Jag är tjock, och det är helt okej så


Igår var det någon (vuxen!) som helt random, alltså utan minsta sammanhang, sa till mig att "-när du har mörka kläder som nu så ser du smal ut, men när du har ljusa kläder så ser du tjock ut". Jag svarade att det beror ju på att jag faktiskt är tjock, varpå någon annan, såklart med välmening, utbrister att -"neeej, det är du inte alls!"

Girl, jag väger 102 kilo. Jag är klotrund om magen. Bred om röven. Jag. Är. Tjock. Och det är väl inget fult eller konstigt med det? Varför måste man "trösta" med att säga att nej, du är ju inte tjock? Även fast det är lika uppenbart som att himlen är blå?

Svaret vet vi ju redan. Det är fult att vara tjock. Så man måste liksom försöka vara snäll och förvissa personen med att hen ju inte är det, utan faktiskt är smal/ser smal ut och därmed DUGER.

För det första vill jag med det här inlägget säga att det är en bra egenskap att inte ha mundiarré och kommentera andras kroppar, oavsett hur de ser ut. För det andra, det är inte någon skam i att vara tjock. Det betyder inte att man är skämmig, mindre värd, ful eller vad nu normerna har ljugit ihop. Jag mår kanske inte fysiskt bra i den här storleken, men det har ingenting med utseende eller människovärde att göra, utan problemmage, knasiga leder och taskig kondis. Annan femma, liksom. Och även detta är bara mitt problem, och ingen annans, så jag behöver inga "snälla" hälsoråd eller råd om hur man går ner i vikt heller, thankyouverymuch.

Så, vi kan väl låta folk ha sina kroppar (och utseenden överlag) ifred? Vore mycket trevligare då.

4 kommentarer

  1. Ja tänk att det kan vara så viktigt för vissa att bry sig i hur andra ser ut! Har dom torftiga liv måtro? Mundiarré kan vara en synnerligen oönskad styggelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Den här personen älskar att kommentera andras utseenden, fattar det inte. Jag får inte in i min hjärna hur någon som levt en bra bit längre än medelåldern, kan vara så ytlig. Växer man inte ifrån sånt typ när man är 25? O.o

      Radera
  2. Så fint skrivet, jag går går på en ätstörningsbehandling och idag fick jag verkligen mig en käftsmäll. Vägde när jag började på övervikt, och har nu gått UPP 4 kilo sedan vi började. Fy fan började nästan gråta där, fick i alla fall räd på hur jag kan gå ner. Jag vill ner 15 kilo för att hamna på normalvikt. Ska verkligen promenera i sommar i massor, och sedan äta regelbundet men utefter den kostcirkel jag fått nu. Jag har nämligen varit förvånad över vissa av de sakerna vi ska äta. Enda fördelen med behandlingen är att jag är totalt osugen på socker, chips och liknade så något bra har den ju gett i alla fall. Nu ska dock kilona ner, men får se om det blir hälsosamt eller via ätstörningar. Tror på det sista detta med fyra kilo var en rejäl trigger för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju super att du fått väck de där sugen, det kanske är lite det som är grejen när man/vi bantar, att då blir man ännu mer sugen och så är hetsätandet igång sen, och så går man upp det man gått ner. Att lära sig äta regelbundet, rejält och av allt, att detta tar kål på sug är ju skitbra på ren svenska att veta. För då vet man ju att det är just själva "berövandet" och näringsbristen när man bantar som gör att man vill äta ännu mer.

      Men förstår absolut din känsla där! Jag såg en bild från när jag tränade styrketräning, hur fet jag trodde att jag var då, men jag hade fasen en kropp jag skulle avundas andra. Jag gick igång direkt, tänkte att jag skulle spara bilden och ha som "mål", och så började tankarna.. Som de alltid gör. Blev triggad på 0.01 sekund, typ. Så förstår att det sitter djupt! Men det är ju jättebra att du får hjälp så du kan gå ner på ett sunt sätt och äta bra samtidigt. Jag har runt 20 kilo att gå ner, och även då är jag på lätt övervikt men strunt samma, det är en bekväm vikt för mig. Ska också fokusera på redig mat och promenader och framförallt ska vi INTE ha en våg hemma. Det går bara inte. Om resten av familjen vill väga sig får de gå till VC eller badhuset.. :P

      Hoppas att du tar det lugnt nu bara så du kan gå ner på ett bra sätt. Och ta hjälp när du behöver det. Det är ju fantastiskt vad långt du kommit med att kunna äta allsidigt och utan sug för "låtsasmat". Kan du inte kanske försöka se det lite som "steg 1" typ? Att du nu övat dig att äta ordentligt, och nu kommer steg 2, att anpassa det för att passa din kropp och situation, liksom. Inte så mycket att se det som en viktminskning. Jag vet inte jag, kanske bara svamlar. Jag är ju ingen expert inte, tänkte själv be om hjälp för detta på VC sen om jag inte lyckas få lite mer struktur på käkandet. Det är ju lättare att få tag i bra mat i Sverige så tänkte ge det ett helhjärtat försök, tillsammans med dagliga promenader.

      Radera