Livet med muskelryckningar och kramper, del 3



Hej på dig! Jag tänkte köra en del 3 nu av min lilla "serie" där jag skriver om mitt neurologiska syndrom. Fortfarande är detta inlägget det mest lästa av alla på bloggen och det har varit en stadig favorit sedan det postades. Jag trodde som sagt att jag i princip var ensam om det här men jag har fått sjukt mycket respons och mail från människor som lider av samma problem som jag.
Det var syftet med inlägget, att kanske någon som led i sin ensamhet som jag gjorde, skulle hitta det och känna att hen inte är ensam. När jag fick det här så hittade jag inga svar. Jag googlade i ÅR innan jag hittade rätt och blev dumförklarad av läkare här i Tunisien som ansåg att jag bara var en hysterisk hemmafru och skrev ut narkotikaklassade preparat till mig för att "lugna ner mig".

När man får igång systemkameran igen.. och lite bloggfunderingar



Morgondis & svalor. Har saknat min kamera :)

Hello! Hoppas allt är fint med dig. Här lunkar det på som vanligt. Har precis käkat frukost (Kitchari från igår) och spanar igenom kommentarer, mail (bara räkningar, ingen fan mail här inte) och dricker kaffe så det förslår.
Jag vart en väldans glad prick igår när jag äntligen fick igång min systemis! Den betedde sig lite konstigt sista tiden, jag laddade batteriet till 100% bara för att se att det var helt dött nästa gång jag skulle använda kameran, trots att den bara legat i väskan. Nu laddade jag igen och nu verkar det funka. Trots att jag faktiskt har tröttnat på systemkamera på grund av hur otroligt osmidigt det är, så älskar jag att fota och jag älskar sjyssta bilder, så.. Min lilla Canon får hänga med mig tills den ger upp. Min Iphone är okej, men ibland vill man ha lite vassare kvalitét på fotona.

Så. Nu då till nästa ämne här.. och har du hängt med mig ett tag så snälla skratta inte. Eller sucka, himla med ögonen eller vad man nu gör när någon är helt hopplös..

Enkel bärkaka med jordgubbar

God enkel bärkaka/jordgubbskaka


Hej! Hoppas du har det gött i vårvädret. Jag tänkte lägga in ett härligt litet recept här på en kaka som jag gjort nu i flera år, en stående favorit hos oss. Jag har som mission att få denna glutenfri men ändå lika god, en vacker dag. Får se hur det går! Tills dess så kör vi originalreceptet med vetemjöl.
Jag gör alltid denna med jordgubbar för det är det som finns att få tag i här i bärväg, tyvärr bara under sommaren. Med andra ord blir denna kaka ett måste för mig när jordgubbssäsongen äntligen kommer igång!

You need:

4 dl vetemjöl
150 gram smör, rumstempererat
1 dl socker (minskat från 1.5 dl socker i originalreceptet)
2 tsk vaniljsocker
1 ägg
1 tsk bakpulver
5 dl frukt eller bär

Pensla en pajform eller rund form med avtagbar kant, och sätt ugnen på 175 grader.

Vispa smör, socker och vaniljsocker fluffigt. Ha i ägget och vispa lite till. Blanda mjölet med bakpulvret och ha i smeten. Man kan använda en matberedare såklart men det går lika bra för hand. Tycker inte att det svårt att få allt blandat även fast det inte innehåller vätska.

Tryck sedan ut det härliga alltet i formen och häll över dina bär, strö sedan över 2-3 matskedar socker, eller efter smak.

In i ugnen i cirka 40 minuter. Klart!

Lätt att göra, smakar underbart och har hittills aldrig fått något klagomål. ;) Riktigt god kaka. Nu blir det till att ersätta vetemjölet till något annat då för mig som vill undvika gluten, någon som har tips om hur jag kan anpassa receptet?

Steg 1 för en gladare mage



Hej! Haft en fin påskhelg, hoppas jag? Idag blåser det som tusan här hos oss, vågorna är redigt ogästvänliga och det är disigt som 17. Vädret känns lite förvirrat, det kan liksom inte bestämma sig för om det ska vara vinter eller sommar. Varmt, men ändå inte. Skumt.

Hur som haver. Nu är jag inne på dag 3 utan att dricka mjölk. Om jag skulle förklara min relation till mjölk så är det lite så att jag är mjölkoman. Jag dricker minst en liter om dagen själv. Mitt kaffe består av en mugg med mjölk + 1 kaffesked snabbkaffe + 1-2 kaffeskedar socker. Jag dricker minst 3 sådana om dagen. Så det blir väldigt mycket mjölk, socker och kalorier bara för dricka.


En suddig liten vårselfie i morgondiset :)

Eftersom jag har gastrit (inflammation i magsäcken) och helicobacter pylori så finns det lite riktlinjer jag borde följa vad gäller kost. Bland annat ska alla mejerier, gluten och allt tillsatt socker bort. Inte för att man är allergisk, utan för att låta magen vila från sådant som är lite mer svårsmält och inflammationsdrivande.

Min kost består i princip bara av sådant.

Så. Första dagen utan ens ett uns av mejerier mådde jag prima! Tegelstenskänslan under revbenen var borta, jag hade inga sura uppstötningar (inte förrän jag drack ett fruktte på kvällen) och jag kände mig pigg och magen var inte svullen. Jag har verkligen saknat att känna mig pigg, alltså. Jag har gått runt i ett töcken nu i flera månader med noll energi och smärtor i mage och kropp. Så en dags energi var guld värd!

Igår glömde jag av mig och åt choklad. En stund efter det var "tegelstenen" tillbaka och jag var gasig som tusan. Fick en släng av ledvärk i ena handen också. Sen åt jag pizza på kvällen, bara en slice. Vad var det i den degen då? Mjölk. Magen kändes skit. Så det var väl en sjysst läxa ändå, att få känna skillnaden så tydligt.

Nu vet jag att uteslutandet av vissa livsmedel faktiskt hjälper. Jag ska ha väck mejerier och gluten också, som sagt så är jag inte allergisk men om magen är lugnare så är det värt det. Processad mat känns inte heller bra för magen. Jag åt några små kakor igår och det var som om jag svalt en basketboll som fastnat under revbenen. Så vidrig känsla.

Jag vet inte varför jag fortsätter att äta sådant när jag tydligen skulle må bättre utan, på alla sätt och vis. Men det är väl det där med att det är en tröst och att jag har svårt att tro på och acceptera att min tröst inte är bra för mig. Men det har varit nyttigt att se och jämföra nu dessa dagar hur pass mycket maten man äter påverkar hur man mår.

Nu gäller det att fortsätta på det rätta spåret. Jag vet att jag kan, och att det egentligen handlar om att sätta mig och mitt välmående först, istället för mitt beroende. Rent logiskt sett så får man ju inte ett sämre liv av att äta nyttigare mat. Det är ju vansinne. Det gäller bara att försöka ta sig igenom den första, ovana tiden, att inte glömma av sig (som jag gjorde med chokladen och pizzan) och att komma ihåg att jag gör det för mitt eget bästa. :)

Nya familjemedlemmen


God morgon! Jag ville bara titta in och presentera vår nya bebis! En Honda Africa Twin, minsann! Tillverkad -02, precis den modell gubben drömt om sedan den kom ut. Min man har varit lite förtryckt av mig nämligen, för jag förbjöd honom att åka motorcykel under alla år, av rädsla. Han då som har kört hoj sedan ungdomens glada dagar har längtat och längtat. Så fann han denna pärla som han köpte för pengarna han kämpade ihop med jobbet i Sverige förra året. Inte en dyr affär, men ändå. Det kommer väl kosta sen med alla små grejer man ska byta ut för att få den exakt som man vill ha den. Men det gör inget. Jag har lugnat ner mig och unnar honom definitivt detta. Under alla år har han bara haft ögon för oss och har aldrig haft någon hobby eller umgåtts med kompisar, så jag tycker nog att det är dags för honom att ha något som han brinner för som är hans.

Planen är att ha den här för nöjesåk såklart men också för att resa med, tillsammans. Utforska Sverige, norden och kanske ännu mer. Campa, vara ute i naturen, träffa kul folk, umgås. Efter alla år behöver vi tid ihop, och att få göra det med något som han älskar blir ju bara guldkant!

Så nu sitter jag och slörpar i mig info om motorcyklar, främst AT då. Jag kan ingenting om sådant, jag vet bara vilken ände av hojen som är fram och vilken som är bak, så detta är riktigt intressant. Dessutom tycker älskling att jag också ska ha mc-kort men jag har ju inte ens körkort för bil än så det får dröja ett tag. Å andra sidan tog min gymnasiekompis som är ett år äldre än mig precis sitt körkort så det är väl aldrig försent egentligen om man tänker på åldern. Jag skulle nog inte vara den första som börjar köra vid 40, fast de flesta har ju börjat ett tag innan, om man säger så.

Spännande är det i alla fall! Känns som en kul förändring bland alla andra nya äventyr vi står inför. Och på tal om kul så kom tillslut katternas provresultat och all info stämmer, så nu väntar vi bara på att tiden ska gå och vi kan fylla i intyget hos Jordbruksverket här strax innan vi reser. Stor sten som föll från axlarna där!

Morgonpromenad & gulliga läsare



Hej! Idag vart det en prommis på morgonen för att gå och handla. Vi har ju sålt moppen nu för att ha något att leva på tills vi åker så nu får vi snällt använda våra apostlahästar. Inte mig emot, jag behöver verkligen röra på mig mer!

Kikade förresten in på Google Analytics alldeles nyss och förberedde mig på en absolut ökentorr statistik, men nä. Nu hittar ni tydligen hit igen! Tråkigt att jag är en sådan supertrist och oinspirerande bloggare, men det var faktiskt en tröst att se att jag inte sitter ensam här i mitt lilla hörn av internätet. Det blir ju så när man byter portal, en liten dipp. Google ska göra sitt och så vidare. Nu är bloggen officiellt igång igen enligt sökmotorerna i alla fall. Och ni finisar som kikar in här trots att jag lyser med min frånvaro. Tack! Jag är på G, men startsträckan är lång. Jag har planer för bloggen faktiskt, och för min Instagram, men det går lite på sparlåga (okej, mycket på sparlåga!) tills dess att jag God willing är hemma i Sverige igen. Nu sitter jag mest och känner mig sjuk och väntar på att tiden ska gå. Inte så flashigt!

Snart är det dock Ramadan och det ska bli intressant att se hur det går med fastan i år, med gastrit, helicobacter och allt. Kroppen känns rätt mör! Jag ska pröva i alla fall, går det inte så går det inte. Men skam den som ger upp utan att ens ha försökt. Vem vet, kanske fastan gör gott för magen? Att få pausa i några timmar från mat under dagen kanske hjälper. I alla fall om man sedan äter snällt på kvällen. Det brukar bli en utmaning dock, på svärmors bord finns nämligen allehanda onyttigheter man är sugen på när man varit utan mat i 12+ timmar. Men någonstans måste man ju "växa upp" och ta ansvar för sitt mående. Man kanske inte behöver avstå från alla gottigheter varje dag och för alltid, men dra ner på det borde man klara av!

Hur som haver, my dear. Tills vi hörs igen!

Straffa inte barnen

Ingen har väl missat snacket som går kring de stolpskott som joinat IS. Nu senast handlar debatten om terroristen Skråmo som tillsammans med sin fru drog sina 4 små barn till Syrien. Nu är de en syskonskara på 7 och de är föräldralösa. De befinner sig i läger i Syrien, undernärda. Deras morfar försöker nu få hem dem till Sverige.


Det finns de som menar att man ska "låta barnen ruttna" på grund av vad deras föräldrar gjort. Som om de bär skuld, som om terrorismen sitter i deras gener och att de därför inte är värda att räddas, eller rentav ses som en fara själva.

Det är små barn vi pratar om. BARN.

Straffa inte barnen, de har ingenting alls med detta att göra. Att låta dem leva i otrygghet i Syrien, sjuka och undernärda, är inte ett alternativ. Andra europeiska länder har faktiskt hämtat hem barn, och låtit föräldrarna stanna i lägren. Varför kan man inte vara lika barmhärtiga i Sverige? De har dessutom ingen, de är föräldralösa för 17.

Skam på torra land hur hjärtlösa en del kan vara.

Min kropp, alltså!

Hejsan! Vi är nu mitt uppe i att fixa med katternas intyg och vi fick reda på att vi även behöver intyg från tunisiska jordbruksverket, så det håller vi också på med nu. Mina nerver sitter på utsidan, det är FÖR MYCKET för mig, detta.. Jag har verkligen ingen mental ork kvar.

Tillråga på allt så fortsätter kroppen att strula. Magen är som den är, men nu har jag också ont där jag antar att sköldkörteln sitter. Det ömmar där och känns lite tjockt, och trycker upp mot öronen. Jag har funderat på detta med sköldkörteln ett tag med tanke på hur snabbt jag fått extra dubbelhakor och lite annat kul som tyder på hormonella problem, men nu känns det lite som att jag borde söka vård helst igår. Inte så praktiskt med tanke på att det är mer än två månader kvar tills vi drar.

Kunde du inte vänta lite med att braka ihop, kroppen?

Vi får se vad som händer. Blir det mer skit så måste jag ju till läkare, oavsett. Men nu ser det i alla fall ut som så att vi innan vi drar måste:

- Fixa klart katternas papper
- Hämta våra gamla kläder, leksaker och grejer från svärmors hus så vi kan förvara dem här i lägenheten istället
- Jag och gubben måste till tandis, vi har lite hål som måste fixas och då en tand kostar 150 spänn här att laga så tror jag att vi tar det här och inte i Sverige..

Det var de stora grejerna, det. Sen är det annat smått och gott som ska fixas men dessa är de jobbigaste.
Min ångest är på högvarv och det känns som om jag kommer klappa ihop när som helst. Hälsoångest (är säker på att jag är döende) och så konstant oro för hur det kommer att gå med katterna och våra liv i Sverige. Jag inser nu hur pass inlindat och skyddat mitt liv varit. Jag har inte haft några praktiska utmaningar och ingenting att ansvara för, förutom barnen. Ett väldigt enkelt liv. Nu helt plötsligt kommer en våg av "att göra" emot mig och jag måste hantera problem och saker som kan gå fel. Skitjobbigt. Icke att förglömma att jag levt i denna skyddade bubbla sedan jag var 21 med noll erfarenhet. Nu är jag snart 40 och ska kasta mig ut i livet, bokstavligen. Och detta med obehandlad ångest.

Hjälp.


Paleoplättar med kokosmjöl & gurkmeja



Tyvärr inte mina plättar, då Blogspot bestämde sig för att rotera mina bilder så jag inte kan använda dem. Men ja. Bild måste man ju ha.. ;)

Dra på trissor, lilla jag åt en nyttig frukost! Jag var en riktig ärkenöt igår och drack citronvatten på tom mage på morgonen, vilket i och för sig är nyttigt, men inte så bra när man har gastrit och har kaggen infekterad med helicobacter pylori. 

Min dag igår spenderades med molande värk, brännande och illamående som kom och gick hela dagen. Plus då de där fräscha bröstsmärtorna man får när man har rediga uppstötningar, för det fick jag också såklart.

Lesson learned!

Jag har varit rätt lyckligt lottad ändå med min gastrit, jag vet att andra knappt kan dricka vatten utan att behöva sitta på toan i timmar med rännskita och smärtor. Ursäkta språket. Så jag har varit lite sån att "varför ändra på kosten?" Bortskämd, kan man väl säga. Men nu känner jag att all skräpmat faktiskt börjar ta ut sin rätt, och med tanke på att jag inte gjort någon behandling för min infektion så borde jag ju faktiskt vara himla försiktig med vad jag stoppar i magen, eller hur? Det är liksom sunt förnuft, men jag verkar inte ha ett sådant. Eller så är det väldigt trögstartat!

Idag har jag druckit te istället för latte till frullen (mindre koffein och mindre mjölk, också det något som inte är så bra för magen) och så fick det bli paleoplättar med pyttelite honung istället för sylt. Jag hade också i 2 msk kokosmjöl för att göra det mer mättande för originalreceptet står jag mig på i cirka 20 minuter innan jag är vrålhungrig igen. Eftersom jag har dille på gurkmeja så fick det åka med en knivsudd här också. Gurkmeja är antiinflammatoriskt och himla smarrigt, passar till det mesta och är faktiskt neutralt i smaken i mindre mängder trots att det ger så stark färg.

Resultatet?

Fick knappt i mig sista plätten, så mättande vart det med kokosmjölet i. Magen har börjat ömma lite nu såhär en stund efteråt men det är som det är. Hoppas att det inte blir samma reaktion som med citronvattnet igår bara.

Planen för idag är att äta snällt, tänka grönsaker och lättsmält. Kanske jag gör en kitchari till lunch, vi får se.

Hur gör man paleoplättar då?


Easy! Kör ner en banan i bitar + 2 ägg och en liten nypa salt i en kanna och mixa med stavmixer. Jag hade som sagt även i 2 msk kokosmjöl och en knivsudd gurkmeja. I vissa recept rekommenderas havregryn också men det får tummen ner från mig, blir alldeles för smuligt och inte lika saftigt som med kokosmjölet. Man kan säkert ha i annat om man vill ha mer fibrer eller inte diggar kokosmjöl, men jag har bara testat denna variant.

Stek sedan i olja/smör/ghee. Vill en skippa sylt så ringla lite honung över eller gör en kompott i förväg av frukt eller bär. Smarrigt som tusan! Mätt blir man också.

Bildkälla

Intryck

Halloj! Deltar i Fem en fredag i dag tänkte jag, och du kan såklart också hänga på! Ränn över till Elisa och länka!

1. Vad är svårt att tro om dig genom att bara titta på dig?
2. Vilket första intryck brukar du oftast få av någon?
3. Vilket första intryck tror du folk får av dig?
4. Vad har du sett mest av under veckan?
5. Vilken påverkan tror du att du har på folk runt omkring dig?


1. Att jag är en mes? Jag är lång, "ståtlig" och syns verkligen även fast jag vill krypa ihop och gämma mig. Så att jag är mesigt snäll är nog inget man förväntar sig.

2. Supersvårt att svara på. Brukar känna rätt snabbt både vad gäller människor och platser om jag trivs med personen/på platsen eller inte. Jag har haft kungligt fel i min ungdom dock, en människa jag satte på piedestal som visade sig vara en narcissist när man väl lärt känna hen ordentligt. Så visst kan intryck visa fel.

3. Blyg, osocial och otrevlig. Detta är alltså sådant jag fått berättat för mig. Mitt smeknamn i gymnasiet var ju bitchen som sagt. Jag var galet mode- och sminkintresserad + blyg och introvert = jag var en bitch som såg ner på folk.
Har samma bekymmer fortfarande här i Tunisien, trots att jag numera ser ut som en typisk hemmafru. Här ska man ju kindpussas och prata tills munnen ryker även med främlingar men jag är inte sån. Så jag är otrevlig, har jag hört. Jag gör mitt bästa med att hänga med i de sociala koderna trots att det är psykiskt jobbigt för mig men får bara tillbaka att jag inte duger.

4. Min datorskärm. 

5. Överlag tror jag att jag, trots att jag själv är hysterisk, kan lugna ner andra rätt bra när jag själv känner mig i balans. Jag är väldigt logisk när det gäller andra och deras mående och problem, jag kan bara inte hantera mig själv särskilt bra. Tyvärr så är jag duktig på att snappa upp andras mående och på samma sätt är jag duktig på att sprida min egna taskiga energi när jag mår dåligt, och det sprider sig fast det såklart inte är med meningen. Precis som jag tar plats rent fysiskt så känns det som att även mina energier gör det på något sätt. Låter skumt, I know!

Min stackars blogg

Halloj! Idag får det bli ett litet "bakom kulisserna"-inlägg. Jag vet inte vad just du tycker om min blogg, men själv är jag inte ett fan. Den är inte så som jag vill att den ska vara. Så som jag vet att den kan vara. Och det stör mig rätt hårt.

Jag vill fota och lägga ut bilder. Vara personlig. Berätta om vardagen. Istället är det en massa opersonliga inlägg som kan handla om allt förutom just det jag vill förmedla. Kryddan på moset är ju att nästan alla bilder numera är stock photos från typ Unsplash.

Mitt liv är för tråkigt för en blogg, tydligen.

Jag sitter här i min pyjamas och stickade kofta. Spelar lite PS4, sitter vid datorn. Har ont i kroppen. Går ut en gång i månaden. Vissa perioder oftare, men just nu funkar inte vår moppe så jag är låst här. Så vad ska man berätta om? Äventyret då jag gick från soffan till kylskåpet? När katten pinkade i tvättbaljan? Spännande så det ryker om det!

Trött, förkyld och ont i magen. Men annars är allt bra!

Jag har inget annat att berätta om just nu än de tankar och funderingar som finns i skallen. Till det hittar jag någon random bild på nätet som duger. Ibland ploppar det in en update kring hur det går med flytten, men annars är det rätt dött. Det känns inte alls okej att ha gått till detta från att ha varit en så flitig och ambitiös bloggare som jag var för nåt år sedan. Känns som om jag är tillbaka på ruta 1.

Nu är det segare än knäck härinne på alla fronter och jag tycker inte det är kul alls. Jag har till och med skuldkänslor, som om man som bloggare inte får ha svackor..? Jag vet inte, jag. Jag brukade innan dyka upp med ett käckt inlägg där jag lovade att skärpa mig och börja skriva regelbundet igen men det blir ju aldrig av när man försöker tvinga fram det.
Lusten försvann nu när jag var sjuk och allt kändes oviktigt förutom att vara med familjen. Jag var så pepp att hänga med i Madeleines bloggutmaning i mars men jag förmådde inte kläcka ur mig ett enda bidrag. Då är man seg!

Så ja, det är mitt "bakom kulisserna", det. Kanske inte så upplyftande men det är sanningen ändå. Visst hoppas och tror jag att jag kommer tillbaka in i gamet, men nu vet du i alla fall varför det jag skriver oftast är opersonligt och trist så det dammar om det! Ber ödmjukast om ursäkt, och hoppas att du hänger med mig här ändå i väntan på bättre tider.

Krossade tallrikar och hyra husbil från polisen

Inlägget innehåller reklamlänkar

April, april! Är aprilskämt nåt du står ut med eller är det bara irriterande? Brukar du luras? Jag gör det inte men tycker det är lite lustigt att se vad företag och medier hittar på. Idag t ex kom nyhetsbrevet från Cervera, och det började såhär:

Man fattade ju direkt vad det handlade om, det här var ju knappast något försök att verkligen luras, tycker mer det var gulligt!

Oh no! Alla vackra tallrikar i flisor och skärvor. Aj i hjärtat. Vill du spana in sortimentet av vackra (hela) tallrikar så kolla här!

Andra som fick till det lite lustigt var ICA i Lindesberg som skrev att de av miljöskäl skulle sluta sälja toapapper under 2019. Det droppade in en och annan arg smiley av människor som måste ha missat att kolla kalendern idag!

Polisen i Lund fick också till det ordentligt fyndigt då de minsann ska börja hyra ut husbilar! Människor hakade på och frågade om det ingår 2 poliser, hur många pallar öl man kan få in i den då de ska till Tyskland och så såklart någon som tyckte att polisen ju inte skulle hålla på och skämta, för de är poliser!

Rätt fyndigt tycker jag nog, och även om jag inte är ett fan av att luras för att ha skoj så är ju aprilskämten i regel så harmlösa och lätta att genomskåda att det bara blir underhållning av det.

Vilket skämt var din favvo och har du blivit lurad idag?

Tack för denna gång, mars



En till månad slut och förbi. Hur var mars då? Inte så mycket har hänt här på hemmafronten faktiskt, men lite ville jag ändå skriva ner.

- Denna månad hände en av de värsta terrorattackerna då 50 bedjande muslimer blev massakrerade i moskéer i Nya Zealand. Chock och framför allt rädsla följde. Sen ren känsla av äckel faktiskt då svenska politiker (statsministern främst) totalvägrade att ens erkänna att det handlade om muslimer och muslimhat. Islamofobin i samhället ska man inte låtsas om, tydligen. När exempelvis synagogor i Sverige blivit vandaliserade så är man dock (med all rätt, såklart) snabba med att peka på antisemitism. Varför får inte vi det erkännandet som andra får? Bra fråga.

- Magen känns väl lite bättre än i början. Symtomen förändras hela tiden. Men jag kan sitta nu i alla fall utan att hela magen krampar ihop. Jag är dock svullen/plufsig fortfarande, mer än vad jag kan förklara med en viktuppgång på bara 3 kilo. Vet icke om det är helicobactern som ställer till det eller om det är dags att kolla sköldkörteln. Jag är lite svullen/tjock och öm neråt på halsen, lite misstänksamt är det.

- Klockan tickar på och flytten kommer allt närmre. Jag har daglig panik och föreställer mig allt som kan gå fel istället för att se fram emot allt bra som kan hända jämfört med hur livet troligtvis skulle se ut om vi stannade här. Men det är ju ångest i ett nötskal. Vi väntar fortfarande på ena kattens papper och ja, hoppas att vi får det. Annars blir det hjärtekross. Hur lämnar man liksom en del av sin familj bara sådär? Fy fasen. Vill inte ens tänka på det! Sen måste jag skriva till Jordbruksverket för att fråga om vissa saker kring veterinärintyget vi ska ta med oss, och det drar jag mig också för. Vet inte varför. Sen blir jag less på mig själv för nu kommer det ju bli JAG som tar alla kontakter med skola och myndigheter och så vidare och det gäller ju att liksom inte vara rädd för sådant. Annars kommer jag ju ha panik jämt.

- Frugan E fick flytta tillbaka till Blogger igen. Är jag galen? Kanske. Men om jag väger vilket som känns viktigast mellan chansen till samarbeten och glädjen i att blogga så är det sistnämna viktigast. Naturligtvis är samarbeten trevliga och jag har dem gärna i fortsättningen med, men det ska inte vara viktigare än själva bloggandet. Och dör lusten att skriva så får man ju inga samarbeten ändå, så. Det blev till att hoppa tillbaka hit där jag började. Plus att hur man än vrider och vänder på det så är Blogger den bästa gratis bloggtjänsten tycker jag och det duger gott och väl tills dess att jag har möjlighet att vara på webbhotell igen.

I övrigt så är det väl bara att säga ajöss till mars då. Inga större ovationer, men ändå!