Nice feelings trots allt



Hejsan! Hoppas att veckan är snäll mot dig hittills. Här fortsätter snacket med en väldans trevlig studievägledare på tjejernas framtida skola. Verkar vara en riktig super-SYV! Nu pratar vi lite fram och tillbaka kring tjejernas svenskakunskaper, vilket är supersvårt egentligen att bedöma, tycker jag. Ja, de kan prata bra och skriva ok men skolsvenska så att säga är ju en helt annan sak. Till och med en annan som är född och uppvuxen i Sverige kan ju sitta som ett frågetecken i skolbänken.
Så visst tror jag att de klarar det, de är dessutom vana vid hårt plugg och hög nivå på studerandet, men självklart kommer de behöva stöd i början. Och stöd ska de få! Mamma ska minsann stå där i kulisserna och se till att de hänger med, att läxor och uppgifter blir gjorda och framför allt, att de trivs! Det är det viktigaste för mig, jag vill se dem glada och att de har roligt i skolan. Efter alla år här av dygnet-runt-plugg för att ens fixa proven, med tillhörande ögonpåsar och till och med gråt för att de är så trötta, så vill jag att de ska känna att skolan är rolig och givande.
Nivån på plugget är sjukt hög här i Tunisien, vi har kollat igenom svenska nationella prov och kommit underfund med att de här i början av gymnasiet pluggar på universitetsnivå. Matten de gör i Sverige i andra året på gymnasiet, gör man här i början på högstadiet. I princip alla barn har stödlärare i alla ämnen, som de får plugga hos på fritiden, för det går inte annars. Med andra ord så har inte tunisiska barn någon fritid. Har de fritid så går det med stor sannolikhet inte bra i skolan, för då pluggar de inte tillräckligt mycket. Hemskt. Och det är en av alla hundra anledningar till att vi måste flytta; vi har inte råd med stödlärare längre. Nu kommer dessutom trean och sen sista året innan bac (slutprovet) och då går det cirka 30 000 kronor bara det sista året i kostnader för stödlärare för ett barn. Dubbla det då för oss. Det är pengar vi inte har.

En annan sak som jag försöker pränta in i dem redan nu, är att man i Sverige inte behöver vara rädd för lärare och rektor. Är något fel eller om man inte hänger med, så kan man be om hjälp. Behöver man så kan man till och med gå till rektorn och snacka, ingen kommer att underkänna en eller dra en i örat (har hänt min dotter, ja) för att de inte förstår vad läraren menar. Bara den grejen kommer vara som natt och dag. Men det är också något jag är lite orolig för, att de av gammal vana inte kommer våga fråga om de inte hänger med. Så det får vi absolut jobba med så att de känner att de har support omkring sig i skolan och inte bara krav.

För min egen del så mailade jag komvux och fick reda på att de har bestämda starter under hösten men att jag ska höra av mig när jag kommer till Sverige så bestämmer vi tid för möte då. Så sjukt spännande, ju! Jag hoppas verkligen att det finns något jag kan plugga i vår hemort med tanke på att kidsen kommer att gå där, och första terminen vill jag faktiskt främst se till att de kommer in bra i skolan och att allt flyter på. När det funkar bra för dem så kan jag tänka på att plugga på annan ort och pendla om det behövs. Men kidsen först!

Känns i alla fall redigt spännande och jäklar anamma sicka vuxenpoäng man samlar här, alltså. För ett litet ångestknippe som jag så känns det lite som att jag bestigit ett berg. Eller två. Det kanske verkar fjantigt men det känns gött att jag liksom drar i trådarna kring det här. Här i Tunisien har ju gubben tagit hand om allt, av förklarliga skäl. Så det är faktiskt lite av en självförtroende-boost, detta.

Det känns som om det kan bli riktigt bra, det här!

Inga kommentarer