Myspys i sommarvärmen






Hejsan! Vilka härliga dagar vi fått ändå! Jag har visserligen haft det rätt jobbigt med värmen, men det är iallafall rätt okej. Vi tog en mysig söndag med utflykt till Lindesberg för att handla lite och sedan tog vi oss upp till en jättefin camping i Ramsberg för lite bad och bara för att sitta och njuta av bullar och hallonsoda. Vi var där rätt sent som man ser på bilderna och det var helt magiskt vackert. Trevligt också att campingen var väldans lugn, mest familjer med husbilar, så inget brölande och supande som det ju kan bli.

Tyvärr kan jag inte bada för jag har vuxit ur min burkini (eh..) och har egentligen inte några sjyssta ersättningskläder för det ändamålet.. Eller jo, det har jag väl (man kan ju bada i princip i vad som helst, som jag sett i Tunisien där en del tjejer bara klev ner i havet i sina kläder efter skolan just because) men jag hade ingen fantasi och fick således nöja mig med att sitta på bryggan och "bada" upp till knäna. Det var fint det med! Men det är ju trevligt att veta att det finns ett fint badställe där man i princip får vara ensam om kvällarna fast det är folk runtomkring, så att säga.

Och så säger jag som vanligt, Bergslagen är ju så underbart vackert! Bara bäst. :)

Vad pysslar du med när det är såhär hett? Blir det AC för fulla muggar eller flyr du också till badplatser?

Så har man äntligen varit hos läkaren


Hej på dig! Sitter du också och smälter i hettan? Jag postade på FB igår att "det är ju tur att man flyttade ifrån värmen i Tunisien!" Men jag klagar inte. Vacker svensk sommar med grönska och klarblå himmel är det väl inte mycket som knäcker. Däremot så bor vi ju i ett trähus med fönster åt alla väderstreck så nog får vi känna av hettan! Känner mig som en rökt lax här om dagarna. Idag tog jag en tidig morgonpromenad bara för att komma ut och få lite luft, medan det fortfarande finns..

Hur som haver, jag ringde till VC:n här i byn igår för att be om jourtid. Sköterskan jag snackade med för någon vecka sedan sa att det inte finns några ordinarie läkartider förrän långt som 17 in i augusti men hon tyckte att det var lite väl länge att vänta för mig med mina besvär så hon rekommenderade mig att ringa på morgonen den dag jag kunde komma in, och testa och se ifall det fanns någon jourtid ledig. Så jag ringde igår och hade verkligen flyt för det var bara att komma in ett par timmar senare.

Jag hade en lista (!) med mig på alla besvär för jag vet att jag hade glömt hälften annars. Han lyssnade så tålmodigt, så. Även fast han såg ut lite som ett frågetecken med det mesta så tog han det på allvar iallafall och beställde en hel uppsjö med prover. Nu ska lever och njurar kollas också, vilket den tunisiske skruttläkaren/girigbuken skulle ha gjort från start. Men som sagt så blev det gastroskopi direkt, och det är såklart för att det är det han tjänar pengar på. Han får inga stålar av att skicka mig till ett labb för prover. Läkaren här på VC gjorde en rätt äcklad/chockad min där när jag berättade att det var direkt till operationssalen utan minsta lilla blodprov. Så ja, lite skillad på hur vården går till. Men jag är ändå tacksam för att jag gjorde gastroskopin för då kunde mycket annat uteslutas på en gång.

Sen lyssnade han noga på mina lungor då jag berättade att det "knastrar" eller bubblar ibland i midjan på höger sida när jag andas in djupt, men det lät så bra så. Förmodligen är det något med kaggen och svullnad/gas som sitter fast. Men det går ju inte att veta såhär på rak arm men då jag var orolig för att det var något med lungorna så kändes det ändå skönt att allt lät normalt. Blodtrycket är fortsatt lite högt men inte så pass att det är dags för mediciner. Men jag måste hålla koll på det. Dubbelslagen/"hoppande" slagen som hjärtat pysslar med hörde han också men han tyckte tydligen inte att det lät som något farligt. Han sa att många har det och vissa känner av det mer än andra.

Så ja. Nu kollas alltså blodvärden, lever, njurar, d-vitamin, sköldkörtel och så ska jag testas igen för helicobacter pylori. Måste man väl för att få behandling, de kan nog inte skriva ut behandling för det baserat på en tunisisk diagnos. Och så fick jag mina mediciner utskrivna också tack och lov, så jag behöver inte knöla med att kontakta neurologen för min Tegretol.

Gröpa mer i magproblem och psykisk ohälsa får jag nog göra i höst, för nu har de bara läkare som hoppar in som vikarie så det känns mer som att man får ta sånt som tar tid sen med ordinarie läkare som vet hur det funkar och vart man kan gå vidare med saker och ting här i kommunen. Hur som haver så känner jag mig nöjd hittills och framför allt att jag inte blev förminskad eller inte lyssnad på. Jag fick säga det jag ville och jag känner mig mer lugn. Även fast jag ju inte vet ännu vad provsvaren kommer att säga.. :P Men är det någonting fel så är det ändå alltid bättre att veta.

Dags att bli utekatter


Idag är dag ett för dessa två att utforska en helt ny tillvaro. Nu har de bott här i snart en månad och gått ut korta stunder med husse i trädgården så idag ska de få klara det själva. Givetvis kommer dörren att stå öppen och de har redan kommit in ett flertal gånger.

Gizmo, vår galne rödis, har redan rymt en gång för någon vecka sedan då han lyckades tränga sig ut genom en fönsterspringa och hoppa ner på entrétaket, och därefter hoppa ner på gräsmattan. Ett högt hopp, men han tyckte tydligen att det var värt besväret. Han försvann på eftermiddagen vid tre, och vi var helt panikslagna. Han var liksom bara borta. Vi letade runt hela byn (och den är inte stor) och jag lade till och med ut en efterlysning på FB framåt kvällen eftersom jag var så rädd att han inte skulle hitta hem. Sen vid elva då jag satt på trappen med en skål med mat och småropade i min förtvivlan så hörde jag den lilla bjällran komma plingande runt hörnet på huset. Någonstans i hans instinkter så satt det där med att komma hem när det blir mörkt, och dessutom att faktiskt hitta hem. Jeklar, så glada vi blev.

Så Gizmo hittar hem, det vet vi av erfarenhet och Nasnous är så lugn och hemmakär så jag är inte så orolig för att han går så långt bort. Men det vet man ju aldrig heller. Så idag blir det nog lite nervöst här hemma..

Ett helt nytt liv

Hej på dig! Här kommer en sån där så kallad "uppdatering", något som dyker upp allt för sällan här numera. Här rullar det på som vanligt, nu är vi alla inskrivna i folkbokföringen igen så vi är officiellt tillbaka! Det börjar kännas verkligt först nu, om jag ska vara ärlig. Jag har fortfarande varit i "semesterläge" rent mentalt ända tills nu.

Här pluggas det svenska på dagarna och jag fixar med tvätt, plockar och städar, lagar mat.. Faktiskt på ett helt annat plan än innan. Nu känns inte allt som en stor jäkla börda. Nu känns det fint att ta hand om sitt hem. Vet att det låter konstigt men innan kändes det mest tungt och trist. Som att jag var fast och inte kom loss och det jag skulle ta hand om var liksom mitt fängelse, på något vis. Inte rent fysiskt kanske, men det blev ju min lilla bubbla rent mentalt. Nu känns den där lilla lägenheten, och mitt skrivbord och min kontorsstol som jag spenderade större delen av min tid i, så väldigt långt borta. Nästan som om det aldrig funnits på riktigt.



Jag har också kommit igång med läsandet igen, så nu betas det av skräckromaner på löpande band. Det känns också så himla skönt, att känna hjärnan arbeta igen. Bara en sådan sak som att kunna koncentrera sig på att läsa, det hade jag svårt med i Tunisien och det var lite av en sorg. Men nu är jag igång igen som om inget hänt. Jag kan sitta i timmar. Läste ut Färjan (läs den om du gillar skräck och förfasar dig över vampyrer och ålandskryssningar) på två dagar och den är på cirka 400 sidor.



Tjejerna då? Jovars, de trivs bra. De kämpar på med svenskan och de är SÅ duktiga. Kan mer än jag trodde, faktiskt. Det kanske låter taskigt. Men de har uppenbarligen snappat upp bra mycket mer än jag trott. De har dessutom varit och badad (i en svensk sjö!) och plockat kantareller, något de visade sig vara riktiga naturtalanger på. De är ute och promenerar och cyklar, UTAN mamma och pappa, och bara det är ju världens största grej.


Jag har åkt buss för första gången på typ 15 år!


Jeklar, vad massor med selfies jag tar..

Nu fortsätter vi i samma takt. Snart är det komvuxdags och om det skiter sig så får jag börja söka jobb direkt. Vi får la se. Men för gubbens del så känns det bra, bara mig jag oroar mig lite för på det planet. Men det är väl vardagen som börjar infinna sig, antar jag. Bara att tuta och köra!

Men vad hände här då?


Hej på dig! Var det verkligen tio dagar sedan jag bloggade sist? Tiden går ju verkligen så snabbt när man har mycket att göra.. här händer det saker hela tiden en och det är verkligen en stor omställning för mig. Man får liksom lite hybris eller vad man ska säga. Jag somnar som en sten på kvällen när jag vaknar alldeles för tidigt på morgnarna, typ vid fem. Jag tänkte att det kanske var för att det är så ljust, men det spelar liksom ingen roll hur mörkt jag har det i rummet när jag ska sova. Kanske är det för att det händer så mycket och jag har så mycket att tänka på att jag liksom inte får ro riktigt.

Men jag klagar såklart inte utan det här känns bara positivt och spännande. Det gäller bara att vänja sig vid allt det nya.

Vi var i alla fall till tjejernas skola för att prata med studievägledarna där och det känns väldigt positivt! Skolan är jättefin och tjejerna tycker att det känns väldigt bra. Nu ska betygen översättas av skolan för att man ska se vad de har pluggat i Tunisien, och sen ska de bestämma vilken väg som är bäst att gå för tjejerna men de har sagt att de är inställda på att gå naturvetenskapliga programmet så det är det vi satsar på just nu nu. Självklart är allt bara preliminärt just nu, man måste ju ta allting som det kommer och vi får se vilket program och så vidare som de hamnar i tillslut.

Det jobbiga är att jag är orolig för att de ska hamna fel, att de ska få det för enkelt eller för svårt, typ att de ska plugga om massor fast de kanske inte behöver det eller att de ska hamna för högt upp i nivå och känna att de inte klarar av det. Samtidigt så vet jag att det logiska är ju att studievägledare och skola försöker se till att varje elev har en utbildning som passar just till henne eller honom så jag antar att det kommer att utvärderas efter ett tag så att de inte behöver göra om sådant som redan kan och har bra betyg i. Samtidigt så är det ju inte bara betygen i ämnena som är viktiga, utan även allt runt omkring. Skolsystemet är så annorlunda här, precis som mentaliteten för eleverna. Detta med eget ansvar för plugget finns i princip inte i Tunisien, utan det är föräldrarna som drar i alla trådar. Med andra ord behöver eleverna i princip inte tänka själva utan bara memorerar läroböcker och ser till att skriva bra provresultat. Nu kommer det bli massor med ansvar, grupparbeten och helt andra krav. Enklare på vissa sätt, men väldigt mycket svårare på många andra sätt. Det var något jag inte tänkte på från början men nu förstår jag hur pass annorlunda det är och vilka utmaningar tjejerna står inför. Det klarar de säkert, men det kommer nog bli rätt svårt i början.

Hur som helst.

I övrigt så har vi fått igång internet, tack och lov, och jag har äntligen fått en ny mobil så jag har uppgraderat mig från min trofasta kära lilla iphone 4S till en Motorola. Äntligen kan jag ladda ner appar som folk och blogga via mobilen eftersom vi inte har någon dator ännu. Kul nog så fick vi en surfplatta med vårat internet så det hjälper ju också såklart!
Annars så jobbar gubben och jag sitter och pluggar svenska med barnen om dagarna. Jag ska boka tid med komvux i början på augusti så vi får se vad som händer där. Förhoppningsvis kommer jag att kunna börja plugga i höst.
Tyvärr har jag skjutit upp det här med att gå till läkaren så jag har inte kommit iväg dit ännu. Men snart så!

Så det var en liten kort eller väldigt lång sammanfattning av vad som händer här hos oss just nu. Jag ska försöka blogga oftare nu när vi landat lite mer, jag saknar att skriva av mig här och att läsa andras bloggar. Men nu finns det mer tid och ro, så dags att komma tillbaka, tycker jag!