bakom sig bestående av mamma, pappa, mormor och plastmorfar som alla är redo att hjälpa till med läxor och uppgifter. Tjejerna är dessutom beredda på att lägga manken till och plugga hårt. Så ja, jag tror att de skulle klara det. Det är kanske svårt i början, men jag tror att de skulle fixa det.

Men hur svarar man på den där frågan, liksom? Det var ju språkintroduktion som var aktuellt för dem enligt studievägledaren och då spelar det väl ingen större roll om de kan svenska eller inte? Så jag undrar lite varför hon frågar det, faktiskt. Finns det kanske annat introduktionsprogram som skulle kunna vara aktuellt..? Who knows. Jag vet ju att de frågar för att de ska kunna utforma utbildningen för barnens bästa, så man vill inte svara fel. Jag kan uppfatta en sak medan hon kanske skulle bedöma det annorlunda. Hmm. Svårt.

Nåja, det blir nog cirka hundra gånger lättare när man väl haft det första mötet i sommar och hon fått en uppfattning om tjejerna. Nu över mail så är det ju mest gissningar och riktlinjer, liksom.

Tills mötet ska jag nog fortsätta vara lite nervös, tror jag..

Och där kom skuldkänslorna


Tjejerna hade sin sista dag i skolan nu idag. Det betyder ju inte bara sommarlov, utan ett hejdå till alla kompisar. Jag känner mig så himla taskig. De hade lite delade feelings kring det här med att flytta i början (särskilt ena tjejen) men såklart förstod de båda att vi inte har något val utan helt enkelt måste. Men som morsa känner jag mig supertaskig.
Hejdå till kompisarna, och tänk om vi förlorar katterna också dessutom? Det känns som om vi tar allt ifrån dem, allt det trygga och allt som de tycker om.

Är det något som följer en i föräldrarollen förutom konstant oro för ens barns mående, så är det väl skuldkänslor. Vad man än gör så känns det som om man gör fel eller inte gör tillräckligt.

Nåja. Tjejerna är hos farmor nu dagarna i ända, vilket man kan förstå, men då blir det ju så att jag sitter och grubblar här i min ensamhet och alla "problem" blir cirka 20 gånger större än vad de är. Jag vet ju att det är så och att jag överdriver.. och att de inte förlorar sina vänner bara för att vi flyttar. Nästan alla kompisar spelar PS4 och tjejerna kommer med andra ord att spela med och snacka med dem typ varje dag. Det finns Messenger, Playstation, Instagram. Man behöver inte tappa bort kompisar i dagens läge på grund av avstånd. Inte som på stenåldern när jag var ung och vi snällt fick skriva brev och vykort. Haha.

Hur som haver. Hoppas de inte är allt för ledsna idag..

Att skicka kidsen till gymnasiet i Sverige

Nervositet och medelålderskris i samma paket. Succé!

Nu är man gammal! Ha. Är nu i kontakt med gymnasiet i Sverige igen eftersom det börjar dra ihop sig så smått. Snart dags att åka ju och eftersom jag är ett kontrollfreak så vill jag ha all info i förväg. Inga överraskningar, tack!

Förra året skrev jag ju fram och tillbaka med en studievägledare på skolan och nu skrev jag igen, fast hon verkar ha slutat så jag fick snällt skriva till en annan och dra hela storyn i repris. Tack och lov var det inga kruseduller, vi kan träffas när som i sommar och planera så vi får in damerna i plugg till hösten. Jag dog lite, seriöst. Jag har varit skitnervös för att få ett svar som typ "-Nej tyvärr, skolan är full.." Haha. Jag är alltid så positiv!

Men nu är det ju förmodligen språkintroduktion de får gå, dvs inte ett nationellt program. Det betyder att det är lite mer flexibelt, då undervisningen vad jag förstått är mer uppbyggd kring elevens behov. Jag har själv gått det som förr kallades för IV (individuellt program) då jag skolkade så mycket att jag inte fick gå kvar på samhällsvetenskapliga linjen. Något man kan ångra bittert idag men livet bet mig i bakdelen, så att säga. Jag lyckades rätt bra ändå, trots omständigheterna.

Det känns i alla fall himla bra med en sån trevlig studievägledare som redan nu skriver att vi ska träffas för att "planera inför höstens studier hos oss" och önskar oss välkomna. Det tog bort en hel del av min ångest, kan jag säga. Sen att jag darrar mig igenom varje dag på grund av katternas intyg och oro för att vi måste åka tillbaka med dem, men den här biten med skolan är jag också nervös för faktiskt, och det mer än jag trodde. Det känns som en stor sten som lyfts från axlarna, bara att få ett enkelt "välkommen"...

Fasen, detta är så spännande! Ska stå där och böla när jag skickar iväg tjejerna på deras första dag i sitt svenska gymnasium. Som en morsa som står och vinkar stolt när barnen går in i skolan på deras allra första skoldag. För mig känns det faktiskt så. Äntligen kommer jag kunna vara med helt och fullt! 

Mitt liv i Tunisien och livet som utlandssvensk

Hello! Nu när ett väldigt långt kapitel i mitt liv håller på att gå till ända, så kanske det vore en bra grej ändå att samla ihop lite tankar och erfarenheter om livet som utlandssvensk, och framför allt råd till andra innan de hoppar rätt in i det okända. Kanske är det intressant för andra att läsa, tänkte jag.

Sju svåra år.. Eller nåt sånt


Jag flyttade hit till Tunisien som en 100% naiv tonåring. Eller ja, jag var ju 21 men jag hade suktat efter att flytta sedan jag var 19, så sak samma.
Vi gifte oss snabbt (och billigt, haha) och vi blev snabbt på smällen. Svår graviditet där jag var nära att förlora tjejerna och var sängliggandes från 12:e veckan. Efter 14:e fick jag tillstånd att lämna sängen, men att vara extremt försiktig med precis allt, så det var inte mycket fart där.
Jag var hemma i princip hela graviditeten ändå, för man blev ju jätterädd såklart efter det som hände och jag ville inte riskera något.



Sen kom nästa stora chock med förlossning på tunisisk klinik, tunisisk vård och så ett mycket sjukt barn. Ena dottern dog nästan efter vad vi nu antar var RS-virus då hon var en månad gammal. INGEN hade gett oss ens ett enda råd kring skötsel osv vilket hade behövts då tjejerna föddes för tidigt. Det var vår läkare ett par år efter som blev helt chockad när vi berättade det och han sa att vi skulle ha använt handskar, munskydd och behövt byta kläder innan vi var i närheten av barnen. Men det orkade tydligen ingen sköterska eller läkare berätta då tjejerna föddes och det hade kunnat sluta i katastrof på grund av det. Och innan någon säger nåt så nej, vi hade inte internet där vi kunde forska om sånt, vi hade ingen dator ens. Nutidens västerländska privilegier är och var inte alla förunnat.

Spola framåt. Depressioner, ångest, långt ifrån trevlig relation med alla. Det var mycket som kändes fel, liksom. Och så har det pågått. Ju mer det varit så, desto mer har jag vänt mig ifrån allt här och känt mig som en outsider. Jag är van vid allt, förstår språket osv.. men jag känner mig utanför. Mer och mer. Det var faktiskt lättare när jag var ny här, på något konstigt sätt.

Det här hade såklart kunnat varit helt annorlunda om jag mått bra med mig själv och vågat sätta ner foten. Med en del människor är det ju så att sätter man inte gränser så gör de vad de vill med en, men jag var så deppig och naiv (dålig kombination!) att jag helt enkelt inte kunde hantera det på ett bra sätt. Jag hade kunnat bespara mig mycket sorg och ilska om jag bara hade rutit ifrån, men jag vågade inte.


Har det bara varit jobbigt att bo i Tunisien?


Nej, det vore verkligen orättvist att säga. Men det har varit svårt periodvis. Saken är ju den att det beror inte på landet utan på saker som hänt. Men ja, absolut så måste man ha rejält med skinn på näsan för att klara sig bra här och jag vågar påstå att detsamma gäller även i andra länder här så som Egypten eller Marocko. Man måste våga ta för sig och ta sig fram med armbågarna ibland. Det är inget system för oss mesar, kan man säga. Men som sagt, så är det inte landet det berott på, att jag har haft problem med att känna mig bekväm här.
Jag gör liksom inte slut med Tunisien, så att säga, jag vill absolut tillbaka hit. Men jag måste läka först, ta hand om mig själv, bli torr bakom öronen och skaffa mig lite vassare armbågar först. Typ så.


Lärdomar & lite tips till den som vill flytta utomlands


- Uppskatta det du har först


Innan man bestämmer sig för att flytta så ska man ha det klart för sig att få är de länder där man kan ha det så bra som i Sverige.
Jag hade något slags förakt mot Sverige när jag flyttade, kanske för att vi precis fått våra liv förstörda i det svenska systemet, söndermalda i byråkratins kvarnar. Vi trillade mellan stolarna, jag och mamma, och det kanske var därför jag var bitter. Men jag insåg efter ett par år att man kan ha problem oavsett vart man bor och att fly från problem löser inget. Man får bara nya, för det är så livet fungerar.
Sverige är unikt, bra och faktiskt är dess fyrkantighet en del av styrkan, det som jag uppskattar idag. Inte allt, fyrkantigheten är sjukt överdriven ibland, men som regel.

- Man bör ha en plan innan man flyttar utomlands


Kolla upp allt! Jobbmöjligheter, hur det funkar med visum, hur ser vård och skola ut, och så vidare. Jag har fått chock efter chock här, kan jag säga. Hade inte hänt om jag varit förberedd. Vilket i och för sig hade varit svårt för jag hade inget internet på den tiden så det fanns inte så stora möjligheter till att kolla upp saker och ting. Det är nog lättare i dagens läge att undvika att kasta sig huvudstupa in i det okända.
Numera kan man verkligen kolla upp allt och man kan prata med folk som gjort samma livsresa som man själv vill göra. Internet är fantastiskt!

- Var dig själv och släpp inte dina principer


Man behöver inte "sluta vara svensk" (eller försöka bli någon annan) bara för att man bor i ett annat land. Respektera kulturen du bor i såklart, men man ska inte behöva trampa på sig själv för det. Man behöver inte skämmas för den man är heller, utan ska bara vara sig själv. Duger inte det åt andra, då är de inget att ha. Respekt ska gå åt båda hållen.

- Ha en plan B


Det är aldrig fel med en plan B. Vad ska du göra om det inte funkar och du vill hem igen? Ha koll på pass och pengar och se till så det inte är mission impossible att starta upp livet i Sverige igen om allt går åt pipan. Saker händer, och då är det alltid bättre att ha en plan i bakhuvudet så man inte står där sen helt hjälplös.

***

Nu när det här kapitlet går till ända för oss, så visst är jag glad men jag är också naturligtvis orolig. Även om ens tillvaro är lite kaosartad och man inte direkt har någon stabilitet här, så finns det ändå en sorts trygghet i det man känner till. Nu ska lilla Frugan minsann ut i stora vida världen och till vuxenlivet i Sverige, och det är ju jätteläskigt!

Men om jag ska vara ärlig så trots det dåliga självförtroendet så tror jag ändå att jag kommer att klara det. Jag har min coola man som lyckas fixa det mesta med ett smil, jag har mamma och jag är inte rädd att fråga andra om hjälp. Så jag hoppas på det här! Det är ju dags nu att börja leva lite. :)

Ge bort en upplevelse i present till någon du tycker om - få 20% rabatt

Inlägget är ett sponsrat samarbete med Happy-day.se


Nu närmar sig mors dag med stormsteg och vad kan vara roligare att få i present än en upplevelse som man minns för livet?

Oavsett om man vill förgylla mammas vardag eller ge bort en upplevelse till någon annan (eller sig själv kanske?) så finns det massor med spännande att välja på hos Happy-day.se. I samarbete med dem skickar jag mammsen och hennes man på restaurangbesök, det blir ju såklart ingen hemlig present på mors dag eftersom hon fick välja den själv.. Men huvudsaken att hon blir nöjd. :)

Annat trevligt man kan välja mellan är t ex Prova på-dykning, vilket jag helt klart valt till mig själv eller om man ville överraska någon med någonting helt annorlunda. Helt perfekt att ge till den som kanske är nyfiken på att lära sig dyka. Och vill man slå på stort kan man ge bort ett helt dykcertifikat!

happy-day.se


Vill man ha mer fart och fläkt så kan man hoppa fallskärm eller om man hellre vill bjuda på en lugn kväll med bio och restaurang för två. En mysig spa-upplevelse låter ju inte heller så dumt!

Oavsett vart i landet man bor och vem man än vill hitta en present till, så finns det något för alla. Jag har massor på Happy-day.se som jag själv gärna skulle göra och gärna skulle ge till andra, för som sagt så är ju en upplevelse någonting man verkligen uppskattar och sedan har som ett minne för livet.

Vill du köpa en upplevelsepresent så har du här en rabattkod som gäller fram till och med söndagen den 26/5, där du får 20% rabatt på ditt köp om du anger frugan20 i kassan.

Söndagslistan och veckan som gått


Hej på dig! Är det bara jag som känner att tiden går sjukt fort? Det känns som igår när maken kom hem och sa att nä nu vill jag fanken flytta till Sverige... och processen började med katternas blodprover och allt. Det var alltså i september förra året och jag gnällde för att det var så långt kvar tills juni. Well, nu är det en månad kvar och vi har panik hela högen. Till 99.9% för katterna, men ändå.

Hur som.. Veckan som gått då!

Veckans bästa - Vi fick hem en sån där fiffig android box så vi äntligen kan titta på TV och filmer! Vi har inte haft TV på ett par år då parabolen är trasig och vi inte haft råd att laga den. Så att se på film var en lyx. Första filmen vi såg var igår, och det var Passengers. Superbra, spännande, romantisk, tragisk, vacker. Alltså den var riktigt sevärd. Jag älskar sci-fi och ogillar romantiska filmer, maken hatar sci-fi och älskar romantik, men här var vi båda väldigt nöjda! Till och med gubben gillade sci-fi med den här filmen. Och jag fick inte kväljningar av den romantiska biten. Win!

Veckans jobbiga - Får väl vara ångesten då över katterna, som vanligt. Det känns som om jag hela tiden kommer på saker som kan vara ett bekymmer med deras papper och intyg. Jag vill bara att det här ska vara över, så att vi vet. Oavsett. Panik också för att ok, mannen kan åka tillbaka med dem hit för att rätta eventuella fel med papprena, men hur blir det då med hans jobb i Sverige? Nog för att han har en snäll chef men man kan ju inte ta sådant för givet.

Veckans bästa mat - Felfel mahchi, dvs köttfärsfylld paprika, och så slata mechouia. Recept finns här!

Veckans fundering - Hur fungerar hjärnorna på människor som vill göra det straffbart att göra abort? Det pågår verkligen ett krig mot kvinnor, och begreppet "västerländska värderingar" som folk brukar vara så stolta över, säger verkligen inte så mycket just nu..

Designa din egen kalender

Inlägget innehåller reklamlänkar via Adviral



1. / 2. / 3. / 4. / 5. / 6.

Hallå där! Hoppas att du mår gött. Det händer rätt sällan nuförtiden att jag lägger ut reklam såhär, så när jag väl gör det så handlar det om saker jag själv verkligen skulle vilja ha, eller som i det här fallet, desperat behöver!

Jag har spanat in kalendern ovan nu ett bra tag, för man kan designa både inne och ute själv. Med andra ord är det en riktigt fin, personlig kalender man får. För oss som älskar att fota kan det vara en superkul idé att ha en egen favoritbild som omslag, tycker jag. 

Kalender är dessutom något som virriga jag verkligen behöver, jag kan inte hålla reda på mig själv alltså som jag är nu, så jag kan lova att en sådan snabbt ska införskaffas när vi kommit fram till Sverige..! En egendesignad helst! :)

Karantän för 60 000?



Ja, nu sitter jag och går upp i atomer av ångest igen. Hej förresten! Jag har ju tjötat om intyg och allt till katterna för att få resa till Sverige och ja, det är fortfarande oroligt och ångestladdat. Nu läste jag dessutom om folk som haft alla papper redo men fått nobben på Arlanda för att typ en bokstav var fel på intyget. Då är alternativen resa tillbaka, svindyr karantän i 4 månader eller avlivning på plats.

Vi har inte råd med karantän. Vi har ingen i Tunisien att åka tillbaka till. Inga snälla släktingar som kan ta hand om katterna tills vi kan fixa till eventuella felaktigheter i papprena och hämta dem. Och vi tänker såklart aldrig i helvete avliva.

Så man kan säga att jag är sjukt nervös. Igen. Jag blev ju lugnare innan när provresultat och allt kom från Frankrike, men nu är jag hysterisk igen. För att här i Tunisien använder inte maken sitt ena mellannamn i dokument osv (det brukar man ju inte göra faktiskt, skriva ut alla hundra mellannamn), men detta mellannamnet står med i hans svenska pass. Så kommer det bli problem nu för att hans ena mellannamn inte finns med på provresultatspapprena från Frankrike? Who knows? Vi får nog ta och skriva hans namn exakt som det står i passet, på intyget som ska skrivas under av tunisiska jordbruksverket, där det står vem som äger djuren.

Vi kanske har råd med karantän för en katt, beroende på, om vi lånar. Det är omöjligt att hitta info om exakta kostnader och så vidare (förutom att det verkar ligga på runt 30 000 per djur), det verkar vara sånt himla hemlighetsmakeri kring detta alltså. Är det men in black som kommer och hämtar djuren på Arlanda för karantän, eller? Man får inget veta i förväg, tydligen.

Men det skulle betyda att vi måste välja vilken katt som hamnar i karantän i Sverige och vilken som skickas tillbaka med mannen för att förhoppningsvis ändra i dokumenten. Vilket också är ett jäkla skit, för gubben skulle ju börja jobba i princip direkt när vi kommer till Sverige. Han har liksom ett arbete som väntar. Så kommer den katt vi skickar tillbaka att behöva säljas? Ska vi behöva välja mellan våra bebisar?!

Allt det här är ett helsike, alltså. Jag vill aldrig behöva gå igenom den här proceduren igen. Det här får mig att inte ens vilja ha husdjur igen, och jag som älskar djur. Men denna ångest, alltså. Först Noussa, och sen kanske vi förlorar en till nu!? Och slutligen är det ju alltid så. Man skiljs från sina pälsklingar oavsett.
Gör inte så mycket annat än har ångest och gråter just nu.

Några bloggmål innan årets slut

Tror det var Linda som sa nåt i stil med att när man plåtar sig själv med stativ så får man ta sjukt mycket bilder och kanske bara några enstaka blir bra. Intygar att det stämmer! Fast jag fick inte en enda som blev bra. Är dessutom lika obekväm framför kameran utan nån fotograf bakom. Oh well.

God morgon på dig! Hoppas du fick en käckare start på dagen än vad jag fick; jag fick äran att vakna med bröstsmärtor och hosta. Smart som jag är så åt jag som en utsvulten varg igår kväll vid middagen, och det var massor med superstark mat såklart, och friterat. Min gastrit är inte imponerad av mina val här i livet, kan jag säga.

Men ja, det var ju min kära blogg jag skulle snacka om idag, inte min gnälliga magsäck. Jag var en av dem som inte satte mig några ambitiösa mål för bloggen vid nyår, och det märks! Men året är inte slut än, och jag tänkte ta och skapa några enklare mål för att ha något att sikta på att uppnå innan årets slut, både för blogg och Insta.

1 ) Börja dela min blogg till släkt och vänner. Är jag den enda som skäms ihjäl för att göra detta? Superkonstigt! Jag har som regel att bara skriva sådant som jag kan stå för, men ändå skäms jag. Är det lite det där att man lärt sig att man inte ska synas och höras och att man minsann inte ska tro att ens åsikter är så himla viktiga? Oavsett så är det ju trams. Klart man kan dela med sig av det man skriver, jag hade själv ÄLSKAT att följa släktingars bloggar.

2 ) Ge bloggen mer tid! Tycker att jag bloggar för lite och det vill jag ändra på. Det här är väl inget konkret som man kan mäta framstegen i direkt, men jag skulle gärna vilja gå tillbaka till det dagliga bloggandet. Minst 5 inlägg i veckan är nog en bra nivå att börja med.

3 ) Landa fler samarbeten. Jag tyckte det var riktigt kul när det började rulla in förfrågningar, och extra stålar är aldrig fel och det skäms jag inte ett skvatt för att erkänna. Särskilt nu när vi ska flytta så kommer man behöva varje extra krona man får tag på. Pengar = mat och jag gillar mat! Ha.

Flikar in här till andra bloggare bara att missa inte att reklammärka och att deklarera.. Treat it like a job! Man ser fortfarande många som inte märker ut reklamen, tyvärr. Så. Men nog om det, Fru Duktig.

4 ) Komma över 500 följare på Instagram. Det är ju ett rätt lågt mål ändå då jag ligger på strax under 400. Men jag har inte haft öppet konto så länge och har verkligen inte satsat på Insta så man kan säga att jag börjar rätt så från början där. Kliver jag över 500-strecket i slutet av året så är jag nöjd.

5 ) Punkten ovan leder mig till det att jag vill bli en bättre instagrammare och instakompis, så att säga. Det är rätt trist med halvdassiga bilder utan text och noll kommunikation med ens följare. Jag vill bli bättre på att posta sånt som är snyggt, relevant och jag vill bli bättre på att följa och kommentera hos andra. Att bara sitta och kika in i andras liv utan att säga något känns rätt så.. meh. Sluta vara lat och osocial, Frugan!
Samma gäller såklart bloggar. Jag har rejält begränsat internet tyvärr så jag kan inte läsa alla bloggar jag skulle vilja. Det hoppas jag kunna ändra på.

6 ) Jag vill få igång min FB-sida också. Jag skapade ju den för ett par månader sedan men har inte postat en. enda. sak. Den har bara legat där i gömmorna och dammat. Kanske vore det något att testa ändå, och se om det är nåt att hänga i julgran? Känner jag att det är värdelöst i slutändan så är det bara att ta bort den och satsa på annat ju.

Så, det var några små mål för min del. Blygsamma, men ändå mål! Och grattis till mig som inte ens tänkte på att sätta mål kring antalet läsare härinne, utan att fokusera mer på inlägg och engagemang istället. Yay!

Men du, har du en FB-sida till din blogg, om du nu bloggar själv? Är det något som hjälper och är det värt att jobba med?

Att lämna det gamla



Utsikten som snart kommer att vara ett minne blott. 

Jag har sådana blandade känslor kring allting här i mitt liv i Tunisien, så mycket skit som har hänt och saker som skulle ha fått ett normal människa att säga stopp hundra gånger om, men jag har bara hållit tyst och väntat på bättre tider. Ibland undrar jag om jag har ett sjukt imponerande tålamod eller om jag bara är korkad.

Jag kommer alltid att ha Tunisien i ryggmärgen, det är ett land jag föll för redan när jag kom hit för första gången, men det var så mycket som gick fel, så mycket med mig som person när jag kom hit som gjorde att jag helt enkelt inte hade tillräckligt med skinn på näsan. Jag skulle ha väntat med att flytta hit om jag vetat. Importerat gubben till Sverige istället. Men det gick inte och jag var dessutom så naiv. Och det som händer med naiva personer är att andra gärna tar tillfället i akt och trampar på dem. Jag var en spillra på grund av allt som hänt i Sverige innan jag flyttade och jag var lätt att ta makt över på grund av det. Hade jag inte haft min gubbe på min sida här så hade jag aldrig orkat. Jag vill seriöst ge mig själv en medalj för att jag faktiskt gjorde det.

Jag klandrar även mig själv för att jag lät den där personen förstöra så mycket, lät hen ta så stor plats. För vederbörande gjorde det ju för att jag lät det ske. När jag bara skulle ha sagt stopp och låtit det bära eller brista. Eller helt enkelt låtit det rinna av mig, men jag var som sagt redan bruten. Jag hade det inte i mig att ta konflikten.

Så en del av mitt hjärta kommer alltid tillhöra det här landet, historien, dofterna. Samtidigt så är det verkligen dags att lägga det bakom mig, om så bara för en tid. Ta en paus, få vara mig själv och sedan återvända hit helt på mina villkor. Gubben min kommer såklart åka hit så ofta han kan och hälsa på, samma med barnen. Men jag? Jag behöver vara härifrån ett bra tag för att hitta mig själv. Få distans från allt som hänt.

En vacker dag skriver jag mer om det, men just nu får det räcka så tror jag. Jag behöver bara lämna allt här just nu.

Kanske, kanske kan jag till och med förlåta, en dag. Kanske till och med förlåta mig själv för att jag lät det här, och allt det negativa, ta över mitt liv.

Dags att handla kläder!

En del av flytten och att starta ett nytt liv är för mig att införskaffa kläder. Jag har typ 2 outfits som jag växlar mellan (I kid you not) och i dessa 2 är byxorna desamma. Sorgligt? You bet! Jag har ju hoppat upp och ner i vikt så mycket under åren att jag alltid tänkt att jag är för ful för att köpa kläder och "det finns ju ändå inget som passar" och så köper jag smink och böcker istället.
Men nu så! Ska man ut i vida världen och plugga och jobba måste man ju se respektabel ut. Min lösning för att slippa få "jag hittar inget"-ångest i affärerna som alltid slutar med att jag inte köper nåt, kommer vara att beställa på internet. Välkommen till 2000-talet, liksom!

Jag har letat fram några basic, trevliga favoriter här som man kan kombinera på olika sätt. Man får ju när ekonomin tryter, vara smart och tänka basplagg á la capsule wardrobe, sånt som man kan använda och återanvända i olika kombinationer. Plus att jag är inte ett fan av hjärnlöst slöseri så jag handlar helst med skallen på.

Here we go!




Jeans har jag redan så det behöver jag inte köpa såklart. 2 par vida brallor + ett par lite tajtare men utsvängda som passar mina krokiga ben (haha) = perfekt!




En svart, lång tunika kan man matcha och piffa till hur man vill. Passar ju till allt. En stadig, mysig kofta bör man också ha, och då jag redan har 2 mysiga grå sådana så vill jag gärna ha en i en trevlig färg. En tunnare, lång tröja att ha för sig eller under en kofta går också åt, såklart. Passar till både jeans och utsvängda, svarta brallor.




Varför har jag inte upptäckt Bonprix innan? Bra fråga. Med tanke på att de flesta kläder idag verkar bestå av urringningar/är crop tops så har vi som vill täcka oss lite mer, lite kämpigt att hitta grejer. Sen är jag ju inte 20 längre, om man säger så. Jag vill vara påklädd, stylish och vuxen på en och samma gång. Massor med krav! Men jag ska testa Bonprix. Gillar deras jättestora utbud av stora storlekar, så man slipper känna sig som en fisk på torra land bland alla små storlekar.

Ska bli spännande detta. Jag ska tänka "mångsidigt, snyggt, välsittande och prisvärt" när jag handlar. Inga knasiga plagg som jag vet att jag aldrig kommer att använda för att det inte är jag. Är ju inget fan av att bränna pengar så nu får jag tänka smart! Samtidigt så ska jag se till att unna mig sådant som jag verkligen vill ha och känner att jag behöver. Man behöver inte köpa onödiga saker, men man behöver knappast fulsnåla som jag gjort på mig själv under alla år.

Hur är du när du handlar kläder? Planera eller impulsköpa? Slösa eller minimalism?

En ramadanmiddag


Godkväll! Ville bara kika in och säga hej. Ligger här nu på sofflocket och pimplar kaffe. Såhär såg det ut hos svärmor idag, massor med gott. Nu har jag tyvärr värsta huvudvärken, men ja. Där fick man för att man drack för mycket cola..

Tror jag borde ta det lite lugnare med både käk och läsk, alltså. Ha en trevlig kväll! <3

Att starta upp ett nytt liv

Hello! Många tankar som rör sig i knoppen nu när det börjar dra ihop sig. Vi håller på att förbereda oss för fullt här, har köpt stämplar (snarare frimärken) man måste ha här som man kletar in i passet för att få resa ut ur landet, vi har pröjsat internet i förväg i vinter så vi kan ha igång övervakningskamerorna och nu ska vi fråga flygbolaget om kattburarna.

Jag på mitt håll måste ju kontakta Jordbruksverket för att klara ut lite frågetecken kring katternas intyg, och så tänkte jag skriva till tjejernas tilltänkta skola för att höra om ifall vi ska ha möte nu eller efter sommarlovet och hur det ska gå till med allt när de ska börja plugga i höst.

Det slår mig cirka hundra gånger om dagen hur mycket vi har att göra sen när vi är på plats. Skatteverket, fixa försäkringar, det ska startas upp internet, TV.. Hur gör man, liksom? Känner mig helt lost. Vi kan ingenting om alla nymodigheter i Sverige.

Enda sättet är väl att ta allting ett litet steg i taget. Inte hoppa på alla projekt på en och samma dag. Men visst känns det rätt så överväldigande och jag inser verkligen hur himla skyddat liv jag levt här, har ju inte behövt oroa mig för nåt egentligen. Nu ska alla praktiska saker fixas och jag och kidsen ut i skola och utbildning efter alla andra miljoner saker som ska ordnas och redas ut.

MEN, jag gör som så att jag tar till min tro här och litar på att allt kommer att lösa sig tillslut! Vi har ju faktiskt gjort detta förut. Skillnaden är att tjejerna nu är större, lite mindre knöligt med att ordna dagis mot att få ut dem i gymnasiet och hjälpa dem plugga på svenska, haha. Fast jag tror nog att vi fixar det ändå!


100% snurrpanna här!

En Ramadan utan fasta?


Hej på dig! Ja, nu så är det fastemånaden Ramadan, minsann. Jag kan inte påstå att det började speciellt bra för mig. Jag tänkte ju testa att fasta med gastriten, men första natten då jag skulle upp och äta "frukost" innan gryningen så hade jag magsyra upp till öronen och mådde så illa att jag inte kunde äta. Dagen blev sedan ett töcken av huvudvärk, darrningar och ont i magen. Avbröt fastan redan vid lunchtid. Efter min lilla måltid där så åt jag inget mer förrän klockan sju med alla andra, och jedrar så äckligt det kändes i magen, bara de där 6 timmarna mellan min lunch och middagen. Jag är ju van nu med inflammationen att äta regelbundet. Att bara ha magsyran därinne som skvalpar runt i det som är inflammerat, är tydligen inte någon vidare succé.

Så efter 14 år av troget fastande varje år så avstår jag denna vända tyvärr. Jag har fått svårare och svårare senare åren att fasta, jag tål helt enkelt inte lika mycket längre. Men i år har jag ju faktiskt en sjukdom, eller snarare ett hälsotillstånd, som gör situationen helt annorlunda. Jag får ta igen detta i vinter istället när jag fått rätsida på magen och dagarna är korta.
Jag får påminna mig om att man knappast får någon tapperhetsmedalj av att vara martyr och fasta när man är sjuk, snarare kan fastan bli haram (förbjuden) för en om man är sjuk och därmed riskerar sin hälsa.

Jag ska dock vara ärlig och erkänna att det känns blä. Men jag får se till att kämpa på med att hjälpa gubben och döttrarna med fastan istället (fast just tjejerna är ju totalt oberörda av den skönt nog, de mår kanoners) och fokusera på annat. Bekanta mig mer med Koranen, t ex. Det var alldeles för längesedan jag läste ut den.

Så, så är läget! Bara att svälja ledsamheten och traggla vidare.

Bästa shoppingen är när man köper böcker

Inlägget är reklam för Bokus och innehåller annonslänkar

Har jag inte rätt? Jag körde hårt nu faktiskt och unnade mig hela TVÅ böcker! OMG. Jag har ju lite svårt att unna mig saker, som du kanske vet, så det här tog faktiskt lite pepp från min sida. Men nu är beställningen lagd! Det blev dessa två beauties:


Yrke: Influencer av Linda Hörnfeldt finns just nu på supernajs rea hos Bokus! 115 kronor är ju som hittat, nästan halva priset! Ska bli spännande att läsa. Jag lyssnade på hennes gratis webinar i häromdagen, och jag har tänkt köpa den här boken länge nu men det har liksom inte blivit av. Jag har tyvärr inte råd att hennes kurs just nu men under webinariet bestämde jag mig för att i alla fall äntligen köpa hennes bok. Så nu är det gjort!


Sju steg till ett friskare jag: utan gluten, mjölk och socker är en sån där bok jag trånat efter ett bra tag, med tanke på att min kropp håller på att strula och min kosthållning känns lite.. skrutt. Den här har fått så sjukt bra omdömen och jag ÄLSKAR Nillas hemsida med alla underbara recept och exakt NOLL pekpinnar och press, så klart att jag var tvungen att beställa denna.

Ska bli så spännande att plöja igenom dessa två och framför allt följa råden och se vad som händer i två områden av mitt liv där det behövs en hel massa nytanke, kunskap och pepp!

Härlig grönska och tjurig granne



Hej på dig! Hoppas du har det gött. Igår sket jag äntligen i ångesten och drog iväg med gubben ut på landet. SOM han försökt och tjatat för att få med mig, alltså. Jag svalde alltså mina nojjor och off we went. Vi åkte louage som är en minibuss som funkar lite som en korsning mellan en buss och en taxi. De går mellan startstation och slutstation och de plockar upp och släpper av folk längs vägen. Jag tycker det är lite kul att åka, förutom då att långa jag alltid slår i skallen i taket när jag ska av och på. Skulle jag åka louage varje dag skulle jag gå runt med en konstant hjärnskakning.

Men det var skönt att komma ut och tanka på både frisk luft och sol, och så fick jag se så fint allting blivit! Min cypress har redan vuxit om mig! Den var lika hög som jag (alltså i längd, höhö) för typ 2 månader sedan och nu har det vuxit ungefär 20 cm på den korta tiden. Helt sinnes. Persikoträdet har fått sina allra första små frukter (man blir ju stolt!) och vår lilla olivbebis som vi planterade förra vintern har vuxit rätt bra och blommar för första gången.

Olivodling i Tunisien




Första persikorna för lilla trädet och första blommorna för lilla oliven! Vi planterade detta för att få såna där stora oliver som är goda att lägga in, inte för oljan. Hoppas på det bästa. :)



De stora olivträden blommar för fullt nu och det ser ut som om det God willing blir fullt med oliver i vinter.


Det har även blivit knökfullt med bin i bikupan! Som vi väntat. Har haft den här kupan rätt länge nu utan att någonting hänt, vi ställde den till och med i närheten av kaktusbuskarna förra året för det var så mycket bin där men nope. Nu när gubben ställde ut den i solen vid förrådet så blev det packat med bin rätt snabbt. I vinter får vi se om det blitt någon honung :)

Vi har ju dessutom satt upp två övervakningskameror så att vi kan hålla lite koll när vi är borta. Svärmor tar ju också hand om stället men ändå, ingen kan ju vara där hela tiden liksom.
Inget konstigt i alla fall, vi är inte de enda som har kameror. En granne blev dock skitsur och dissar oss rätt hårt nu. En annan berättade att den sura grannen blev upprörd för hennes man brukar hoppa in på vår tomt när han är full (!) och att det nu kommer bli problem. Och hur kan hon "gå in och ta" nu när vi filmar? Vad det nu betyder.

Ja, vad säger man? En del har svårt att greppa det här med "ditt" och "mitt". Men det är inte vårt bekymmer. Det är alltid lika trevligt när människor visar sina rätta jag, för då vet man vart man har dem sen. Inget vi lider av egentligen, som sagt bara bra att vi vet. Med tanke på hur ofta det händer att folk stjäl oliver så behöver man ha koll. Vi vet redan att vi får påhälsning ibland, bland annat har vi hittat tappade äggpåsar, fimpar och lite annat. Så att vi skaffade kameror borde egentligen inte chocka någon. Egentligen skulle vi behöva kameror som visar åt typ alla väderstreck med tanke på att vi faktiskt fick ett olivträd renplockat förra säsongen, men vi hade bara råd med två kameror så vi får sätta upp fler nästa gång vi kommer tillbaka hit till Tunisien på semester. Så ja, man kommer nog vara rätt orolig för sina träd i år. Man kan ju inte direkt hålla koll på precis allt från Sverige och nu vet folk att vi inte är där.. och som sagt, svärmor kan knappast sitta där hela tiden. Man får hoppas på det bästa i alla fall.

Livet med muskelryckningar och kramper, del 3



Hej på dig! Jag tänkte köra en del 3 nu av min lilla "serie" där jag skriver om mitt neurologiska syndrom. Fortfarande är detta inlägget det mest lästa av alla på bloggen och det har varit en stadig favorit sedan det postades. Jag trodde som sagt att jag i princip var ensam om det här men jag har fått sjukt mycket respons och mail från människor som lider av samma problem som jag.
Det var syftet med inlägget, att kanske någon som led i sin ensamhet som jag gjorde, skulle hitta det och känna att hen inte är ensam. När jag fick det här så hittade jag inga svar. Jag googlade i ÅR innan jag hittade rätt och blev dumförklarad av läkare här i Tunisien som ansåg att jag bara var en hysterisk hemmafru och skrev ut narkotikaklassade preparat till mig för att "lugna ner mig".

När man får igång systemkameran igen.. och lite bloggfunderingar



Morgondis & svalor. Har saknat min kamera :)

Hello! Hoppas allt är fint med dig. Här lunkar det på som vanligt. Har precis käkat frukost (Kitchari från igår) och spanar igenom kommentarer, mail (bara räkningar, ingen fan mail här inte) och dricker kaffe så det förslår.
Jag vart en väldans glad prick igår när jag äntligen fick igång min systemis! Den betedde sig lite konstigt sista tiden, jag laddade batteriet till 100% bara för att se att det var helt dött nästa gång jag skulle använda kameran, trots att den bara legat i väskan. Nu laddade jag igen och nu verkar det funka. Trots att jag faktiskt har tröttnat på systemkamera på grund av hur otroligt osmidigt det är, så älskar jag att fota och jag älskar sjyssta bilder, så.. Min lilla Canon får hänga med mig tills den ger upp. Min Iphone är okej, men ibland vill man ha lite vassare kvalitét på fotona.

Så. Nu då till nästa ämne här.. och har du hängt med mig ett tag så snälla skratta inte. Eller sucka, himla med ögonen eller vad man nu gör när någon är helt hopplös..

Enkel bärkaka med jordgubbar

God enkel bärkaka/jordgubbskaka


Hej! Hoppas du har det gött i vårvädret. Jag tänkte lägga in ett härligt litet recept här på en kaka som jag gjort nu i flera år, en stående favorit hos oss. Jag har som mission att få denna glutenfri men ändå lika god, en vacker dag. Får se hur det går! Tills dess så kör vi originalreceptet med vetemjöl.
Jag gör alltid denna med jordgubbar för det är det som finns att få tag i här i bärväg, tyvärr bara under sommaren. Med andra ord blir denna kaka ett måste för mig när jordgubbssäsongen äntligen kommer igång!

You need:

4 dl vetemjöl
150 gram smör, rumstempererat
1 dl socker (minskat från 1.5 dl socker i originalreceptet)
2 tsk vaniljsocker
1 ägg
1 tsk bakpulver
5 dl frukt eller bär

Pensla en pajform eller rund form med avtagbar kant, och sätt ugnen på 175 grader.

Vispa smör, socker och vaniljsocker fluffigt. Ha i ägget och vispa lite till. Blanda mjölet med bakpulvret och ha i smeten. Man kan använda en matberedare såklart men det går lika bra för hand. Tycker inte att det svårt att få allt blandat även fast det inte innehåller vätska.

Tryck sedan ut det härliga alltet i formen och häll över dina bär, strö sedan över 2-3 matskedar socker, eller efter smak.

In i ugnen i cirka 40 minuter. Klart!

Lätt att göra, smakar underbart och har hittills aldrig fått något klagomål. ;) Riktigt god kaka. Nu blir det till att ersätta vetemjölet till något annat då för mig som vill undvika gluten, någon som har tips om hur jag kan anpassa receptet?

Steg 1 för en gladare mage



Hej! Haft en fin påskhelg, hoppas jag? Idag blåser det som tusan här hos oss, vågorna är redigt ogästvänliga och det är disigt som 17. Vädret känns lite förvirrat, det kan liksom inte bestämma sig för om det ska vara vinter eller sommar. Varmt, men ändå inte. Skumt.

Hur som haver. Nu är jag inne på dag 3 utan att dricka mjölk. Om jag skulle förklara min relation till mjölk så är det lite så att jag är mjölkoman. Jag dricker minst en liter om dagen själv. Mitt kaffe består av en mugg med mjölk + 1 kaffesked snabbkaffe + 1-2 kaffeskedar socker. Jag dricker minst 3 sådana om dagen. Så det blir väldigt mycket mjölk, socker och kalorier bara för dricka.


En suddig liten vårselfie i morgondiset :)

Eftersom jag har gastrit (inflammation i magsäcken) och helicobacter pylori så finns det lite riktlinjer jag borde följa vad gäller kost. Bland annat ska alla mejerier, gluten och allt tillsatt socker bort. Inte för att man är allergisk, utan för att låta magen vila från sådant som är lite mer svårsmält och inflammationsdrivande.

Min kost består i princip bara av sådant.

Så. Första dagen utan ens ett uns av mejerier mådde jag prima! Tegelstenskänslan under revbenen var borta, jag hade inga sura uppstötningar (inte förrän jag drack ett fruktte på kvällen) och jag kände mig pigg och magen var inte svullen. Jag har verkligen saknat att känna mig pigg, alltså. Jag har gått runt i ett töcken nu i flera månader med noll energi och smärtor i mage och kropp. Så en dags energi var guld värd!

Igår glömde jag av mig och åt choklad. En stund efter det var "tegelstenen" tillbaka och jag var gasig som tusan. Fick en släng av ledvärk i ena handen också. Sen åt jag pizza på kvällen, bara en slice. Vad var det i den degen då? Mjölk. Magen kändes skit. Så det var väl en sjysst läxa ändå, att få känna skillnaden så tydligt.

Nu vet jag att uteslutandet av vissa livsmedel faktiskt hjälper. Jag ska ha väck mejerier och gluten också, som sagt så är jag inte allergisk men om magen är lugnare så är det värt det. Processad mat känns inte heller bra för magen. Jag åt några små kakor igår och det var som om jag svalt en basketboll som fastnat under revbenen. Så vidrig känsla.

Jag vet inte varför jag fortsätter att äta sådant när jag tydligen skulle må bättre utan, på alla sätt och vis. Men det är väl det där med att det är en tröst och att jag har svårt att tro på och acceptera att min tröst inte är bra för mig. Men det har varit nyttigt att se och jämföra nu dessa dagar hur pass mycket maten man äter påverkar hur man mår.

Nu gäller det att fortsätta på det rätta spåret. Jag vet att jag kan, och att det egentligen handlar om att sätta mig och mitt välmående först, istället för mitt beroende. Rent logiskt sett så får man ju inte ett sämre liv av att äta nyttigare mat. Det är ju vansinne. Det gäller bara att försöka ta sig igenom den första, ovana tiden, att inte glömma av sig (som jag gjorde med chokladen och pizzan) och att komma ihåg att jag gör det för mitt eget bästa. :)

Nya familjemedlemmen


God morgon! Jag ville bara titta in och presentera vår nya bebis! En Honda Africa Twin, minsann! Tillverkad -02, precis den modell gubben drömt om sedan den kom ut. Min man har varit lite förtryckt av mig nämligen, för jag förbjöd honom att åka motorcykel under alla år, av rädsla. Han då som har kört hoj sedan ungdomens glada dagar har längtat och längtat. Så fann han denna pärla som han köpte för pengarna han kämpade ihop med jobbet i Sverige förra året. Inte en dyr affär, men ändå. Det kommer väl kosta sen med alla små grejer man ska byta ut för att få den exakt som man vill ha den. Men det gör inget. Jag har lugnat ner mig och unnar honom definitivt detta. Under alla år har han bara haft ögon för oss och har aldrig haft någon hobby eller umgåtts med kompisar, så jag tycker nog att det är dags för honom att ha något som han brinner för som är hans.

Planen är att ha den här för nöjesåk såklart men också för att resa med, tillsammans. Utforska Sverige, norden och kanske ännu mer. Campa, vara ute i naturen, träffa kul folk, umgås. Efter alla år behöver vi tid ihop, och att få göra det med något som han älskar blir ju bara guldkant!

Så nu sitter jag och slörpar i mig info om motorcyklar, främst AT då. Jag kan ingenting om sådant, jag vet bara vilken ände av hojen som är fram och vilken som är bak, så detta är riktigt intressant. Dessutom tycker älskling att jag också ska ha mc-kort men jag har ju inte ens körkort för bil än så det får dröja ett tag. Å andra sidan tog min gymnasiekompis som är ett år äldre än mig precis sitt körkort så det är väl aldrig försent egentligen om man tänker på åldern. Jag skulle nog inte vara den första som börjar köra vid 40, fast de flesta har ju börjat ett tag innan, om man säger så.

Spännande är det i alla fall! Känns som en kul förändring bland alla andra nya äventyr vi står inför. Och på tal om kul så kom tillslut katternas provresultat och all info stämmer, så nu väntar vi bara på att tiden ska gå och vi kan fylla i intyget hos Jordbruksverket här strax innan vi reser. Stor sten som föll från axlarna där!

Morgonpromenad & gulliga läsare



Hej! Idag vart det en prommis på morgonen för att gå och handla. Vi har ju sålt moppen nu för att ha något att leva på tills vi åker så nu får vi snällt använda våra apostlahästar. Inte mig emot, jag behöver verkligen röra på mig mer!

Kikade förresten in på Google Analytics alldeles nyss och förberedde mig på en absolut ökentorr statistik, men nä. Nu hittar ni tydligen hit igen! Tråkigt att jag är en sådan supertrist och oinspirerande bloggare, men det var faktiskt en tröst att se att jag inte sitter ensam här i mitt lilla hörn av internätet. Det blir ju så när man byter portal, en liten dipp. Google ska göra sitt och så vidare. Nu är bloggen officiellt igång igen enligt sökmotorerna i alla fall. Och ni finisar som kikar in här trots att jag lyser med min frånvaro. Tack! Jag är på G, men startsträckan är lång. Jag har planer för bloggen faktiskt, och för min Instagram, men det går lite på sparlåga (okej, mycket på sparlåga!) tills dess att jag God willing är hemma i Sverige igen. Nu sitter jag mest och känner mig sjuk och väntar på att tiden ska gå. Inte så flashigt!

Snart är det dock Ramadan och det ska bli intressant att se hur det går med fastan i år, med gastrit, helicobacter och allt. Kroppen känns rätt mör! Jag ska pröva i alla fall, går det inte så går det inte. Men skam den som ger upp utan att ens ha försökt. Vem vet, kanske fastan gör gott för magen? Att få pausa i några timmar från mat under dagen kanske hjälper. I alla fall om man sedan äter snällt på kvällen. Det brukar bli en utmaning dock, på svärmors bord finns nämligen allehanda onyttigheter man är sugen på när man varit utan mat i 12+ timmar. Men någonstans måste man ju "växa upp" och ta ansvar för sitt mående. Man kanske inte behöver avstå från alla gottigheter varje dag och för alltid, men dra ner på det borde man klara av!

Hur som haver, my dear. Tills vi hörs igen!

Straffa inte barnen

Ingen har väl missat snacket som går kring de stolpskott som joinat IS. Nu senast handlar debatten om terroristen Skråmo som tillsammans med sin fru drog sina 4 små barn till Syrien. Nu är de en syskonskara på 7 och de är föräldralösa. De befinner sig i läger i Syrien, undernärda. Deras morfar försöker nu få hem dem till Sverige.


Det finns de som menar att man ska "låta barnen ruttna" på grund av vad deras föräldrar gjort. Som om de bär skuld, som om terrorismen sitter i deras gener och att de därför inte är värda att räddas, eller rentav ses som en fara själva.

Det är små barn vi pratar om. BARN.

Straffa inte barnen, de har ingenting alls med detta att göra. Att låta dem leva i otrygghet i Syrien, sjuka och undernärda, är inte ett alternativ. Andra europeiska länder har faktiskt hämtat hem barn, och låtit föräldrarna stanna i lägren. Varför kan man inte vara lika barmhärtiga i Sverige? De har dessutom ingen, de är föräldralösa för 17.

Skam på torra land hur hjärtlösa en del kan vara.

Min kropp, alltså!

Hejsan! Vi är nu mitt uppe i att fixa med katternas intyg och vi fick reda på att vi även behöver intyg från tunisiska jordbruksverket, så det håller vi också på med nu. Mina nerver sitter på utsidan, det är FÖR MYCKET för mig, detta.. Jag har verkligen ingen mental ork kvar.

Tillråga på allt så fortsätter kroppen att strula. Magen är som den är, men nu har jag också ont där jag antar att sköldkörteln sitter. Det ömmar där och känns lite tjockt, och trycker upp mot öronen. Jag har funderat på detta med sköldkörteln ett tag med tanke på hur snabbt jag fått extra dubbelhakor och lite annat kul som tyder på hormonella problem, men nu känns det lite som att jag borde söka vård helst igår. Inte så praktiskt med tanke på att det är mer än två månader kvar tills vi drar.

Kunde du inte vänta lite med att braka ihop, kroppen?

Vi får se vad som händer. Blir det mer skit så måste jag ju till läkare, oavsett. Men nu ser det i alla fall ut som så att vi innan vi drar måste:

- Fixa klart katternas papper
- Hämta våra gamla kläder, leksaker och grejer från svärmors hus så vi kan förvara dem här i lägenheten istället
- Jag och gubben måste till tandis, vi har lite hål som måste fixas och då en tand kostar 150 spänn här att laga så tror jag att vi tar det här och inte i Sverige..

Det var de stora grejerna, det. Sen är det annat smått och gott som ska fixas men dessa är de jobbigaste.
Min ångest är på högvarv och det känns som om jag kommer klappa ihop när som helst. Hälsoångest (är säker på att jag är döende) och så konstant oro för hur det kommer att gå med katterna och våra liv i Sverige. Jag inser nu hur pass inlindat och skyddat mitt liv varit. Jag har inte haft några praktiska utmaningar och ingenting att ansvara för, förutom barnen. Ett väldigt enkelt liv. Nu helt plötsligt kommer en våg av "att göra" emot mig och jag måste hantera problem och saker som kan gå fel. Skitjobbigt. Icke att förglömma att jag levt i denna skyddade bubbla sedan jag var 21 med noll erfarenhet. Nu är jag snart 40 och ska kasta mig ut i livet, bokstavligen. Och detta med obehandlad ångest.

Hjälp.


Paleoplättar med kokosmjöl & gurkmeja



Tyvärr inte mina plättar, då Blogspot bestämde sig för att rotera mina bilder så jag inte kan använda dem. Men ja. Bild måste man ju ha.. ;)

Dra på trissor, lilla jag åt en nyttig frukost! Jag var en riktig ärkenöt igår och drack citronvatten på tom mage på morgonen, vilket i och för sig är nyttigt, men inte så bra när man har gastrit och har kaggen infekterad med helicobacter pylori. 

Min dag igår spenderades med molande värk, brännande och illamående som kom och gick hela dagen. Plus då de där fräscha bröstsmärtorna man får när man har rediga uppstötningar, för det fick jag också såklart.

Lesson learned!

Jag har varit rätt lyckligt lottad ändå med min gastrit, jag vet att andra knappt kan dricka vatten utan att behöva sitta på toan i timmar med rännskita och smärtor. Ursäkta språket. Så jag har varit lite sån att "varför ändra på kosten?" Bortskämd, kan man väl säga. Men nu känner jag att all skräpmat faktiskt börjar ta ut sin rätt, och med tanke på att jag inte gjort någon behandling för min infektion så borde jag ju faktiskt vara himla försiktig med vad jag stoppar i magen, eller hur? Det är liksom sunt förnuft, men jag verkar inte ha ett sådant. Eller så är det väldigt trögstartat!

Idag har jag druckit te istället för latte till frullen (mindre koffein och mindre mjölk, också det något som inte är så bra för magen) och så fick det bli paleoplättar med pyttelite honung istället för sylt. Jag hade också i 2 msk kokosmjöl för att göra det mer mättande för originalreceptet står jag mig på i cirka 20 minuter innan jag är vrålhungrig igen. Eftersom jag har dille på gurkmeja så fick det åka med en knivsudd här också. Gurkmeja är antiinflammatoriskt och himla smarrigt, passar till det mesta och är faktiskt neutralt i smaken i mindre mängder trots att det ger så stark färg.

Resultatet?

Fick knappt i mig sista plätten, så mättande vart det med kokosmjölet i. Magen har börjat ömma lite nu såhär en stund efteråt men det är som det är. Hoppas att det inte blir samma reaktion som med citronvattnet igår bara.

Planen för idag är att äta snällt, tänka grönsaker och lättsmält. Kanske jag gör en kitchari till lunch, vi får se.

Hur gör man paleoplättar då?


Easy! Kör ner en banan i bitar + 2 ägg och en liten nypa salt i en kanna och mixa med stavmixer. Jag hade som sagt även i 2 msk kokosmjöl och en knivsudd gurkmeja. I vissa recept rekommenderas havregryn också men det får tummen ner från mig, blir alldeles för smuligt och inte lika saftigt som med kokosmjölet. Man kan säkert ha i annat om man vill ha mer fibrer eller inte diggar kokosmjöl, men jag har bara testat denna variant.

Stek sedan i olja/smör/ghee. Vill en skippa sylt så ringla lite honung över eller gör en kompott i förväg av frukt eller bär. Smarrigt som tusan! Mätt blir man också.

Bildkälla

Intryck

Halloj! Deltar i Fem en fredag i dag tänkte jag, och du kan såklart också hänga på! Ränn över till Elisa och länka!

1. Vad är svårt att tro om dig genom att bara titta på dig?
2. Vilket första intryck brukar du oftast få av någon?
3. Vilket första intryck tror du folk får av dig?
4. Vad har du sett mest av under veckan?
5. Vilken påverkan tror du att du har på folk runt omkring dig?


1. Att jag är en mes? Jag är lång, "ståtlig" och syns verkligen även fast jag vill krypa ihop och gämma mig. Så att jag är mesigt snäll är nog inget man förväntar sig.

2. Supersvårt att svara på. Brukar känna rätt snabbt både vad gäller människor och platser om jag trivs med personen/på platsen eller inte. Jag har haft kungligt fel i min ungdom dock, en människa jag satte på piedestal som visade sig vara en narcissist när man väl lärt känna hen ordentligt. Så visst kan intryck visa fel.

3. Blyg, osocial och otrevlig. Detta är alltså sådant jag fått berättat för mig. Mitt smeknamn i gymnasiet var ju bitchen som sagt. Jag var galet mode- och sminkintresserad + blyg och introvert = jag var en bitch som såg ner på folk.
Har samma bekymmer fortfarande här i Tunisien, trots att jag numera ser ut som en typisk hemmafru. Här ska man ju kindpussas och prata tills munnen ryker även med främlingar men jag är inte sån. Så jag är otrevlig, har jag hört. Jag gör mitt bästa med att hänga med i de sociala koderna trots att det är psykiskt jobbigt för mig men får bara tillbaka att jag inte duger.

4. Min datorskärm. 

5. Överlag tror jag att jag, trots att jag själv är hysterisk, kan lugna ner andra rätt bra när jag själv känner mig i balans. Jag är väldigt logisk när det gäller andra och deras mående och problem, jag kan bara inte hantera mig själv särskilt bra. Tyvärr så är jag duktig på att snappa upp andras mående och på samma sätt är jag duktig på att sprida min egna taskiga energi när jag mår dåligt, och det sprider sig fast det såklart inte är med meningen. Precis som jag tar plats rent fysiskt så känns det som att även mina energier gör det på något sätt. Låter skumt, I know!