Vid ett kalkbrott


Hello! Idag blev det som sagt ett besök vid ett vackert kalkbrott här i närheten. Ungarna och gubben badade tappert men jag höll mig vid kanten och fotade istället. Som vanligt, med andra ord. Är det kallt är jag världens badkruka. Det, och att jag är lite orolig för att burkinin kanske inte passar längre. Ha! 


Det var helt magiskt där! Vilken underbar natur vi har. Vem behöver egentligen åka utomlands när det finns sånt här fint precis vid husknuten? Love it! Och Bergslagen alltså.. Tack och lov att man hamnade här..! 

Lata sommardagar


Hejsan hur är det med dig? Vi njuter av svenska sommaren i fulla drag! Idag ska vi åka till en vacker sjö och kolla läget. Det är sista dagen nu innan mannen börjar jobba så vi får se till att umgås. Sen kommer han köra 6 dagar i veckan så det blir ju inte mycket tid över.

Det känns i alla fall underbart, det här att han får ett jobb att gå till. Enormt skönt med den tryggheten. Själv ska jag till komvux under vecka 32 för att prata utbildning så även där börjar det röra på sig. Det jag inte tagit mig för än är att boka tid på VC vilket är urkorkat egentligen. Så jag ska nog ta och ringa dit precis nu, faktiskt.

Dags att vakna till liv och bli lite flitig, kanske? ;)

Med hälsningar from Sweden!

Hejsan! Om inlägget saknar vissa bokstäver sa beror det pa att jag bloggar via en fransk laptop, sa det blir lite knas.
Vi är i alla fall framme nu och allt gick finfint med katterna! De i tullen var jättesnälla verkligen och allt var ju perfa med deras papper sa det var inget konstigt alls. Missarna var superduktiga pa planet, de bara jamade lite när de fick syn pa maken som satt bredvid. Men inget gnäll alls och sen har det gatt suveränt hemma hos mamma och nu är faktiskt bada katterna hemma här med oss. Det var ju tal om ifall Gizmo skulle bo hos mamma men nu fick han följa med oss istället hem. Tyckte bade vi och mamma var bäst; även för katternas skull.

Nu haller vi pa att installera oss (främst barnen) och det känns bra allting än sa länge. Haha. Jag ogillar starkt att skriva sahär sa jag ska försöka inhandla ett tangentbord att använda med datorn, sa jag slipper det här. Alla bokstäver sitter ju alldeles konstigt ocksa sa det är lite jobbigt.


Uppdaterar mer sa fort jag kan! Häng med pa Instagram annars, där postar jag varenda dag nu. :)

Katternas intyg klara



Alltså detta är sjukt jobbigt. Jordbruksverkets hemsida är väldigt otydlig med vad man ska göra exakt med alla papper och intyg. Man fattar liksom inte vilka papper som menas när. Så man får i princip göra en egen tolkning. Sen visar det sig att myndigheten i Tunisien har en annan tolkning av hur dessa papper ska hanteras, och då stör det liksom mitt lilla kontrollbehov för nu är jag ju säker på att intygen måste vara fel.. trots att jag ju egentligen inte är säker på hur det ska vara.

Gubben har varit iväg och fixat med katternas intyg idag hos myndighet och veterinär och min ångest är total alltså. Mår illa och kan inte äta. Torr i munnen och krampig i kroppen. Jag har inte den blekaste aning nu ifall det här är rätt. Jag känner mig 100% otrygg och jag hatar det. Hon på myndigheten sa att det är såhär man gör när man ska ta ett djur in i EU, så ja, hon har ju gjort det förr. Men så har vi ju det här med att om det finns en byråkratisk vägg runt EU, så finns det sen en extra vägg runt Sverige. Så ja. Men nu är det ju klart och stämplat så det får bära eller brista. Hoppas bara att det bär istället för brister, så att säga.

Jag kan i alla fall säga att det här är sista gången jag reser med djur mellan länder frivilligt. Och förutom krånglet med papper så har vi ju den lilla grejen då att katterna knappast tycker att timmar i en liten transportbur är roligt. Jag har försökt att vänja dem och med Gizmo går det rätt bra men Nasnous har det rätt jobbigt. Han vill inte vara ensam i en liten bur och protesterar högt och länge. Så jag skulle nog säga att resa med djur bör man nog bara göra i nödfall, eller om man har nerver av stål och en van pälskling.

Så ja. Packande, nojjande och virr fortsätter.. Jag vill bara vara framme, HEMMA, nu..

Och TACK förresten för att du fortfarande kikar in här trots att jag bloggar virrigt och stirrigt och är supersopa på att hälsa på hos andra bloggar just nu. Min hjärna kokar över (som du säkert förstått vid det här laget) och jag kan knappt äta av all stress vilket är rätt talande med tanke på att jag är matmissbrukare. Jag kan inte hålla reda på mina tankar ens, än mindre faktiskt göra saker.. som att skriva sammanhängande inlägg. ;)

Men nu måste jag gå och renskriva vår "att göra och packa"-lista. Måste ha något att sysselsätta mig med som känns lite mer konstruktivt än att bara sitta och gnälla..

Ready for takeoff! Typ.

Hej go' vän! Hjälp vilka panikfyllda dagar jag haft. Det är INTE att rekommendera att sitta hemma ensam när man har ångest alltså. Fy farao och hans moster.
Jag kom på när jag läste runt att det kan ju vara bra om katternas transportburar är godkända för flyg. Liksom vilket ljushuvud tänker inte på sådant?! Jag! De burar vi har skulle vara okej på vägen till Sverige, för vi reser med ett tunisiskt bolag i ett inte ens halvfullt flygplan så det var ingen fara, sade de.

Men.

Skulle vi nu få nobben med katterna i tullen på Arlanda (snälla Gud låt det inte hända) så skulle ju maken behöva åka tillbaka med katterna. Och då kan man ju inte räkna med att få åka med ett tunisiskt bolag, liksom. Då skulle han stå där med missarna i burar som inte är godkända för vare sig kabinen eller lastutrymmet. Vilket skulle betyda att först skulle vi få sitta på Arlanda hela natten (vi landar på kvällen när allt är stängt typiskt nog) och sen skulle jag få åka in typ till Bromma kommunalt för att hitta godkända burar. Ni som känner till Stockholm vet ju liksom att Bromma ligger inte runt hörnet från Arlanda precis.

Så jag tog ett redigt snack med min man som är lite sådär att "det löser sig!" men jag övertalade honom att personal på flygplatsen kommer inte bryta mot sina regler bara för att han är söt. Han brukar kunna snacka sig igenom saker och ting och vifta med sina långa, svarta ögonfransar, men man kan ju liksom inte räkna med att det går.
Idag snodde vi då svågerns bil och lyckades hitta de två sista (!) flygplansgodkända transportburarna i stan. Det hade varit bättre att hitta mjuka transportväskor för kabinen men det fanns helt enkelt inte. Men nu har de i alla fall burar som är godkända att checka in som bagage och det är bra mycket bättre än burar som varken är godkända för kabinen eller cargo.

Nyinköpta flygburar, istället för våra gamla vanliga..

Skolsnack


Konversationen med studievägledaren fortsätter och fasen var skönt det är att det är JAG som drar i trådarna och att jag är involverad i deras skolgång äntligen. Har jag sagt det förut? Förmodligen. Men det ÄR värsta grejen för mig.
Det har inte ens dragit igång ännu men det känns sådär riktigt genombra! Hon skrev nu att de ska göra allt de kan för att hjälpa dem så att de får plugga på sin nivå, plus då att hon lugnade ner mig med att vi ska njuta av det som kommer och att allt går att lösa med god vilja. Så man kan väl säga att det är rätt person i rätt yrkesroll där! Låter väldigt bra och positivt allting. Det är verkligen en stor sten som lyftes från mina axlar då jag var rätt orolig för det här med plugget för tjejerna.

Hemlängtan

Övrig resfeber och yra


2 av 4 väskor är packade nu och vi har börjat med katternas papper. De har lämnats in här på Jordbruksverket där de ska fyllas i på fredag, sen samma dag ska alla papper till veterinären där hon ska kontrollera att allting stämmer och stämpla allt, sen tillbaka till Jordbruksverket där hon ska kontrollera och godkänna intyget och veterinärens stämplar. Japp, på fredag kommer min man ha att göra. Men allt är bestämt i alla fall med JV och veterinären så förhoppningsvis löper det på smärtfritt.

Sen ska man ju gå igenom alla listor och packa det allra sista. Modemet ska vi ta ut på odlingen och koppla in till övervakningskamerorna så de blir inget bloggande för mig de sista dagarna. Vi kommer bara ha internet på telefonen. Sen blir det till att se till att allt är tömt (en gång när vi flyttade till Sverige så glömde vi ett ägg i kylen, det gör vi icke om) och så ska TV, dator och så vidare täckas över med lakan. Kontakter ska dras ur, papper, intyg, pass och allt kontrolleras, sen drar vi förhoppningsvis..

Jag behöver väl inte tillägga hur otroligt nervös och hönsig jag är? Både för missar och detta enorma projekt som den här omställningen är. Men nu ska jag sätta mig och skriva lite. Känslor och planer. Vart jag vill nå och vad jag vill åstadkomma, samt hur jag tänker mig att det ska gå till. Kanske distraherar det mig en aning.. :P

Jag är tjock, och det är helt okej så


Igår var det någon (vuxen!) som helt random, alltså utan minsta sammanhang, sa till mig att "-när du har mörka kläder som nu så ser du smal ut, men när du har ljusa kläder så ser du tjock ut". Jag svarade att det beror ju på att jag faktiskt är tjock, varpå någon annan, såklart med välmening, utbrister att -"neeej, det är du inte alls!"

Girl, jag väger 102 kilo. Jag är klotrund om magen. Bred om röven. Jag. Är. Tjock. Och det är väl inget fult eller konstigt med det? Varför måste man "trösta" med att säga att nej, du är ju inte tjock? Även fast det är lika uppenbart som att himlen är blå?

Svaret vet vi ju redan. Det är fult att vara tjock. Så man måste liksom försöka vara snäll och förvissa personen med att hen ju inte är det, utan faktiskt är smal/ser smal ut och därmed DUGER.

För det första vill jag med det här inlägget säga att det är en bra egenskap att inte ha mundiarré och kommentera andras kroppar, oavsett hur de ser ut. För det andra, det är inte någon skam i att vara tjock. Det betyder inte att man är skämmig, mindre värd, ful eller vad nu normerna har ljugit ihop. Jag mår kanske inte fysiskt bra i den här storleken, men det har ingenting med utseende eller människovärde att göra, utan problemmage, knasiga leder och taskig kondis. Annan femma, liksom. Och även detta är bara mitt problem, och ingen annans, så jag behöver inga "snälla" hälsoråd eller råd om hur man går ner i vikt heller, thankyouverymuch.

Så, vi kan väl låta folk ha sina kroppar (och utseenden överlag) ifred? Vore mycket trevligare då.

Skriver du tacksamhetslogg?

tacksamhetslogg

Nu mitt i all nojja och oro här så tänkte jag faktiskt börja med det! Jag är ju lite nyfis på det här med Bullet Journaling men då jag varken har material eller ett liv att planera (haha) så skiter det sig litegrann. Men en tacksamhetslogg, det kan ju vem som helst knåpa ihop! Jag tänkte att det kanske hjälper en lite med ångesten också. Jag tror inte att jag är otacksam som person men alla kan må bra av att påminna sig om allt det som man har och som faktiskt är sjysst i livet.

Något jag är tacksam för idag är att jag äntligen fått tag på Jordbruksverket som så snällt ignorerat mina mail innan. Nu har jag fått lite svar angående katternas intyg, så även om allt fortfarande känns osäkert (man står ju liksom inför tullens nåd där på Arlanda) så har man fått vissa frågor utredda i alla fall.

Är också tacksam för att det går något sånär bra att burträna katterna, även fast det är dramatik för ena. Hemskt jobbigt kommer det nog bli för dem. Tyvärr. Man måste verkligen tänka efter länge och väl om en resa med all panik det innebär är värt det. Nu är det väl det, men vi får se hur det går på resan och med tullen, lider de för bedrövligt så kanske det är bättre för dem att stanna i Tunisien om de blir tillbakaskickade. Vi får se. Hur som så gäller det att inte vara ego heller. Vi vill ha med oss missarna men de ska ju inte riskera att dö för det, liksom..


Foto: Jessica Castro via Unsplash

Som om min skalle är en konservburk

Hello! Så duktig jag är på att höra av mig, då. Jag är helt slut. Alltså det är eftermiddag nu och varje eftermiddag känner jag mig som om jag ska somna ståendes. Idag vaknade jag även med någonting väldigt konstigt; min hörsel var/är förändrad. Allt hörs cirka 10 gånger starkare, som när man lyssnar i en burk eller i en stor snäcka, typ. Förutom att jag hörde blodet susa runt i skallen, så hörde jag alla olika billjud nere på gatan, jag hörde hur grannarna rörde sig genom huset och mitt eget snack var smärtsamt högt. När hissen åkte upp i byggnaden så lät som om om skiten åkte upp i skallen på mig, så nära kändes ljudet.

Konstigt, minst sagt.

Nu har det dämpat sig en aning, eller om jag vant mig, jag vet inte. Det susar fortfarande men ljuden börjar bli mer normala, tror jag. Kan bara konstatera att superhjälteshörsel är något jag inte skulle vilja ha. No sir! Jag gillar min normala, lite halvmatta hörsel precis som den är. Detta är ju sketajobbigt. Jag behöver liksom inte höra vad folk gör i sina lägenheter. Så äckligt.

Först tänkte vi att det kanske var mitt blodtryck, men nej, det var normalt. Jag kände mig inte dålig heller, utan det var bara hörseln som var knepig. Ingen huvudvärk, yrsel eller så. Däremot så blev jag yr igår kväll när vi gick hem från svärmor, men jag kopplade inte ihop det med detta förrän jag läste om någon sjukdom som har med öronen att göra. Nu ger jag inte mig själv nån diagnos här á la Doktor Google, men tydligen kan ju yrsel och öron hänga ihop. Så vi får se. Jag har ju problem med både det ena och det andra i kroppen så jag säger varken bu eller bä.



Men annars, hur har din helg varit då? :)