Så har man upplevt muslimhatet

Hejsan! Long time no see. Här har man fått smaka på den mindre smickrande delen av Sverige, i form av en aggressiv man i vår lokala matvarubutik.

Efter att ha ögat mig rejält och frågat om min religiösa tillhörighet så ryckte han åt sig min läsk och smällde ner den i kassan. Kassörskan blev fly förbannad och sa ifrån, jag stod där som en fågelholk. Hade detta varit en surkärring hade jag inte tagit åt mig men nu var det en person som påminde om ett äckel som förstört en hel del i mitt förflutna, så när jag gick hem kunde jag inte sluta skaka och tårarna kom. Bara sådär.

Nåja. Människan var uppenbart påtänd och det gjorde allting ännu värre. Man vart ju rädd. Rädd och framförallt ställd. Det sorgliga är att andra slöjisar säger att ja, man blir chockad de första gångerna. De första gångerna. Det är med andra ord bara att vänja sig.

islamofobi

2 kommentarer

  1. Upprördheten jag känner när jag läser detta, jag finner inga ord. HUR kan någon ta sig rätten att bete sig så där för din tro. Det är obehagligt, jag har inte reflekterat kring det här med tro så mycket tidigare. Eller jag har vetat om muslimhatet då jag haft en del som är muslim till vänner. Jag har nu fått många kristna i min närhet, något jag aldrig haft tidigare. De jag känner är ganska otroende eller hur man ska säga. Kan poängtera att kristen för mig = troende. Inte kristen och otroende). De berättar också om hatet, rädslan att berätta om sin tro. Jag har fått höra om kristna som blivit utfrysta i skolan och på jobbet. Just för att de tror, vart är vi på väg i detta land? Är inte det fina någonstans att man får tro vad man vill? Muslim, kristen, hindu eller otroende. Alla har väl rätt till att tro vad man vill utan att bli utfryst och påhoppad? Finner detta obehagligt :-o, ska vi börja tvinga folk att sluta våga tro på något för att någon anser sig ha rätten att säga vad som är rätt eller fel.

    Jag brukar inte skriva om sonen, men sonen är självvalt kristen. Vi är väl inte direkt en troende familj. Varken jag eller hans pappa kommer ifrån troende bakgrund, men sonen tror. Han går till kyrkan och i somras satt vi hemma hos hans pappa där en av sonens pappas vänner var. Han säger till sonen som konfirmerat sig "JAHA så nu tror du på Gud". Sonen: Ja det gör jag. Jag är kristen.
    Svaret min son får är: ALLTSÅ jag blir helt mållös. MENAR du få allvar att du tror på Gud? Sånt där fjant, en osynlig gubbe och liv efter döden?
    Sonen: Jag är troende jag tror på GUD.
    Människan blev tyst. Men jag såg på kroppsspråket hur han liksom verkligen försökte komma på något att säga.

    Sonen vann ju på något vis också eftersom han fick personen "mållös". Pratade med sonen sen och han sa: Sånt där får man höra hela tiden. Folk hatar kristna.

    Det gjorde ont, jag trodde faktiskt ingen gick runt och hatade någon för att de tror på något mer. Jag önskar ju att jag gjorde det, vågade släppa in Gud i mitt liv för är det något ni som tror har gemensamt oavsett religion så tror ni på samma GUD, och det känns som ni har något mer än oss i och med det. Ett större perspektiv på livet, kanske ett mer lugn också. En vetskap om det som jag inte kan släppa in.

    Förlåt om det blev långt, jag bara kände att jag var tvungen att skriva av mig. Försök att aldrig acceptera dessa människor, tro och våga stå för din tro. Ni som tror har något större, något vi som inte släpper in tron saknar. Modet att våga tro på framtiden.

    SvaraRadera
  2. Det är helt sjukt alltså. Hur folk kan vara så förbannat kära i sig själva och så högfärdiga att de hånar de som tror. Barn dessutom!! En del har inga gränser. De tror att man kan säga vad 17 man vill till religiösa människor, vi ska liksom tåla det eftersom vi är lägre stående. Jag brukar säga att den typen av ateister är ofta mer fanatiska än religiösa extremister. De kan vara riktigt obehagliga.

    SvaraRadera